En ögonblicksbild av två veckor

En ögonblicksbild av två veckor,
originally uploaded by Blimeo.

Kvällen innan jag for ut till sommarstugan skrev jag i ett mail till några grannar (ja, ett massmail, fy mig att bryta nätetiketten!) att jag övergav korridorens ödslighet för ett ställe där själva ödsligheten var en av poängerna. Nu, på vad det verkar min vistelses sista dag på västkusten, tycks jag återigen fly just ödsligheten. Jag hade visserligen redan innan jag for bestämt mig för att jag inte skulle vara borta så länge, men när kusinerna och människan jag mötte (mer om det en annan dag) for i morse, steg för första gången en verklig ödslighet in genom farstudörren. När jag skriver det här på mitt lilla sidorum på cirka två gånger tre meter, sitter min lillebror nog inne på rummet han delar med vår storebror och lyssnar på musik och läser, eller nått sånt, medan nämnda storebror sitter i matsalen på nedervåningen och pysslar med nån tankenöt i en morgontidning; morsan sover på soffan i samma matsal. Och först då känns det verkligen ödsligt här, trots att alltså ett antal personer fortfarande är här. En anledning är att jag inte alltid har så lätt för att umgås ledigt med min närmaste familj i den situation man befinner sig i här, en annan är att den ödslighet jag sökte (som inte är samma som den som nu hängt av sig i tamburen) måste få komma på mina egna villkor. Jag måste få vara ödslig och tänka när jag vill, och jag måste få vara bland folk om jag har lust med det. Kusinerna och människan jag mötte bidrog med förströelse, aktiviteter och umgänge, och jag kunde när jag så ville dra mig tillbaka till mitt rum för att läsa eller skriva nått. Dessutom var det möjligt att ibland sitta i en soffa på övervåningen och skriva (faktum är att datorn har stått där hela vistelsen fram till idag), visserligen fick man några små tråkningar från kusinerna, men de var få, och störde sällan. De vägdes dessutom upp av att människan jag mötte visade ett genuint intresse av att få läsa något jag skrivit (tyvärr blev det aldrig av, men det ska vi nog kunna lösa på nått vis). Men nu, när de har farit och bara just den närmaste familjen finns kvar, då infinner sig den tomma ödsligheten, och jag börjar längta hem. Jag ser det inte riktigt som att jag har ångrat mitt uttalande, eller behöver ta tillbaka det, men däremot bör det kanske förtydligas med att det är en särskild ödslighet jag söker; en som kan fyllas med det innehåll man själv väljer. Under de lugnare stunderna när huset var fullt har jag nog fått göra det, inte minst tack vare människan jag mötte, men nu känns tomheten mer påfrestande, och jag söker mig istället tillbaka till händelsernas centrum så att säga. Min sambandscentral där världen finns vid mina fingerspetsar och min ständigt gäckande Venus tre dörrar till höger.

Tills jag börjar lägga upp det fåtal texter som blev resultatet av min vistelse i den fyllda ödsligheten, får detta tjäna som en någorlunda enhetlig illustration över mina knappa två veckor på den bohuslänska västkusten.