Liv, jag förstår dig inte.

Och månen går sin stilla ban
speglar sig kallt uti domkyrkotaket
Han kastar sitt halvljus över mänskornas natt
Det blandas med konstgjort från fönster och lykta
späds ut slukas upp och försvinner till sist
Förgäts tills morgondagen skymmer igen




Och hux flux skriver jag plötsligt poesi igen. Det förra inläggets mer eller mindre poetiska innehåll var nämligen påkommet långt innan inlägget skrevs, det fullbordades dock på precis det vis som inledningen beskriver.

Anledningen till att jag inte har skrivit något på ett tag, är att jag på grund av vissa omständigheter vi inte behöver gå närmare in på här är rädd att jag bara ska kunna producera banala, sliskiga, pekoralartade, ångestförpestade, romantiserade kärleksdikter. Vidrigt, helt enkelt. Ovanstående dikt kan jag dock med gott samvete påstå inte uppfyller något av nyss nämnda attribut (utom möjligen pekoralartad, men det är en balansgång man aldrig kommer ifrån när man är som jag).