Humörskiftning

I botten på dig ser jag värmen,
den jag vill drunkna i.
I botten på dig ser jag barnet,
det jag vill leka med.
I botten på dig ser jag kvinnan,
den jag vill älska med.
I botten på dig ser jag mänskan,
den jag vill vara med.

I botten på mig ser jag djupet,
det som jag störtat mig i.
I botten på mig ser jag rädslan,
den som håller mig fången.
I botten på mig ser jag mörkret,
det som förtär mig alltjämt.
I botten på mig finns demoner,
dem som ingen vill vara med.

Kom, ska vi dela med varann?


Alternativet till den sista raden är något i stil med:
"Men kom, och säg vad du ser?"
Jag kan bara inte bestämma mig för vilket, om något, som faktiskt blir bäst. Till stor del för att mitt humör svängde så kraftigt under skrivandet. Det började som nattsvart, så som andra strofen beskriver, och steg sedan så sakteliga, för att när den sista raden skrevs och skrevs om, eldas på av "Djurens brevlåda". Inte i nivå, eller ens på riktigt samma plan som vid förra veckans lilla fotouppvisning, men ändå.

Men oavsett humörläge består velandet. Jag kan verkligen inte bestämma mig för vilken slutrad som funkar bäst. Och jag vill verkligen ha en slutrad, att lämna de två stroferna som de är funkar bara inte. Jag får väl helt enkelt uppmana er att läsa dikten precis som ni vill, beroende på hur hoppfull ni vill ha er postpubertala tonårsångest.