Jag gittar, pyser, drar, sticker, dunstar, avlägsnar mig. Två veckor, max, på västkusten hägrar, och med mig på resan har jag en ny leksak. Leksaken tyckte det var bra att jävlas med mig innan den ville funka, så fula ord har yppats med gott luftflöde. Men nu verkar den funka, och är laddad med musik nog att hålla mig sysselsatt åtminstone mellan Enköping och Herrljunga. De andras sträckorna är för korta.
Hur som helst var ju poängen att nån aktivitet inte lär synas här på ett tag. Men gråt inte för det, de senaste åren har jag kommit hem från sommarstugan med famnen full av mer eller mindre intressanta texter.
Men till dess, på återseende.
20 juli 2005
19 juli 2005
S.k. kondoleanser
Säg fick ni dela på livet
om så bara en stund
Fick ni vandra tillsammans
på snirkliga stigar
Och dela allt det
som bara blir större
Lät han sin skugga få falla på dig
När solen sken het
och brände ditt hjärta
Fick han å sin sida värma sin själ
allt uti din barm
när nattfrosten kom
Fick ni någon att hålla i handen
i mörkret på bion, teatern, på stan
när ni irrade ute i livet
Om det blott skedde en ynka sekund
Så håll den så kär
som nånsin ni hållit varandra
om så bara en stund
Fick ni vandra tillsammans
på snirkliga stigar
Och dela allt det
som bara blir större
Lät han sin skugga få falla på dig
När solen sken het
och brände ditt hjärta
Fick han å sin sida värma sin själ
allt uti din barm
när nattfrosten kom
Fick ni någon att hålla i handen
i mörkret på bion, teatern, på stan
när ni irrade ute i livet
Om det blott skedde en ynka sekund
Så håll den så kär
som nånsin ni hållit varandra
12 juli 2005
Att tänka fritt är stort...
På min toalett, närmare bestämt på golvet på min toalett, ligger en mängd mycket varierande genomlästa böcker, av mycket varierande sort, som brukar få sig en bläddring då och då när tristessen blir för stor:
"Poesin arbetar med ord som redan är kända, men rörelsen mellan dessa är okänd. Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor."
Och jag kan inte låta bli att undra, har han rätt? Och om så är fallet, gör jag rätt?
- John Cleland – Fanny Hill, Memoirs of a Woman of Pleasure
- Franz Kafka – Processen
- John Milton – Paradise Lost, Books I and II
- Staffan Lindén – Jag – en lärare
- Von Eckerman & Santesson – Svenska invektiv
- Michael Connelly – Mörkt eko
- Erik Axel Karlfeldt – Samlade dikter
- Eric Ericsson – Brev till samhället
"Poesin arbetar med ord som redan är kända, men rörelsen mellan dessa är okänd. Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor."
Och jag kan inte låta bli att undra, har han rätt? Och om så är fallet, gör jag rätt?
11 juli 2005
Konst på taket
Häromnatten var jag uppe på taket i ett futilt försök att fly sommarvärmen. Den halvbeiga låten jag skrev var dock inte den enda behållningen av den lilla utflykten. Någon hade tydligen haft lika tråkigt på taket som jag för inte så länge sedan, för precis vid porten ut på taket hade denna någon utövat lite spontan konst på stenläggningen. Jag kände mig naturligtvis tvungen att dokumentera detta.
Tyvärr kunde jag inte få med allt på ett foto, så ni får klicka er vidare till min Flickr-sida för att se de två andra bilderna (psst! klicka på bilden). Och nej, jag har ingen aning om vad de där tecknen på ett av fotona ska betyda.
Tyvärr kunde jag inte få med allt på ett foto, så ni får klicka er vidare till min Flickr-sida för att se de två andra bilderna (psst! klicka på bilden). Och nej, jag har ingen aning om vad de där tecknen på ett av fotona ska betyda.
10 juli 2005
Skugga >< ljus
Idag har jag gjort något för mig mycket ovanligt, jag har som en sann idylliserad poet gått ut i naturen (nåja) och suttit i gräset och skrivit med ryggen mot en trädstam.
Jag kan inte svära på att det var solljuset och skuggorna, och kontrasterna däremellan, som blev början på den här texten. Tvärtom hade jag början (dvs. de två första stroferna) klar för mig långt innan jag satte mig ned och faktiskt började skriva, men att sitta i Stadsparken (eg. Stadsträdgården) och skriva gav ändå nånting tycker jag.
Till skillnad från när jag sitter hemma vid datorn och knackar fram min egen odödlighet, så fanns det inga omedelbara störande element att ta till när det gick lite segare. Visserligen låg det två kursböcker i normativ respektive tillämpad etik i väskan, men det ska mycket till innan jag väljer kurslitteratur före en dikt som fått slagsida. Jag var helt enkelt tvungen att fokusera på texten eftersom det inte fanns något annat att ägna mina tankar åt inom enkelt räckhåll (på något vis lyckades jag sätta mig utom synhåll från allt vad solande kvinnlig fägring heter, något det annars fanns gott om i stadsparken (eg. Stadsträdgården)).
Ni blir mitt fördärv
Ni som aldrig vill släppa mig in
Du blir ditt fördärv
Du som aldrig vill släppa nån in
Du står där i cirkeln
och stirrar på gruset
ser askan som faller
från vännernas bloss
Flingor som singlar
de driver för vinden
där ser du dig själv
som ser på dig själv
Ni blir mitt fördärv
Ni som vägrar att någonsin se mig
Du blir ditt fördärv
Du som vägrar att låta oss se dig
Det enda som speglas
i marken så kall
är din egen vakanta
blick utav sten
Lyft bara ögat
och möt någon annans
Våga kliva ur skuggan
så syns du nog bättre
Ni blir mitt fördärv
Ni som alltid vill blända min syn
Du blir ditt fördärv
Du som jämt skall förmörka din syn
Jag kan inte svära på att det var solljuset och skuggorna, och kontrasterna däremellan, som blev början på den här texten. Tvärtom hade jag början (dvs. de två första stroferna) klar för mig långt innan jag satte mig ned och faktiskt började skriva, men att sitta i Stadsparken (eg. Stadsträdgården) och skriva gav ändå nånting tycker jag.
Till skillnad från när jag sitter hemma vid datorn och knackar fram min egen odödlighet, så fanns det inga omedelbara störande element att ta till när det gick lite segare. Visserligen låg det två kursböcker i normativ respektive tillämpad etik i väskan, men det ska mycket till innan jag väljer kurslitteratur före en dikt som fått slagsida. Jag var helt enkelt tvungen att fokusera på texten eftersom det inte fanns något annat att ägna mina tankar åt inom enkelt räckhåll (på något vis lyckades jag sätta mig utom synhåll från allt vad solande kvinnlig fägring heter, något det annars fanns gott om i stadsparken (eg. Stadsträdgården)).
Ni blir mitt fördärv
Ni som aldrig vill släppa mig in
Du blir ditt fördärv
Du som aldrig vill släppa nån in
Du står där i cirkeln
och stirrar på gruset
ser askan som faller
från vännernas bloss
Flingor som singlar
de driver för vinden
där ser du dig själv
som ser på dig själv
Ni blir mitt fördärv
Ni som vägrar att någonsin se mig
Du blir ditt fördärv
Du som vägrar att låta oss se dig
Det enda som speglas
i marken så kall
är din egen vakanta
blick utav sten
Lyft bara ögat
och möt någon annans
Våga kliva ur skuggan
så syns du nog bättre
Ni blir mitt fördärv
Ni som alltid vill blända min syn
Du blir ditt fördärv
Du som jämt skall förmörka din syn
09 juli 2005
Neuro-sex eller Medvetenhet kontra medryckning
En liten bit in i filmen Before Sunrise åker de två huvudpersonerna (de enda rollerna som har mer än en scen i filmen, i princip) upp i ett pariserhjul. De har vid det här laget umgåtts ett antal timmar, och vi som tittare har låtits förstå, med all önskvärd tydlighet, att det finns en stark attraktion mellan dem.
Han börjar då säga nått om att de har pariserhjul, solnedgång... men kommer ingen vart, och hon får gissa sig till (men jag misstänker att hon redan visste) att han tycker att det vore ett bra tillfälle att kyssa henne. Och de kysser varandra.
Den lilla scenen, i alla sin nästintill pekorala romantik, var på något magiskt vis mer erotiskt laddad, mer elektrifierande upphetsande, än något betydligt explicitare (det behöver inte ens vara mycket explicit, det var bara helt enkelt bättre än en "riktig" sexscen), även sådant som är välgjort, dvs. smakfullt.
Det hela tog mig tillbaka till ett tillstånd jag trodde var för alltid förlorat. Om tillståndet var bra eller dåligt vet jag inte, men jag hittade tillbaka i alla fall. Tillbaka till stadiet där jag tillåter mig själv att leva genom en film, en bok, en TV-serie. Jag brukade göra det hela tiden förut. Jag kände med karaktärerna på ett mycket konkret vis, och påverkades starkt, i alla fall för ögonblicket, av vad som skedde med dem. Sist jag kan minnas att jag kände något sådant var när jag såg anime-serien Onegai Teacher mer eller mindre i ett svep. Precis som scenen i pariserhjulet i Before Sunrise, fanns det ögonblick i den serien där något oförklarligt tvingade hela min kropp att reagera på vad hjärnan kände. Scener som utan synbart sexuellt innehåll var så mycket starkare än allt tänkbart som är skapt för just det syftet.
Detta var för cirka två år sedan. Sedan dess har den där känslan lyst med sin frånvaro, och jag tror inte det beror på att jag har sett sämre filmer, läst sämre böcker och laddat ner sämre anime-serier. Nej, det hela beror nog snarare på att jag av någon anledning antog inställningen att det inte var hälsosamt att låta mig själv sugas in i fiktionerna på det viset. Att min totala uppgång i de fiktiva karaktärernas liv hindrade mig från att leva mitt eget liv, att jag inte bara flydde verkligheten för en stund, utan för alltid, eftersom jag visste att jag alltid kunde hitta känslor och skeenden i fiktionen.
Kanske var det så till viss del, kanske berodde det på var jag befann mig i livet, känslomässigt, just när jag fick för mig detta, men min poäng är hur som helst att jag nu upptäckte hur mycket jag har saknat den där känslan. Jag kan inte med hundra procents säkerhet säga att den känslan är bättre, i alla lägen mer värd, än känslan av att se en riktigt bra film på ett medvetet, kognitivt, behandlande sätt, men den är väldigt annorlunda, och bara det tycker jag är värt någonting.
Han börjar då säga nått om att de har pariserhjul, solnedgång... men kommer ingen vart, och hon får gissa sig till (men jag misstänker att hon redan visste) att han tycker att det vore ett bra tillfälle att kyssa henne. Och de kysser varandra.
Den lilla scenen, i alla sin nästintill pekorala romantik, var på något magiskt vis mer erotiskt laddad, mer elektrifierande upphetsande, än något betydligt explicitare (det behöver inte ens vara mycket explicit, det var bara helt enkelt bättre än en "riktig" sexscen), även sådant som är välgjort, dvs. smakfullt.
Det hela tog mig tillbaka till ett tillstånd jag trodde var för alltid förlorat. Om tillståndet var bra eller dåligt vet jag inte, men jag hittade tillbaka i alla fall. Tillbaka till stadiet där jag tillåter mig själv att leva genom en film, en bok, en TV-serie. Jag brukade göra det hela tiden förut. Jag kände med karaktärerna på ett mycket konkret vis, och påverkades starkt, i alla fall för ögonblicket, av vad som skedde med dem. Sist jag kan minnas att jag kände något sådant var när jag såg anime-serien Onegai Teacher mer eller mindre i ett svep. Precis som scenen i pariserhjulet i Before Sunrise, fanns det ögonblick i den serien där något oförklarligt tvingade hela min kropp att reagera på vad hjärnan kände. Scener som utan synbart sexuellt innehåll var så mycket starkare än allt tänkbart som är skapt för just det syftet.
Detta var för cirka två år sedan. Sedan dess har den där känslan lyst med sin frånvaro, och jag tror inte det beror på att jag har sett sämre filmer, läst sämre böcker och laddat ner sämre anime-serier. Nej, det hela beror nog snarare på att jag av någon anledning antog inställningen att det inte var hälsosamt att låta mig själv sugas in i fiktionerna på det viset. Att min totala uppgång i de fiktiva karaktärernas liv hindrade mig från att leva mitt eget liv, att jag inte bara flydde verkligheten för en stund, utan för alltid, eftersom jag visste att jag alltid kunde hitta känslor och skeenden i fiktionen.
Kanske var det så till viss del, kanske berodde det på var jag befann mig i livet, känslomässigt, just när jag fick för mig detta, men min poäng är hur som helst att jag nu upptäckte hur mycket jag har saknat den där känslan. Jag kan inte med hundra procents säkerhet säga att den känslan är bättre, i alla lägen mer värd, än känslan av att se en riktigt bra film på ett medvetet, kognitivt, behandlande sätt, men den är väldigt annorlunda, och bara det tycker jag är värt någonting.
08 juli 2005
På ett tak mitt i natten
Där skrev jag mitt senaste mästervärk(sic). Och bara för att fira att jag har kommit på ett sätt att spela in med betydligt färre korkade knäppljud än förut, spelade jag inte bara in den nya låten, utan även tre gamla. De tre uppdaterade låtarna är "Flickan jag vill ha", "Utan visioner" och "Nattens dunkla sken". Den nya låten, "På ett tak någon stans", och de gamla i nya mer välljudande versioner återfinns som brukligt är, på min soundclick-sida. Gå dit nu!
Följer gör dessutom, återigen som brukligt är, text till den nya låten
På ett tak någonstans, i ett inte så främmande land
Sitter en man i scarf och slitna gympaskor
Denna man, har ett alldeles eget namn
Hans namn stavas ensamhet och saknad så stor
För hans borg ja hans hem
det har övergetts
det har övergetts
...
På ett tak någonstans, i ett inte så främmande land
Sitter en ensam speleman
Hans visor, de går aldrig nånsin i dur
fast han vet, att varje resa går i retur
Varje själ han har sett
den vänder om igen
den vänder om igen
...
Följer gör dessutom, återigen som brukligt är, text till den nya låten
På ett tak någonstans, i ett inte så främmande land
Sitter en man i scarf och slitna gympaskor
Denna man, har ett alldeles eget namn
Hans namn stavas ensamhet och saknad så stor
För hans borg ja hans hem
det har övergetts
det har övergetts
...
På ett tak någonstans, i ett inte så främmande land
Sitter en ensam speleman
Hans visor, de går aldrig nånsin i dur
fast han vet, att varje resa går i retur
Varje själ han har sett
den vänder om igen
den vänder om igen
...
07 juli 2005
Slavgöra, men nån måste göra det
Jag har just ägnat en bra stund åt att föra över alla inlägg skrivna i mars från Bloggi-bloggen och hit (de skrivna i februari var redan överförda). Därefter stoppade jag in lite nya länkar där till höger. Ett otroligt trist jobb, och lika otroligt segt. Men det värsta av allt är att jag dels har några länkar kvar att lägga upp (samt inte är riktigt nöjd med sortering och ordning) och dels har alla inlägg från april, maj och juni kvar att flytta.
Men för tillfället tar jag paus, öppnar en iskall Urquell, lägger upp lite pastasallad, och bänkar mig framför The Last Waltz med The Band
Men för tillfället tar jag paus, öppnar en iskall Urquell, lägger upp lite pastasallad, och bänkar mig framför The Last Waltz med The Band
05 juli 2005
Uppdrag flickvän
Den nya bloggens första riktiga inlägg får äran att handla om något så nobelt som jakten på en livspartner. Någon att dela livets uppgångar och nedgångar med. Någon att glädjas med när man får löneförhöjning, någon att trösta sig hos när man inte förstår varför man ska vara glad längre. Eller snarare om bloggen Uppdrag: Flickvän. En blogg om och av Johan, som har valt att göra sin jakt på en flickvän till en dokusåpa, eller kasnke snarare dokumentär, för folk att följa och kommentera i bästa IT-stil.
Personligen tycker jag att det är en fantastiskt fascinerande idé, och har lekt lite med en liknande tanke, men aldrig kommit längre än så, så det här följer jag med spänning. Inte så mycket för att se huruvida Johan får någon flickvän, utan mer för att se vad det egentligen blir av det hela. Vi (dvs. jag) tackar Sparris för det tipset.
En liten fördel med att byta blogg är förresten att jag kan göra mig av med det förnicklade internet-nicket "Limbo". Inte för att det är nått fel på det, jag heter så på ett antal forum, och tänker fortsätta med det, men min hemsida (som dyker upp bland länkarna snart, annars finns den här), den gamla bloggen och den här, är menade som väldigt personliga media, och bör då lämpligtvis verka vara skriva av en verklig person, inte av ett anonymt nick. Eller hur?
Personligen tycker jag att det är en fantastiskt fascinerande idé, och har lekt lite med en liknande tanke, men aldrig kommit längre än så, så det här följer jag med spänning. Inte så mycket för att se huruvida Johan får någon flickvän, utan mer för att se vad det egentligen blir av det hela. Vi (dvs. jag) tackar Sparris för det tipset.
En liten fördel med att byta blogg är förresten att jag kan göra mig av med det förnicklade internet-nicket "Limbo". Inte för att det är nått fel på det, jag heter så på ett antal forum, och tänker fortsätta med det, men min hemsida (som dyker upp bland länkarna snart, annars finns den här), den gamla bloggen och den här, är menade som väldigt personliga media, och bör då lämpligtvis verka vara skriva av en verklig person, inte av ett anonymt nick. Eller hur?
Dag ett, sort of
Så börjar vi då om. Bloggi.se var allt för opålitlig. Återkommande serverkraschar med medföljande skrämselhicka (till synes försvunnet material och dylika läskigheter) drev mig att till sut fly fältet. Lite synd är det att överge en omtyckt template (mina html-kunskaper räcker inte för att redigera de som finns här på Blogger), och lite synd är det att överge en svenskspråkig blogg-community, men bloggen ska ju finnas mest för min egen skull, och vad jag kunde se kom det inte många träffar via Bloggis startsida eller de sidor Bloggi pingar när man lägger upp en ny artikel, så jag ska nog överleva.
Just nu ser det så klart väldigt tomt ut här, men jag ska, allt eftersom, börja flytta över (eller snarare kopiera över) alla inlägg från Bloggi hit, så att allt finns samlat.
På återseende någon stans i sajberspejset.
Just nu ser det så klart väldigt tomt ut här, men jag ska, allt eftersom, börja flytta över (eller snarare kopiera över) alla inlägg från Bloggi hit, så att allt finns samlat.
På återseende någon stans i sajberspejset.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
