Rapport från ännu en febrig dag i statens tjänst

Det är efter lunch som febern kommer på riktigt. Den sätter sig i vanlig ordning ryggslutet, och huvudet känns allt mosigare. Då börjar greppet om verkligheten att lossna, och tidsuppfattningen krossar en fönsterruta och flyger sin kos.

Mina nariga händer skakar bara lite lätt nu, den värsta nervositeten har släppt vid det här laget, men viruset som har tagit min kropp i besittning gör att varken mage, huvud eller lemmar får någon egentlig ro.


Den tillfällige rasbiologens gäckande ode
till en skrivande på högskoleprovet

Den gäckar mig
den där färgen
Huden är ljus
men ändå brun
Dragen likaså
De undflyr mig
och förföljer mig
De är tydligt markerade
och ändå så väna
Ansiktet fylligt som en negress
men smalt som i västerland

Dock är håret desto klarare
Svart som natten
tjock som en ankartross
faller test efter test
över rundade skuldror
Och följer man linjerna nedåt
ändå mer lockad man blir
och gungad av böljande vågor

Från mänsklighetens vagga
kom ingen Maria