På spaning efter min yrkesroll

Praktikbloggen

Del 4, måndag förmiddag

Den ökända artikeln om den ökända rapporten är nu mer eller mindre färdig. Äntligen! Det tog bara en vecka att skriva 3 000 tecken om en ynka liten rapport. Men som sagt, ”mer eller mindre färdig”. Som den välvilliga skribent jag är har jag gått med på att båda de kvinnor jag har pratat med ska få se artikeln i förväg. Det är egentligen inget konstigt med det. De är båda citerade i den, från muntliga intervjuer utan bandspelare dessutom, och ska naturligtvis få kontrollera att de kan stå för det jag skriver att de säger.

Något som är mer obehagligt är att de båda på eget initiativ har krävt att få se artikeln. De har inte uttryckt det med just det ordet, men de har båda sagt något i stil med ”jag vill gärna sen den sen [innan den trycks]”, med ett tonfall som inte lämnar något utrymme för diskussion. De ska se den, och jag får nästan en känsla av att de i princip ska godkänna hela innehållet, trots att det näppeligen är de som har det slutgiltiga ansvaret för eller beslutsrätten över tidningens innehåll. Med tanke på hur intervjun med forskaren som gjort undersökningen gick, kan jag förstå henne, och jag har även lovat att jag bara ska citera henne angående innehållet i rapporten, och inte skriva något om hennes egna spekulationer om vad som kan ligga bakom folk svar på frågorna.

Med den andra kvinnan är det lite mindre självklart att hon ska ha några krav. Den mycket korta telefonintervju jag genomförde i morse gick betydligt bättre. Jag höll mig till tydliga, relativt enkla frågor, och vi verkade vara på samma våglängd gällande vad jag egentligen kunde fråga henne om. Det intressanta är hennes reaktion på de anteckningar från den förra intervjun som jag skickade över – ”Har X verkligen sagt så här!?” Hon lät rent av förskräckt, och inte så lite upprörd, å någon okänd parts vägnar, och det var denna upprördhet jag sedan hörde igen när hon begärde att få se artikeln i förväg. Hon litar inte på mina bedyranden att jag bara ska skriva om resultaten, och bara citera sådant som är relevant för just resultaten, och inte skriva en tendentiös artikel om vad forskaren X har för spekulationer om orsakerna och åsikterna bakom de anställdas svar på frågorna i en enkätundersökning.

Men framför allt gör det tydligare ändå hur skev uppdragsgivningen är här. Det tycks mig mer och mer uppenbart att den här artikeln rakt av är beställd av den organisation inom universitetet som den andra kvinnan jobbar inom. De har bett personaltidningen skriva om rapporten och de resultat som framkommer i den så att den får ytterligare lite uppmärksamhet bland personalen på lärosätet (de har själva hålligt muntliga presentationer på institutionerna), och de förväntar sig en positivt inställd artikel, som neutralt lägger fram resultaten och inte på något vis alls höjer några frågor som kan vara intressanta att diskutera. Det får inte uppstå någon kontrovers!