På spaning efter min text

Praktikbloggen

Del 5, tisdag förmiddag

Fick för en stund sedan svar från den andra kvinnan (jag är nu ypperligt less på att skriva så, så hon får i fortsättningen, den lilla det blir, heta Y, liksom den första kvinnan heter X), och jag vet ärligt talat inte hur jag ska reagera. Poängen med att skicka över texten till X och Y var att de skulle kunna kontrollera att de citeras korrekt. Inget mer. Y har nu gett sig på att ändra en del saker fullständigt. Hon kallar det sina "synpunkter och förslag till ändringar". Som om hon var någon redaktör på tidningen!

Till hennes försvar kan sägas att hon petat till några rena skrivmissar, det får jag väl vara tacksam för, även om jag nu tänkte korrekturläsa rätt ordentligt innan jag lämnar över artikeln för tryck. Men hålla på och formulera om min text, det är inte hennes plats! Inte minst som hennes förslag till formuleringar är av det akademiskt pratiga slaget, med inslag av politikers förmåga att ta udden av sina egna uttalanden. Istället for ett pratminus formulerat "[personerna si] är mer kritiska än [personerna så]", vill hon ha brödtext i stil med "forskaren X säger att [personerna si och sås] åsikter är inte alltid samstämmiga".

Uddlöst och räddhågset. Man vill undvika att [personerna så] blir upprörda över detta mycket korta pratminus, när det som sägs i det faktiskt går att läsa svart på vitt i rapporten.

Nu låter det på mig som hon har skrivit om hela min text, och så är naturligtvis inte fallet. Hon har mestadels kommenterat just ställen där jag använt hennes eller Xs svar på mina frågor, vilket var poängen. Jag är alltid tacksam för en andra åsikt på mina texter – man är och förblir hemmablind, och ser inte sina vanliga missar och onödigt krångliga formuleringsvanor – och jag tänker rent av dra nytta av hennes kommentarer för att göra texten bättre; men det ska lik förbannat vara min text. Var de så måna om att allt läggs fram på deras språk med deras ord, kunde de ju lika gärna ha skrivit artikeln själva.