Finsk stämning på AF

Rummet luktar något bekant. Tvål eller hudsalva. Lent, lite svagt sött. Kanske solsmörja också. Troligen någon ingrediens som är vanlig i trögflytande hudprodukter som ska smörjas in. Genom fönstren i rummets ena långsida ser man ut över tak och fasader på ett bostadsområde jag knappt visste fanns. Betonghus i solida färger. Grått, nedsmutsat med rinnande regnvatten och avgaser. Balkonger i avvikande brunt står ut som små försök till upplivande detaljer.

All sätter sig tyst ned på behörigt avstånd från varandra. Minst en stol mellan. Utom jag, som för att hålla på denna kutym hade behövt sätta mig farligt nära ”katedern” där arbetsförmedlaren sitter. Som tur är finns det ett gap på två stolar rätt långt bak i rummet, så jag sätter mig där, på stolen längst från katedern. Ingen pratar, några bläddrar i kalendrar och kopierade papper med AF:s brevhuvud på.

Arbetsförmedlaren, mannen med de omöjligt breda axlarna, ser inte riktigt lika bredaxlad ut i dag. Det var troligen en illusion skapad av tröjan han alltid bar förut. I dag har han en bomullskavaj, troligen köpt på H&M.

De som av någon anledning tvingas prata gör det helst så tyst det bara går. Knappt högre än en viskning uppger två närmast tillbakaryggande tjejer sina namn när de ombeds, och stänger sedan munnen och blickar ut i luften igen.