Art School Confidential (uppdaterat)

Har ni någonsin sett en film, och sedan önskat att ni inte hade sett den, så att ni kunde se den igen utan att redan ha sett den? Så kände jag efter att ha sett Art School Confidential, som bygger på en serie av Daniel Clowes (som skrev Ghost World).

Filmen börjar tämligen aningslöst som en berättelse om en ung man som söker sig till en konstskola i ett lite skumt område, och där förälskar sig i en modell efter att ha konstaterat att alla tjejer som faktiskt går på skolan är helknäppa.

Håhå, jaja, tänker man. Ännu en halvt självbiografisk film om Ung Man Med Ambitioner, som träffar En Flicka, Blir Kär, och Lär Sig Något Om Livet. Knappast. Eller bara till viss del. Jerome, som filmens protagonist heter, bär fortfarande på vissa illusioner om vad det innebär att vara konstnär, och en viss integritet vad gäller konstutövandet. En av hans klasskamrater introducerar honom dock för en nerdekad konstnär som själv gått på samma skola, en man som har insett att ens framgångar som konstnär till största delen beror på ens kunskaper i fellatio. Huruvida detta menas bidligt eller bokstavligt framgår inte riktigt.

På skolan går det dessutom rykten om en seriemördare som tidigare haft ihjäl ett antal elever. Snart börjar det dyka upp lik igen, och misstankarna riktas även mot Jerome, som genom ett par olyckliga omständigheter hamnar i så att säga samma spår hos polisen som den verklige mördaren.

Och det är här någon stans jag önskar att jag kunde se om filmen utan att ha sett den förut, för jag får en känsla av att det i var och ett av de minst tre huvudspåren finns mycket mer att hämta än vad man får om man försöker se hela filmen samtidigt, så att säga. En analys som bygger mer på verkligheten, krass erfarenhet, än på tidsparadoxer och splittrade medvetanden, säger mig dock att det troligen är så att Clowes serie-roman*, i likhet med till exempel David Boring av samme författare, innehåller just alla dessa spår, men i egenskap av långsammare medium och mer plats lyckas utforska dem betydligt djupare än denna egentligen föredömligt korta film gör.

Min standardrekommendation blir att ni tar och letar upp denna film på ett eller annat sätt, för oavsett hur mycket jag gillar den, måste ni ju se den själva för att kunna fälla ett eget omdöme. Själv ska jag så fort ekonomin tillåter ta och leta upp serieförlagan, och se om min teori stämmer.


*Uppdatering: Efter lite letande visar det sig att Art School Confidential är en del i en samling kortare serier (Twentieth Century Eightball), så min förhoppning om ett fullödigare narrativ i serieform verkar vara förgäves.