Ur gömmorna – Egoisten

I en del av universitetet som jag passerar på väg till och från lunchfiket, står ett par killar och viftar med en protestlista. När jag med blicken fäst någonstans långt bortom porten passerar den ena av dem, mumlar han något om ”skriv på mot rasismen?”.

Första gången tittar jag inte ens åt honom. Min kurrande mage har sett till att det absolut enda jag är intresserad av är att ta mig till stället som säljer min smaklösa pastasallad och läsk. Andra gången är han ännu mer lågmäld, och jag, som nu är på väg till gräsmattan och solen för att inmundiga min smaklösa pastasallad och läsk, är omvänt ännu mer avvisande. Jag viftar avvärjande med handen, vrider huvudet ett par grader åt sidan och närmast viskar ”nej tack”.

En man i min egen ålder (han såg i alla fall ut att vara student), ville att jag skulle skriva på en protestlista mot en avskyvärd ideologi, och jag kunde inte ta femton sekunder av min vardag för att dra några streck. Det hade inte ens behövt vara läsligt. Det hade inte ens behövt vara mitt namn. Jag kunde bokstavligt talat bara ha dragit några streck. Men nej, jag viftade med handen och gick vidare, oberörd.

Jag skriver aldrig, i princip, på sådana protestlistor. Vare sig de läggs upp på hemsidor på Internet eller hålls fram under näsan på en av en engagerad, entusiastisk samhällsmedborgare. Framför allt dem man passerar (det vill säga springer slalom mellan för att undvika) på stan ligger farligt nära telefonförsäljare och välgörenhetstiggare.

Nära telefonförsäljare för att de liksom detta avskum inkräktar på ens personliga sfär och tid. Vill jag köpa något går jag in i den affär där det säljs. Expediten springer inte runt på gatan och ber folk komma in och pröva sju par skor. Nära välgörenhetstiggarna för att de genom att konfrontera en ansikte mot ansikte ute på gatan vill sätta en på plats och tilltvinga sig en underskrift genom ens dåliga samvete, som man inte kan gömma sig för när de står där mittemot en.

Dessutom ifrågasätter jag om majoriteten av alla dessa protestlistor egentligen gör någon större skillnad.

Men det är så klart inte hela sanningen. En annan del av sanningen är att jag är en egoist. Jag pläderar gärna för jämlikhet, rättvisa, solidaritet, och alla möjliga andra fina värden, men till syvende og sidst ser jag ändå först till mig och de mina. Och så länge jag har det bra, är allt bra. Då kan alla protestlistor i världen dra dit pepparn växer; och Röda korset, Rädda barnen, Rosa stjärnhalvan och Rädda vuxna kan ta sina bössor, inbetalningskort och skrämselbilder och stoppa upp någon stans. Det berör mig inte personligen, och det som inte berör mig personligen bryr jag mig inte om.

Och det är nu det blir komplicerat. Jag har ju ett samvete. Jag tror ju på mig själv i de stunder jag pläderar för alla de där fina värdena. Men jag verkar ha svårt att leva som jag lär. Istället driver jag genom tillvaron med minst möjliga ansträngning och insats så länge allt är okej för mig.



Och där någon stans tog uppenbarligen tankekedjan slut. Hela den ovanstående texten är skriven den 29 maj i år (2008), och var nog tänkt att publiceras här på bloggen ungefär då. Kanske som ytterligare en illustration av den uppgivenhet och modstulenhet jag verkade odla under vårens sista veckor. Så blev det nu aldrig, eftersom jag aldrig kom fram till någon finurlig poäng, utan bara kunde konstatera att jag inte lever som jag lär. "Och?", liksom. Vem fan gör det, om vi ska vara riktigt noga? Föga spännande att läsa.