skip to main |
skip to sidebar
eller
CIRKELBESKRIVNING
eller
KONSUMTIONSKRITIK
Du sitter på din kammare
och känner existentiella kval
Det kallas för ångest men du tänker:
”Jag är uttråkad, ge mig nåt att göra.”
Du går på stan och köper njutning
av en man som ler med munnen
Han säger ”tack så mycket”
”Glöm inte kvittot” och ”mycket nöje”
Du tycker han gör dig en tjänst och tänker
”han var himla trevlig”
Sen vinkar han adjöken
och vänder sig till nästa torsk
och räknar dina pengar.
Och du går hem och känner dig
tillfälligt tillfredställd
behänger mig med attribut
som
ska få mig att stå ut
men
som bara tynger ner mig
och
gör att ingen ser mig
Översättning är svårt. Vad den ene framfött och formulerat på ett språk, ska den andre överföra till ett språk den ene aldrig tänkt på, och det med dennes ord som grund. Vad Shakespeare sagt på engelska går självklart att säga lika bra på svenska, men när man är bunden av hans ord, och därmed av hans engelskspråkiga tankegångar, hindrar det en från att helt nyttja potentialen hos det språk man skriver på.
Nedan följer en text jag skrev, publicerade, och sedan raskt raderade efter att ha läst en recension i dagens SvD av en översättning av William Shakespeares ”Sonetter”. Efter att ha tänkt över saken en extra gång, läst de berörda raderna ett tiotal gånger extra, och känt på dem ordentligt, är jag osäker på mitt eget första omdöme. De betonade och obetonade stavelserna sitter där de ska, jag hade knappast kunnat göra det bättre själv, och det jag kallar stapplande staccato, som alltså inte har med betonad/obetonad att göra, utan med själva ljuden, ger sig bara man läser lite mer artikulerat. Men ljudsmeten består. Det står jag för!
Stapplande staccato övergår i oformlig ljudsmet
I dagens SvD recenseras en nyöversättning av William Shakespeares ”Sonnetter” från 1609. ”Sonetterna har aldrig låtit bättre” proklamerar rubriken, och recensenten, Carl-Johan Malmberg, hyllar översättaren, Eva Ström, för att hon har bevisat att svenskan är poetiskt smidig. Som om det skulle behöva bevisas, och därtill med en översättning.
Att svenskan är poetiskt smidig bevisas väl bäst av det ymnighetshorn av inhemsk kvalitetspoesi vi har att ösa ur. Förvisso är det intressant att se om en dikt går att föra över från ett språk till ett annat utan att förvanskas allt för mycket, men att just denna översättning ska vara det slutgiltiga beviset vill jag inte riktigt hålla med om.
Som exempel på Ströms förmåga att transponera Shakespeare från engelska till svenska tar Malmberg Shakespeares kanske mest berömda sonett, den artonde, som börjar ”shall I compare thee to a summer's day / thou art more lovely and more temperate”, och där den avslutande kupletten lyder ”so long as men can breathe or eyes can see / so long lives this and this gives life to thee”. I Ströms översättning lyder de berömda raderna ”Så länge män kan andas, ögon se / ska detta leva kvar och liv dig ge”.
Som översättning betraktat är det inget fel på texten. Ström bevarar så gott det går så väl ordföljd som rim. Problemet ligger i språkrytmen. Den första raden är bra, riktigt bra, men den andra är sämre, avsevärt sämre. Den något ovana ordföljden, som jag gissar är mer av en tidsmarkör på engelska, känns på svenska som en nödlösning för att passa metriken (vilket i sig är obligatoriskt, absolut), och den sista raden degenererar för mig till ett stapplande staccato som slutligen övergår i en oformlig ljudsmet i den olyckliga ordkombinationen ”dig ge”, eller som det låter om man läser texten högt: /deiyie:/.
Nu är det här två rader av alla de hundratals som ingår i översättningen, men om det är det mest representativa exempel Malmberg kunde hitta, är jag inte imponerad. Tyvärr. Därmed inte sagt att Ström är en dålig översättare. Hon har en uppgift som aldrig riktigt kan fullbordas. Shakespeare har framfött tanken och formulerat sina rader på engelska. Ström har att säga på ett annat språk vad någon aldrig menat skulle uttryckas på svenska, och dessutom med dennes ord som grund. Visst går det att säga vad Shakespeare sa även på svenska, men tanken, likväl som orden, måste då födas i språket.
Svenskan är ett utmärkt språk, vars potential för poetiskt uttryck är outgrundlig, liksom engelskans. Men att översätta poesi är och förblir en i striktaste mening omöjlig uppgift.
Med orden ovan lockar rubriken på DN.se, och jag vill så gärna klicka. För visst kittlar intima ämnen. Det är bara att erkänna.
Men jag vill inte ge efter. Jag vill inte erkänna att så simpla rubriker får mig att klicka. Och framförallt vill jag inte ge DN.se mer vatten på den kvarn som obönhörligt driver dem mot aftonpressens nivåer i jakten på fler klick.
Samtidigt är jag ju nyfiken. Även om jag kan föreställa mig att det helt enkelt handlar om att den yngsta brodern Skarsgård är naken i någon oskyldig scen i sin nya film, och att det var en av de första scenerna de spelade in, så vill jag veta vad det är som fått rubriksättaren att ta till signalorden "snopp" och "chock".
Men jag vill inte klicka. Vill inte erkänna att det lockar mig. Vill verkligen inte ge någon bekräftelse till den utveckling av nyhetswebben som rubriken står för.
Beslutsångest.
I min väska finns en penna från DU
I min väska finns en penna som påminner om dig
Och ändå minns jag
knappt
hur du ser ut
Det är en ganska dålig penna
i gulnad plast med lila tryck
Suddet har torkat sedan länge
och stiften har brukats och brutits
tills bara smulor återstår
Men den får ligga i min väska
och blekna i takt
med mitt minne av dig
Kommentarer är överflödiga.
Ni är bättre än så här.
Se ödeläggelsen? Här drog dödstornadon fram?
Vafan håller ni på med, ärligt talat? Vore det inte för att layouten på sidan än så länge andas seriositet kunde man ju tro att man var på Aftonbladets hemsida.
Uppdaterat:Tre och en halv timme senare, när nyheten har flyttats ned en bit på sidan, är det Fan i mig ännu värre:
Dödstornadon redan i rubriken. Vad i hela helsefyr är det för avskräde till rubriksättare de anställer nuförtiden egentligen?
Något om konsekvenserna av att ha en fast tid att gå upp på varje vardag under en längre period.
När jag vaknar till av att det börjar bli ljust i rummet är klockan en bit över fem så här års. Mina tunna gardiner stänger egentligen inte ute något ljus alls, och rummet ligger i ett jämntunt grådis närmare dag än gryning. Jag tittar snabbt på klockan för att förvissa mig om att jag inte behöver gå upp än på en dryg timme, men konstaterar samtidigt att jag måste upp och lätta på trycket.
Tillbaka i sängen är klockan nu närmare halv sex, och jag är farligt nära att vakna till på riktigt. Så jag stålsätter mig mot vaknandet. Uppbådar allt min viljestyrka, borrar ned huvudet i kudden och drar täcket tätare omkring mig. Som för att rent fysiskt förneka att det är dagsljus ute och att jag är så gott som klarvaken.
Så ligger jag, med armarna under kudden och ena benet uppdraget, och andas medvetet. Lyssnar till ljudet av mina egna luftvägar och önskar inget annat än att sömnen åter ska infinna sig, så jag slipper ligga och slösa bort vakna timmar på att bara dra mig. I så fall kunde jag ju lika gärna gå upp och duscha, äta en stadig frukost och läsa tidningen i lugn och ro.
Men sömnen är viktig, intalar jag mig, även den knappa timme jag nu har kvar tills klockan ringer halv sju. Därför stålsätter jag mig. Koncentrerar mig på känslan av det mjuka täcket som omsluter min kropp och bestämmer mig för att jag ska sova. Jag ska inte vara vaken. Mitt medvetande ska stängas av.
Det är som att det finns en särskild muskel någonstans i kroppen som kan användas för att tvångssova. Sömnen vägrar infinna sig på riktigt, men genom att spänna tvångssovarmuskeln kan jag frammana ett tillstånd som liknar sömn. Allt annat än den direkta omvärlden – lakanet, kudden, täcket – försvinner, och jag sluts in i ett töcken av andhämtning och bristande tidsuppfattning.
Genom att koncentrera mig riktigt hårt på att inte vara vaken, kan jag uppnå något som liknar sömn, och som med lite god vilja har sömnens återställande funktion. Men eftersom det kräver stark koncentration och paradoxalt nog medvetande att uppnå detta tillstånd av lägre medvetande, är det också ett tillstånd som lätt bryts. Om det så är av ett oväntat ljud från utanför fönstret eller bara ett ögonblicks uppmärksamhet på något för sömnen irrelevant.
När klockan väl ringer har jag därför redan väntat på den i en kvart. Alltjämt fast besluten om att inte tulla på min tid i sängen, trots att jag numera är klarvaken långt innan den tidpunkt då jag har bestämt att jag måste gå upp.
På facebook kan man gå med i grupper eller bli fans till något eller någon. Vem som helst kan lägga upp en sida och bjuda in folk till att bli fans eller gå med i gruppen. Det kan röra sig om allt från att man gillar pärlplattor med TV-spelsmotiv eller någon viss musikartist, till att man vill återupprätta vaginans status i samhället eller marknadsföra sitt företag.
Många grupper har också ett politiskt budskap. Under oroligheterna i Iran förra året skapades ett antal grupper till stöd för den hunsade befolkningen, där videor och rapporter från protesterna länkades. Tämligen framträdande på sistone är ”Sverigedemokraterna har fel” och ”Sverigedemokraterna i riksdagen – nej tack”. Och i dag tipsade Facebooks små robotar mig om ”Vi som vill förhindra att Komvux läggs ned”. Trots att jag absolut inte vill att Komvux läggs ned, tvekar jag inför att klicka på ”bli fan”-knappen.
De mer lättsinniga grupperna jag är med i, som ”Good grammar is hot”, ”I judge you when you use poor grammar” eller ”Anonyma tidsödare”, ställer inga svårare spörsmål. Man visar sitt intresse för något mer eller mindre lustigt fenomen, och i och med det har man bidragit till att skapa och stärka såväl sin egen identitet, genom att stoltsera med gruppen på sin Facebook-sida, som andras, genom att öka på medlemsantalet och därmed skänka bekräftelse till alla som redan är med i gruppen.
Men när det kommer till verkliga politiska frågor, som grupperna om Sverigedemokraterna, demokratin i Iran eller bevarandet av Komvux, blir det lite knepigare. Inte en dag går utan att jag får tips från Facebook om behjärtansvärda grupper mina bekanta är med i. Ett litet klick och jag är också med, och stödjer, om än tyst, gruppernas sakfrågor.
Men vad är meningen med det? Om det där lilla klicket är allt jag gör, blir det då inte samma konsekvenslösa identitetsskapande som med de lättsinniga grupperna? Jag ser en grupp som uppmärksammar en orättvisa eller en oegentlighet, och känner ett styng av dåligt samvete för att jag inte gör mer för att förbättra världen i stort. Så jag klickar ”bli fan”, och stillar mitt samvete samtidigt som jag kan göra besökare på min sida uppmärksamma på att jag är en sådan person som bryr mig om demokratin i Iran. Men gör jag någon nytta? Om jag inte faktiskt engagerar mig i frågan är ju det enda jag egentligen har gjort att blåsa upp medlemsantalet. Eller?
Vinterns trötta sol
som hart gått upp förr'n den går ned
ger inte mycket värme
men kastar skuggor längre än mitt liv
Skepnader förvrängs
dras ut förlängs, tills knappt de känns igen
I mina spår går en förvriden silhuett
som härmar mina steg
i överdrivna rörelser
Jag stryker bort ett hårstrå
Han vevar som en väderkvarn
Jag petar till en småsten
Han sätter den i omloppsbana
Jag vill inte le mot solen
Han sköljer bort all snö med sina tårar
Jag pingar till Nyligen.se |
