En storm i ett vattenglas

Är det vad jag är? Nej, i så fall skulle, enligt uttryckets betydelse, all skit jag känner att jag går igenom vara fullkomligt betydelselös - det är den helt klart inte. Däremot är stormen kanske onödig. Kanske kunde den undvikits om jag inte hade låtit den komma, om jag inte hade piskat upp den själv genom att öppna mig så mycket på en gång.

Men vad hade jag fått om jag inte hade gjot det, om jag inte hade öppnat mig? Samma kavlugn som inte orsakar den minsta krusning i seglen som vanligt. Ett komplett stillastående på en plats jag inte valt, och så vitt jag än så länge vet inte vill vara kvar på så värst länge till.

Men samtidigt ansåg jag ju själv att jag hade gjort framsteg, att jag var en större och starkare människa än förut. Var det då helt fel, en vanföreställning skapad av ett svagt sinne med total brist på verklighetsuppfattning? Eller var kanske felet att detta svaga sinne genast, vid första bästa tillfälle skapade ett nytt ideal utan att överväga vad idealet faktiskt innebar, och vad det skulle innebära att försöka leva upp till det.

För vad är det som säger att jag genast, efter att faktiskt ha gjort framsteg, för det vågar jag med all säkerhet påstå att jag hade gjort, måste ta ytterligare ett steg, ett faktiskt ännu större steg? Och vad är det som säger att jag måste ta detta steg för att få det jag ursprungligen var ute efter? Kunde jag inte fått det där jag redan var, eller möjligen genom att bara ta något litet steg ibland.

Eller är det bara drömmen om det absoluta och på alla plan fullständiga status quo som spökar igen? En dröm jag vet är omöjlig av så många anlednignar att det inte är någon idé att nämna ens några exempel. En dröm jag trots det försöker uppnå genom kontroll. Och det är nog där vi hittar pudelns kärna. Jag har börjat tappa kontrollen, och det skrämmer mig. Och inte på ett sånt där "Oj vad jag känner att jag utvecklas när jag skräms"-sätt, utan på ett rent skräckinjagande sätt som tyvärr tar sig uttryck i vredesattacker jag släpper lös på vad som än råkar vara till hands, mina kursare, gud, mina forumkompisar.

Det skrämmer mig rent genuint, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har bara övat upp en sorts kontroll - den totala. Den som lägger band på allt. Någon möjlighet att släppa upp, men inte ner mitt humör finns inte i mina rutiner - ännu. Det måste övas upp, antar jag (förutsatt att det egentligen är önskvärt att kunna).

Men allt det här leder som synes ingen vart. Jag är rädd för att förlora kontrollen, för att (frivilligt) släppa kontrollen även om det i vissa situationer är nödvändigt. När jag så släpper kontrollen släpper jag all kontroll, och faller, utan fallskärm, och till synes utan att någon tar emot mig. Men vad vet jag, jag kanske har långt kvar att falla än?