Fiktion kontra vadå?

Fast i mitt eget, kan inte komma på nått nytt. Allt är mitt liv, vridet ett par varv, genom ett rosa skimmer av önsketänkande och skeva fantasier. Fantasi och självbiografi i en osalig förening där självbiografin är för framträdande för att vara riktigt nyttigt, för att helheten ska vara riktigt legitim som fiktion.

Egentligen borde jag åka bort några veckor en gång om året och bara skriva. Åka bort nån stans som inte är genomsyrat av mitt dagliga liv. Det enda jag någonsin skrivit som till hundra procent var fiktivt, eller snarare den enda karaktär jag nånsin slängt in i mitt dravvel som var till hundra procent fiktiv, kom på semester på västkusten. Långt borta från min vardag i korridoren och på institutionen. Långt borta från alla personer (kvinnor) som annars alltid dyker upp när jag ska försöka författa skönlitteratur.

Eller så är det bara en tillfällig känsla, blev lite platt i humöret nyss av ingen särskild anledning alls (jag kan nog redogöra för den, men det är ett helt forskningsämne i sig det) nämligen. Hur som helst borde jag definitivt försöka skriva lite oftare. Har som sagt en dikt liggande som jag har sagt ska få ta lite tid, men det enda som har hänt nu är just att den är liggande, utan att nått blir gjort.

Som vanligt då, dags för en allmän uppryckning kanske. Jag kan ju börja med att sätta upp en ny dikt på kylskåpet, den förra har hängt där allt för länge nu.