Eller så gör man rätt

Som något av en replik på söndagkvällens totalhaveri och efterföljande tvivel på min egen förmåga, kommer denna orimmade lilla bagatell. Den har en rytm (om än knölig ibland), den har en form (om än svårtydd ibland) utöver anaforerna, och framför allt har den mig i sig. För det var ännu ett problem med söndagens överdåd (alldeles utöver den enligt min mening misslyckade formen alltså), den var inte tillräckligt uppbyggd av mig. Det fanns för mycket av andra och annat i den för att jag skulle förstå mig på den, och därmed kunna ro den i hamn. Nu däremot, vet jag exakt vad jag vill säga, och det är jag som säger det, ingen annan.

Stanna du

Stanna du, i din välkända sfär
stanna du, i din trevliga famn
Bliv kvar där du vet hur rätt man talar
bliv kvar där som orden de fyller
sin mening som du den avsett

Färdas ej över gränser vida
färdas ej ut i okända marker
Pröva ej dina vingar, så klena
pröva ej vaxet som binder
förmågan att flyga på orden

Så stanna då där, för evigt och gott
så stanna då nu, i tid liksom plats
Sök ej att växa, att breda dig ut
sök ej att nyare former
lära behärska så fullt

Vill du däremot, murbruket spränga
vill du tvärtom, fara långt fjärran
Lyd ej mina råd, de äro bekväma
lyd ej mina råd, fly!
Och lyft långt högre än förr


Och jag har återigen problem med den sista strofen. Däremot är bruket av äro alldeles korrekt den här gången, eller hur Mattias? ;) [detta syftar på det inkorrekta bruket av pluralformen äro i dikten i förra inlägget, som en kamrat gjorde mig uppmärksam på, red.]