Detta äro det sista

Det hela började som ett tankeexperiment, tog sedan lite inspiration från dagens vandrande läsning av John Donne (mer specifikt The Ecstasy), för att till sist dra rätt så generöst från verkligheten såsom den ter sig för undertecknad. Detta är resultatet.


Detta äro det sista

Jag sökte en skatt
och fann, något matt,
en gata att gå
till en lustans chateau
Så under månen förenas vi nu
och blir endast en utav tu?

Jag vill dricka din svalka och stilla din törst,
låt mig känna på slagen från blodets sifoner
De löper från dig, och in i mitt bröst
Medan tankar så vandrar passerar eoner

Jag är nu allén
och timmen är sen
Jag söker febrilt
efter något gentilt
Ett ord som förenar oss två
Säg blir jag saligast då?

Vill du då hela min halva, passa andro med gyn
och emellanåt sova så lugnt på min arm,
och låta mig hålla den pendeln i syn
som glupskt slukar luften och lyfter din barm


Det första är en förening
en kropparnas kedja
Men finns där all mening?
För i våra sensers smedja
finns något med än mera blänk
på produkternas milslånga lista
Och detta äro det andra och sista,
en själarnas ening och eviga länk



Jag vet inte om det här håller ihop riktigt, det känns lite som om jag har tagit mig vatten över huvudet med idén till den här dikten. Det faller isär, spretar och vägrar dra åt samma håll. Och till sist vägrar det sluta sig som det ska. Jag får inte till slutet helt enkelt (och inte andra B-delen heller för den delen), och ändå har jag ägnat den betydligt mer jobb än mina verk genomsnittligen brukar föräras med. Men så var ju visionen större än vanligt också, man måste ju växa i skorna liksom. Bara att ta nya tag med nästa gudomliga ingripande.