Felslut

Det är fan inte klokt vad fel man man reagera på saker.

Sitter och mår lite beige.
Missade gårdagens tentafestande på grund av
A) en förkylning som vägrar ge sig
B) att ingen ringde mig och sa nått om när, var och hur
C) att jag inte själv ringde nån och tog reda på när, var och hur
D) att min telefon tydligen är lite CP, och inte har gått att ringa till under en okänd tidspersiod (Mattias lyckades dock ringa mig halv fem i morse, så det faller lite)
E) samtliga ovanstående alternativ.

Då får Winamp för sig att den ska spela Solitary Man av Johnny Cash

Belinda was mine
'til the time
that I found her
holdin' Jim
and lovin' him
Then Sue came along
loved me strong
that's what I thought
Me and Sue
but that died too

Don't know that I will
but untill
I can find me
A girl who'll stay
and won't play
games behind me
I'll be what I am
A solitary man...


Plötsligt hoppar humöret flera steg uppåt.

Bara ytterligare ett bevis på en sak jag tänkt på många gånger, nämligen att Cashs musik (det lilla jag har hört av den) trots de genomsvärtade ämnen och tragiska öden den handlar om, innehåller ett slags ljus som bryter igenom allt det svarta. Det är som mörkast före gryningen, fast bättre. Det är som mörkast bakom ficklampan, typ.

Hur som helst.

Skrev ett litet riff eller nått idag, med tillhörande halv fjantig text. Let the wind dry your eyes heter idén, vet dock inte vad det ska bli av den, förslag välkomnas.

Sökte B-kursen på nätet.

Funderar på att äta nått, det vore nog nyttigt. Pyttipanna är gott.

Samma sak sker för övrigt med Bob Dylans episka Hurricane