På spaning efter mitt oberoende

Praktikbloggen

Del 3, Fredag

Dagen skulle börja bra, trodde jag. Efter att i går ha slitit mitt hår över hur jag skulle lägga upp artikeln på ett bra sätt utan att falla in i akademisk jargong hade jag precis i slutet av dagen bestämt mig för ett personligare tilltal. Det skulle bara vara att börja skriva, trodde jag. Det fanns en till inblandad person jag ville prata med, och hon visade sig vara upptagen i dag, så jag kan inte få några kommentarer från henne förrän på måndag. Det är kanske inte så illa, men det innebär att själva skrivarbetet i princip står still till dess, eftersom jag helst inte sitter med en färdig artikel där jag sedan ska foga in hennes uttalanden.

Värre är i så fall att den tveksamhet jag kände inför och efter intervjun späddes på av ett mejl från den intervjuade forskaren där hon tyckte att det blivit lite fel vinkel på intervjun. Hon hade sagt, som svar på mina frågor, en del saker som hon kände inte hade stöd i undersökningen, och ville bara finnas med som källa till uttalanden om undersökningen och dess resultat, inget mer. Kommentarer och ”spekulationer” fick jag ta med den här andra kvinnan. Dessutom ”ville de ha” en artikel som presenterade innehållet för så många som möjligt.

Det känns naivt så här i efterhand, men det var inte förrän jag läste hennes mejl som jag förstod vilka dubbla stolar den här redaktionen tvingas sitta på. Som skribent fick jag alltså i uppdrag av min redaktör att intervjua rapportförfattaren och skriva en artikel om rapporten och intervjun, typ, lite grand så där löst hållet. Och som del av tidningen hade jag tydligen fått i uppdrag av de ansvariga bakom rapporten att presentera den för tidningens läsare.

Nu är det en personaltidning, ingen nyhetstidning jag sitter på, granskningsuppdraget som annars är en del av varje journalists yrkesroll får nog kliva åt sidan, men det är en inte helt lätt situation i alla fall. Jag saknar tydliga direktiv för vad artikeln ska handla om, och jag saknar tydliga ramar för vem som är beroende av vem för vad, och framför allt inför vem jag är ansvarig för innehållet i artikeln jag skriver. Är det min redaktör, eller är det forskarna bakom undersökningen jag förväntas presentera för läsarna?

Jag är inte ute efter att sätta dit någon för något (jag tror över huvud taget inte att det finns något att sätta dit någon för), men samtidigt känns det ganska olustigt att mitt första riktiga skrivjobb går ut på något som så uppenbart strider mot allt vi fått lära oss om vikten av en oberoende press.

Men Allt är inte ve och tandagnisslan. Snart får vi tårta för att en medarbetare ska firas, och eftersom det är fredag får jag gå lite när jag vill på eftermiddagen. Med tanke på att jag inte kan skriva något mer förrän på måndag har jag en känsla av att det blir tidigt.

På spaning efter min kompetens

Praktikbloggen

Del 2, torsdag förmiddag

Jaha, då har man gjort sin första alldeles riktiga intervju för en tidning, och fy fan vad färsk och klumpig jag kände mig. Som om jag aldrig ens gjort notisövningar och telefonare för kommunalrapportering. Hualigen! Detta gällde förvisso en längre artikel, helsida i personaltidningen, det vill säga runt tre tusen tecken, men lite borde man väl kunna leva på sitt intellekt och sin sociala förmåga. Icke då!

Jag var i och för sig ute på mycket djupt vatten. Det här (genus, jämställdhet, et c.) är inga frågor jag vanligtvis är vare sig intresserad av eller insatt i. Forskaren jag intervjuade bad efteråt att få se artikeln innan den gick i tryck, och jag kunde inte låta bli att känna av en viss skepsis mot mig som journalist i hennes röst. Som om hon inte litade på att jag var kunnig nog att skriva om de här frågorna. Som om hon undrade vad det var för slyngel de hade skickat för att ordinarie redaktör inte ides göra jobbet.

Och jag får nog ge henne rätt till viss del. Det här är som sagt inget jag är insatt i eller personligen intresserad av. Det är viktiga grejer, men inget jag läst på om förut eller kan så mycket om. Visst läste jag rapporten hon skrivit, men det känns lite om att läsa ett par strofer ur Allen Ginsbergs ”Howl” innan man ska intervjua någon litteraturprofessor om beatgenerationens påverkan på den moderna poesin. Det ger bara en bråkdels bråkdels bråkdel (sic) av den kunskap man skulle behöva.

På spaning efter den tid som flytt

eller Den fantastiska praktikbloggen

Del 1, måndag till onsdag

Började i måndags, åtta på morgonen. Lyckades med enorm viljekraft slita mig upp ur sängen vid sjusnåret för att äta frukost. Somnade nästan vid bordet.

Välkomnades på praktikplatsen av min handledare. En trevlig man som verkar glad att ha mig här. Jag fick ett eget litet kontor (mer ett skrymsle, men dock), och en dator att jobba på (en lastgammal PC som skriker av smärta så fort XP drar igång, men dock). "Kontoret" har till och med en vit tavla jag kan klottra anteckningar på.

Dittills allt väl. Tyvärr visar det sig snart att jag inte kommer ha överdrivet mycket att göra här. Jag har än så länge fått ett uppdrag för de här två veckorna, att intervjua en forskare på universitetet om en undersökning som genomförts. Kan säkert vara intressant, men intervjun bokades till torsdag, och till dess har jag inget annat att göra än att läsa rapporten och förbereda frågor.

Rapporten i sig är omkring sextio sidor lång, så den hade jag med lite god vilja kunnat ta mig igenom redan på måndagen. God vilja är dock inget jag har gott om så här nära inpå sommaruppehållet, så det tog mig hela måndag och tisdag att plöja rapporten. På tisdag hann jag dessutom med att komma på vad som verkar bli de flesta av frågorna jag ska ställa. Det är lite svårt att veta vad för frågor jag ska ställa, för jag vet egentligen inte vad för sorts artikel tidningen vill ha, men det blir säkert bra. I värsta fall får jag fylla utrymmet med egen brödtext. Det brukar jag inte ha några större problem med.

I dag, onsdag, händer i princip ingenting för min del. Min handledare har hand (höhö) om ett studiebesök och är borta över lunch plus några timmar, så jag är lämnad till mina egna maskiner (angl.), och fördriver således tiden med Gameplayer.se. Liksom jag gjorde i måndags och tisdags. Dock alltid med ett stiligt worddokument eller google documet-fönster att klicka upp när jag hör fotsteg i korridoren.

Hittills har jag engagerat mig i en diskussion om vad det egentligen tjänar till att jämföra grafiken på Wii med övriga maskiner i den nuvarande generationen ("next-gen" är ett bluffuttryck påhittat av idioter!), spånat om huruvida Telia kommer få ensamrätt på att sälja iPhone i Sverige och norden samt läst igenom precis hela fototråden i övrigt-forumet.

Min största behållning av praktiken hittills är ett ännu större sug än tidigare efter en digital systemkamera. Typ D40 - 70, beroende på vad budgeten kan tillåta.

Nu ska jag nog titta lite mer på frågorna. Oh vad spännande detta känns.

Äsch, det tog för lång tid att fixa länkar. Dags för lunch i stället. Ich bin ein produktif samhällsmedborgare, jawohl!


Detta skrevs och postades alltså ursprungligen i går vid lunchtid på Gameplayer.se