På spaning efter min kompetens

Praktikbloggen

Del 2, torsdag förmiddag

Jaha, då har man gjort sin första alldeles riktiga intervju för en tidning, och fy fan vad färsk och klumpig jag kände mig. Som om jag aldrig ens gjort notisövningar och telefonare för kommunalrapportering. Hualigen! Detta gällde förvisso en längre artikel, helsida i personaltidningen, det vill säga runt tre tusen tecken, men lite borde man väl kunna leva på sitt intellekt och sin sociala förmåga. Icke då!

Jag var i och för sig ute på mycket djupt vatten. Det här (genus, jämställdhet, et c.) är inga frågor jag vanligtvis är vare sig intresserad av eller insatt i. Forskaren jag intervjuade bad efteråt att få se artikeln innan den gick i tryck, och jag kunde inte låta bli att känna av en viss skepsis mot mig som journalist i hennes röst. Som om hon inte litade på att jag var kunnig nog att skriva om de här frågorna. Som om hon undrade vad det var för slyngel de hade skickat för att ordinarie redaktör inte ides göra jobbet.

Och jag får nog ge henne rätt till viss del. Det här är som sagt inget jag är insatt i eller personligen intresserad av. Det är viktiga grejer, men inget jag läst på om förut eller kan så mycket om. Visst läste jag rapporten hon skrivit, men det känns lite om att läsa ett par strofer ur Allen Ginsbergs ”Howl” innan man ska intervjua någon litteraturprofessor om beatgenerationens påverkan på den moderna poesin. Det ger bara en bråkdels bråkdels bråkdel (sic) av den kunskap man skulle behöva.