Är TV-spel verklighet?

Och får man kass syn och dåligt socialt liv av att spela?

DN har i dagens tidning en sida ägnad åt en rapport från Ungdomsstyrelsen, "New game - Om unga och datorspel". Huvudartikeln handlar just om rapporten, och är skriven av Susanne Möller (för den insatte välbekant TV-spelskribent och programledare för SVT:s spelprogram Kontroll). Bredvid den finns en kortare text (som jag tyvärr inte har kunnat hitta på hemsidan) där en annan reporter på tidningen, Lisbeth Brattberg, pratar med två killar hon raggat upp på TV-spelsbörsen om just rapporten (antar jag) och deras syn på sitt TV-spelande

Överlag är det två neutralt hållna artiklar (både positiva och negativa sidor av saken lyfts fram), och resultaten från undersökningen är absolut inte uppseendeväckande på något vis. Däremot reagerade jag på ett par formuleringar i artiklarna:

Möller skriver:

"[F]lickors intresse för spel […] bör betraktas som stort då bara 15 procent uppgav att de inte spelat datorspel under det senaste året."

För att över huvud taget ha spelat spel under ett en godtycklig tidsperiod behövs definitivt inget "stort" (i betydelsen större än genomsnittet) intresse, man kan ju ha hälsat på hos en kompis eller ha ett syskon som spelar spel. Eftersom dator- och TV-spel, enligt min mening, är att betrakta som en underhållningsform och fritidssysselsättning bland andra (film, böcker, idrott, teckning, osv.), verkar det lite konstigt att anse att det krävs ett "stort" intresse för att över huvud taget ha spelat spel under ett år. Inte antar vi väl att alla som går på bio en gång om året har ett "stort" filmintresse, eller att alla ungdomar som läser en bok utanför skolan har ett "stort" intresse för böcker?

Brattberg refererar en av pojkarnas kommentarer om sitt spelande:

"Synen har försämrats, spelandet påverkar det sociala livet på ett negativt sätt..."

Enligt vem har synen försämrats på grund av datorspelen? Jag har åtskilliga kamrater (nu och när jag själv var i tonåren) som har synfel, och har haft det sedan länge, och utan att göra några anspråk på vetenskaplighet vill jag påstå att huruvida de spelade TV-spel hade väldigt lite med deras synfel att göra. Båda mina föräldrar och flera av deras syskon fick glasögon tidigt, och de hade definitivt inga TV-spel att bränna sönder ögonen på. Jag förnekar inte att det kan vara skadligt att sitta framför en dator- eller TV-skärm många timmar om dagen, men skulle bra gärna vilja veta vems professionella bedömning det är att pojkens syn försämrats just på grund av TV-spelen.

Att det sociala livet påverkas negativt är ju en högst subjektiv bedömning. Oavsett vad man sysslar med på sin fritid måste man göra ett val: ska jag stanna hemma och läsa den här boken/se den här filmen/spela det här spelet, eller ska jag ringa en kompis och se om vi ska göra något tillsammans (se en film, spela (TV-)spel, sparka boll)? Så länge man gör ett medvetet val och kan stå för det valet i efterhand, finns det väl ingen anledning att betygsätta vare sig sitt eget eller någon annans sociala liv enligt principen "fler kompisar och mer utgång är alltid bättre"?

Brattberg skriver i slutet av sin korta artikel:

"Med dröjande steg lämnar de spelbutiken för det verkliga livet."

Är inte en helt vanlig specialistbutik en del av det verkliga livet? Träder jag in i en imaginär värld när jag går in i ett antikvariat, eller en videobutik? Återigen menar jag att spelen bara är ytterligare en del av vår vardag, och därmed verklighet. Att beskriva dem som någon separat, extremt exklusiv subkultur, när de bevisligen berör i princip alla dagens ungdomar, verkar rätt skevt i mina ögon. Eller drar jag för stora växlar på något som bara är en fyndig ordvändning i en mindre artikel?

Ett perfekt ögonblick

Téet i koppen är hett, så hett att jag bara kan sörpla lite grand åt gången. I lurarna ljuder Highwaystar från Made in Japan. När de sista tonerna dör ut lutar jag huvudet bakåt och känner téet långsamt rinna ner genom strupen. Allt som återstår av den gångna dagens stress och måsten då, är gåshud.

Grannsämja/återblick förhindrad

"Det händer att jag råkar gå, där hon går, och hamnar mitt i doften av hennes […] hår. Då känns det som nåt som jag känt för länge sen. Det känns som liv, det luktar vår."

Frukost.

Grannen biologen är som vanligt uppe, han har nyss ätit färdigt och håller på att diska och koka kaffe. En del av mig, en stor del av mig hoppas till en början att han ska gå snart. Att jag ska få äta i fred. Jag är nämligen inte på humör för småskämtande och allmänt snack om inget särskilt. Jag vill bara äta min gröt och ögna igenom tidningen i fred. Men det är så klart inget man säger till honom, så jag spelar med så gott jag orkar, och allt eftersom inser jag att jag inte alls vill att han ska gå. För just nu bör jag inte vara ensam med mina tankar om i går, mina tankar från i går.

Den ensamma tankeverksamheten klarar inget mer än att gräva ner sig, och detta sällskap är förvisso inget jag kommer att dela min tankar med, men det hindrar dem, tankarna, i alla fall från att börja skyffla i mitt medvetandes mylla.

Svadans flykt

Det tycks mig som att man i recensioner och analyser av böcker ofta prisar författarens prosa för att den är "lätt", i brist på bättre ord. Man beskriver den i positiv bemärkelse med ord som kan associeras med luft, flykt, rymd, ibland nästan tomhet; och hyllar författaren för att han eller hon har något som brukar kallas för naturligt flyt i texten. Motsatsen verkar ofta vara att prosan bedöms som tjock, snårig, svårgenomtränglig – tungrodd och allt för ordrik.

William Faulkner är en författare som inte lät sig hejdas av oron för att någon skulle uppfatta honom som snårläslig. Hans prosa är en ordrik prosa, den är tjock och mättad på både ord och betydelser i varenda liten rad. Den balanserar rent av på gränsen till svada, men håller sig hela tiden på rätt sida i kraft av sitt konstanta meningsbärande. I vissa fall använder han rent av själva sin förmåga att gå på och på som ett stilgrepp. Som när den unga Lena i "Light in August" om och om igen försöker övertyga både andra och sig själv om att hennes Lucas Burch kommer att finnas i Jefferson och vänta på henne. Då låter Faulkner satserna staplas den ena efter den andra i Lenas mun: "Och jag är säker på…, dessutom så…, och för övrigt så…, och han sa faktiskt…". Den innehållslösa och självbedragande svadan dragen till skön konst.

Det kräver måhända lite mer ansträngning att läsa, och går måhända lite långsammare räknat i ord per minut än den senaste unga debutantens moderna prosa anpassad till det uppstressade mediesamhällets krav på minsta möjliga koncentrationskrav, men det är så oändligt mycket mer belönande. Hela Faulkners värld och tankelandskap står ut från sidorna med en oöverträffad klarhet, just tack vare att han är ordrik, tjock, och "svårgenomtränglig".

Ett rum med utsikt

I ett fönster på andra sidan gården, på högsta våningen, sitter tre A4-papper upptejpade. På dem står det i tur och ordning: GE MIG TE. Jag funderar lite löst på att sätta upp några egna papper, JAG HAR TE, och se vad, om något alls, som händer.

Rapport från ännu en febrig dag i statens tjänst

Det är efter lunch som febern kommer på riktigt. Den sätter sig i vanlig ordning ryggslutet, och huvudet känns allt mosigare. Då börjar greppet om verkligheten att lossna, och tidsuppfattningen krossar en fönsterruta och flyger sin kos.

Mina nariga händer skakar bara lite lätt nu, den värsta nervositeten har släppt vid det här laget, men viruset som har tagit min kropp i besittning gör att varken mage, huvud eller lemmar får någon egentlig ro.


Den tillfällige rasbiologens gäckande ode
till en skrivande på högskoleprovet

Den gäckar mig
den där färgen
Huden är ljus
men ändå brun
Dragen likaså
De undflyr mig
och förföljer mig
De är tydligt markerade
och ändå så väna
Ansiktet fylligt som en negress
men smalt som i västerland

Dock är håret desto klarare
Svart som natten
tjock som en ankartross
faller test efter test
över rundade skuldror
Och följer man linjerna nedåt
ändå mer lockad man blir
och gungad av böljande vågor

Från mänsklighetens vagga
kom ingen Maria