Jag sitter här i min lediga natt och försöker så smått skriva på ett verk. Ett längre verk. Ett verk med en struktur och en idé. Ett verk som för en gångs skull inte ska bygga rakt av på mitt liv med bara nya namn och platser. Nej, detta är snarare ett spekulativt självbiografiskt verk. Det är ett utforskande arbete om hur framtiden för mig själv (eller någon vars liv liknar mitt) och några människor runt mig kan komma att te sig. Men som vanligt tar det stopp.
Att spåna är enkelt. När väl den första tanken har slagit rot, och gjort klart för en vad för sorts verk det är den vill växa upp till och bli, då är det bara att tänka vidare och låta allt komma till en. Sen ska det skrivas ned, och det är då det börjar bli svårt.
Allt det man spånat fram i sitt huvud alldeles nyss, skrivs ned relativt snabbt. På väg hem från middag hos moderskapet började det nyss nämnda verket ta form, och när jag kom hem, och efter att ha suttit i köket med Leila, Maria och Jakob en stund, satte jag mig och skrev. På ett fåtal minuter hade jag plitat ned allt det jag tänkt ut i detalj på vägen hem (vissa mer övergripande aspekter funderade jag också över, men de kan ju av naturliga skäl inte synas förrän verket är färdigställt). Sen tar det liksom stopp. Att skriva går långsammare och långsammare, och jag måste ta längre och längre pauser mellan varje enstaka liten rad.
Då åker kollegieblocket och Ballograf-pennan fram. Dags att spåna lite igen, att anteckna och förbereda. Dags att kasta ned idéer och strukturer för att sedan karva ut dem i detalj på datorn, senare.
Det där senare verkar aldrig riktigt infinna sig. Jag kommer sällan förbi den där spån-punkten. De första spontana raderna känns jättebra, och jag är den nye Hemingway, Goethe eller Strindberg. Men sen, när det som först var en impuls, ja nästan en explosion, förvandlas till något som mer liknar arbete, då slutar jag nästan helt fungera. Det är inte nödvändigtvis så att jag inte vill skriva för att det kräver arbete, utan det känns (här ska ni ifrågasätta huruvida ni kan lita på berättaren) mer som om jag inte kan fortsätta när skrivandet blir arbete istället för något rakt igenom lustbetonat.
De där anteckningarna kan ofta växa till en ansenlig mängd (i jämförelse med de första spånen), och innehålla rätt bra idéer och eventuella uppslag, men det slutar oftast med att de göms i någon byrålåda eller som korta rader i något textdokument. Jag är helt enkelt en för lustdriven person för att fortsätta när jag måste göra en medveten ansträngning för att kunna åstadkomma nånting alls.
Sen lever jag nog till stor del med föreställningen om det naturliga geniet. Den makalösa individen som liksom i gåva av gud får idéer och uppslag som bara flyger ned på pappret i samma takt som han själv förnimmer dem. Med den sorts poesi som jag skriver fungerar det någorlunda. Texterna är rätt korta, ska bara sammanfatta en tanke eller ett sinnestillstånd, ett endaste ögonblick av alla tusentals som passerar under en dag. En prosatext, i det här fallet en kortroman eller långnovell, ska inte sammanfatta ett ögonblick, den ska beskriva, avhandla och i viss mån förklara ett skeende som må ha börjat i ett ögonblicks sinnestillstånd, men som fortgår över vad som i jämförelse är rena eoner av tid. Jag vill vara färdig nu nu nu nu!
Jag är för otålig, och lite lagom lat. Jag ids helt enkelt inte. Jag har en hel bunt vackra bilder (alla mina böcker som jag aldrig har skrivit är egentligen filmer i mitt huvud) och idéer om vad som ska ske, men att faktiskt skriva ned dem är rent mekaniskt för jobbigt. Jag har full förståelse för att man i antiken såg på själva skrivandet som något lågt (rent av slavgöra om jag minns rätt). Skaldandet däremot, var bland de högsta av yrken.
Alla borde ha en personlig sekreterare som skriver minst 60 ord i minuten, och som dessutom har ett ofelbart hörselminne och en närmast telepatisk förståelse för hur skalden tänker.
Eller så utvecklar man en arbetsmoral.
Den här texten är längre än det jag totalt skrivit på den nyss nämnda kortromanen, hittills.
27 maj 2005
24 maj 2005
S.k. programförklaring
Where do I begin, to tell the story of how great a love could be? The greatest story that is older than the sea. Where do I start?
Ja, var börjar man? Bloggen har legat uppe ett tag nu, och bevisligen är det fler än Markus och Mattias som dräller in här ibland, så jag tyckte det kunde vara på sin plats med någon slags programförklaring. Och när jag hade tänkt det stod det still. Ett sätt att formulera det är "ytterligare ett försök att hitta ett tillfredställande medium för det jag tillfälligtvis skapar", men det låter så stelt och långrandigt, trots att det är ett försök att sammanfatta allt i en smidig mening.
Så istället blir det så här: Detta är en så kallad blogg, där jag, den så kallade bloggaren, skriver saker jag tycker kan vara intressanta, roliga, korkade eller bara inte själv vill glömma bort. Detta kan bestå av alla möjliga olika saker, oftast är det dock någon liten redogörelse för vad jag pysslat med under dagen (förutsatt att det på något vis kan göras läsvärt för en utomstående), en dikt, en prosa-text eller en tanke jag vill utveckla. Avsikten är dock inte att det ska bli en ren dagbok av den typ som lusar ned alla vanliga online-communitys, utan snarare ett medium för det jag skapar, vilket i sin tur automatiskt ger en viss inblick i mitt liv och mina tankegångar. En inblick som gärna kan fördjupas en bit till, för att ge en större tolkningsgrund till det skapade.
Så stanna en stund, se dig omkring och var inte rädd för att kommentera både snällt och argt, efter ett halvt liv (nåja) på Internet har jag rätt tjock hud.
[updatering vid flytten: De olika typerna av texter exemplifierades tidigare av länkar till olika inlägg i bloggen. Länkarna pekar numera fel, och jag orkar inte leta upp inläggen manuellt, de har därför helt sonika slopats]
Ja, var börjar man? Bloggen har legat uppe ett tag nu, och bevisligen är det fler än Markus och Mattias som dräller in här ibland, så jag tyckte det kunde vara på sin plats med någon slags programförklaring. Och när jag hade tänkt det stod det still. Ett sätt att formulera det är "ytterligare ett försök att hitta ett tillfredställande medium för det jag tillfälligtvis skapar", men det låter så stelt och långrandigt, trots att det är ett försök att sammanfatta allt i en smidig mening.
Så istället blir det så här: Detta är en så kallad blogg, där jag, den så kallade bloggaren, skriver saker jag tycker kan vara intressanta, roliga, korkade eller bara inte själv vill glömma bort. Detta kan bestå av alla möjliga olika saker, oftast är det dock någon liten redogörelse för vad jag pysslat med under dagen (förutsatt att det på något vis kan göras läsvärt för en utomstående), en dikt, en prosa-text eller en tanke jag vill utveckla. Avsikten är dock inte att det ska bli en ren dagbok av den typ som lusar ned alla vanliga online-communitys, utan snarare ett medium för det jag skapar, vilket i sin tur automatiskt ger en viss inblick i mitt liv och mina tankegångar. En inblick som gärna kan fördjupas en bit till, för att ge en större tolkningsgrund till det skapade.
Så stanna en stund, se dig omkring och var inte rädd för att kommentera både snällt och argt, efter ett halvt liv (nåja) på Internet har jag rätt tjock hud.
[updatering vid flytten: De olika typerna av texter exemplifierades tidigare av länkar till olika inlägg i bloggen. Länkarna pekar numera fel, och jag orkar inte leta upp inläggen manuellt, de har därför helt sonika slopats]
När verkligheten tränger sig på
Det känns lite fjantigt att behöva sno en rad från übermesen Patrik Isaksson (den finns säkert på andra ställen också, men hans skiva var det första jag kom att tänka på när jag försökte komma på var jag fått raden ifrån), men den beskrev så väl tingens, eller kanske snarare tankarnas ordning i går kväll. Vi hade födelsedagsfest för en av tjejerna i korridoren (nej, inte den tjejen), och en del folk, däribland jag själv, satt kvar och pratade rätt länge. Dock slutade kvällen som så många andra liknanden kvällar med en frustrerande känsla av att ha hamnat lite på mellis i umgänget, och en gnagande otillfredsställelse.
När verkligheten tränger sig på
när den där klumpen klämmer i magen
och det du aldrig säger saknas som mest
när nattens tomhet känns större än vanligt
när tingens ordning plötsligt står framför dig
Hoppas då att det inte är för sent i morgon!
I övrigt har Bloggi just gjort om en hel del, så det kan hända att det ser lite knasigt ut här och där innan jag har vant mig vid allt det nya. Framförallt har adminsystemet förändrats ordenligt, och om jag har förstått allting rätt så är det tänkt att topp-domänen ska bytas ut, från .se till .nu. I alla fall finns det nu två adresser till den här bloggen, dels den gamla, http://www.bloggi.se/limbo, och dels en ny, http://limbo.bloggi.nu. Vad som oroar mig lite är att de modereringar av kommentarer jag just gjort i det nya adminsystemet (på .nu-domänen) inte syntes när jag gick in på bloggen via .se-adressen. Jag hoppas verkligen det bara hade nått med min cache eller dylikt att göra, annars blir det väldigt konstigt för folk som kommer hit via .se-länkar (det finns säkert två stycken), de kanske inte ser mina nya inlägg alls (det gamla adminsystemet på .se-domänen är inte tillgängligt alls just nu).
Nåväl, det löser sig säkert på nått vis. Dags att återgå till att njuta av den extremt tidiga semestern. Frågan är bara om det ska göras med hjälp av mat, Guild Wars, World of Warcraft, eller Buffy säs. 5.
När verkligheten tränger sig på
när den där klumpen klämmer i magen
och det du aldrig säger saknas som mest
när nattens tomhet känns större än vanligt
när tingens ordning plötsligt står framför dig
Hoppas då att det inte är för sent i morgon!
I övrigt har Bloggi just gjort om en hel del, så det kan hända att det ser lite knasigt ut här och där innan jag har vant mig vid allt det nya. Framförallt har adminsystemet förändrats ordenligt, och om jag har förstått allting rätt så är det tänkt att topp-domänen ska bytas ut, från .se till .nu. I alla fall finns det nu två adresser till den här bloggen, dels den gamla, http://www.bloggi.se/limbo, och dels en ny, http://limbo.bloggi.nu. Vad som oroar mig lite är att de modereringar av kommentarer jag just gjort i det nya adminsystemet (på .nu-domänen) inte syntes när jag gick in på bloggen via .se-adressen. Jag hoppas verkligen det bara hade nått med min cache eller dylikt att göra, annars blir det väldigt konstigt för folk som kommer hit via .se-länkar (det finns säkert två stycken), de kanske inte ser mina nya inlägg alls (det gamla adminsystemet på .se-domänen är inte tillgängligt alls just nu).
Nåväl, det löser sig säkert på nått vis. Dags att återgå till att njuta av den extremt tidiga semestern. Frågan är bara om det ska göras med hjälp av mat, Guild Wars, World of Warcraft, eller Buffy säs. 5.
18 maj 2005
Tankens verklighet, eller Att skrämma sina medmänniskor
Jag har medvetet undvikit, eller försökt att undvika, att förvandla den här bloggen till en dagbok av den typ som förpestar ett stort svensk online-community. Inget fel med dem egentligen, jag skrev själv en i några år, men poängen med bloggen, och hemsidan före den, var ju att fokus skulle vara på det jag tillfälligtvis skapar, inte på mitt uppfuckade, förtryckta känsloliv. Men igår dök det upp en tanke jag tyckte jag ville utveckla, på det vis jag så ofta gjorde på det där communityt. Tanken handlade om att skrämma folk med sina känslor.
Liksom den genomsnittliga människan, händer det då och då att mina vägar korsas av personer som jag finner lite mer fascinerande än genomsnittet. Min vanliga, normala, reaktion då, är att gräva ned mig i känslan, att frossa i den och det otillfredställda behov den skapar när den får gro obehindrat. En av anledningarna till det har varit att situationen har varit sådan att kontakten med dessa personer har varit starkt begränsad av olika orsaker. Så inte längre, och det skrämmer mig.
Vad jag menar är att jag låter känslan bli större än livet självt, den får ta en enorm plats, och framstå som något allöverskuggande som skulle göra mitt liv komplett och tar mig i besittning varje tankelös stund. Problemet uppstår när jag tänker mig hur denna andra person rent hypotetiskt skulle förhålla sig till Känslan. Att kasta på dem ett fenommen av den magnituden måste vara rätt överväldigande. Hur ställer man sig till en person verkar ha hängt upp hela sitt liv och hela sin sjäsliga fortlevnad på att man känner åtminstone lite likadant? Jag skulle personligen bli livrädd.
Samtidigt vill ju personen som är fången i Känslan inte förringa den genom att verka mindre berörd än han är, eller genom att distansera sig själv på ett olämpligt sätt. Det ger ju fel signaler till den andra personen, då det han eftersträvar, eller söker efter, eller tror sig vilja uppnå, faktiskt på sätt och vis är precis så enormt, överväldigande och alltuppfyllande som han föreställer sig det.
Vad jag funderar över är väl helt enkelt hur man närmar sig en person man verkligen är uppriktigt intresserad av (krogragg baserade på en sexig outfit eller schysst smajl är alltså exkluderade). Kan man helt sonika kasta fram, i betydelsen leva ut, sina känslor så som de framstår för en själv, utan att bara skrämma bort personen, och kan man smyga med dem till en början utan att riskera att den andra personen helt tappar intresset (förutsatt att det fanns där till att börja med)?
När blir känslan för verklig? För konkret och greppbar för att personen som ännu inte är van vid den ska kunna acceptera den och kanske i sinom tid omfamna den också?
Det ska visst vara svårt, vi är visst bara människor, men i bland önskar jag att jag hade lite fler svar och lite färre frågor.
Liksom den genomsnittliga människan, händer det då och då att mina vägar korsas av personer som jag finner lite mer fascinerande än genomsnittet. Min vanliga, normala, reaktion då, är att gräva ned mig i känslan, att frossa i den och det otillfredställda behov den skapar när den får gro obehindrat. En av anledningarna till det har varit att situationen har varit sådan att kontakten med dessa personer har varit starkt begränsad av olika orsaker. Så inte längre, och det skrämmer mig.
Vad jag menar är att jag låter känslan bli större än livet självt, den får ta en enorm plats, och framstå som något allöverskuggande som skulle göra mitt liv komplett och tar mig i besittning varje tankelös stund. Problemet uppstår när jag tänker mig hur denna andra person rent hypotetiskt skulle förhålla sig till Känslan. Att kasta på dem ett fenommen av den magnituden måste vara rätt överväldigande. Hur ställer man sig till en person verkar ha hängt upp hela sitt liv och hela sin sjäsliga fortlevnad på att man känner åtminstone lite likadant? Jag skulle personligen bli livrädd.
Samtidigt vill ju personen som är fången i Känslan inte förringa den genom att verka mindre berörd än han är, eller genom att distansera sig själv på ett olämpligt sätt. Det ger ju fel signaler till den andra personen, då det han eftersträvar, eller söker efter, eller tror sig vilja uppnå, faktiskt på sätt och vis är precis så enormt, överväldigande och alltuppfyllande som han föreställer sig det.
Vad jag funderar över är väl helt enkelt hur man närmar sig en person man verkligen är uppriktigt intresserad av (krogragg baserade på en sexig outfit eller schysst smajl är alltså exkluderade). Kan man helt sonika kasta fram, i betydelsen leva ut, sina känslor så som de framstår för en själv, utan att bara skrämma bort personen, och kan man smyga med dem till en början utan att riskera att den andra personen helt tappar intresset (förutsatt att det fanns där till att börja med)?
När blir känslan för verklig? För konkret och greppbar för att personen som ännu inte är van vid den ska kunna acceptera den och kanske i sinom tid omfamna den också?
Det ska visst vara svårt, vi är visst bara människor, men i bland önskar jag att jag hade lite fler svar och lite färre frågor.
01 maj 2005
Alla fånars afton
Valborgsmässoafton har kommit och gått, och jag mår förmodligen bättre än genomsnittet av Uppsalas studenter idag. Detta för att jag på grund av en humördal valde att dra hem rätt tidigt. Hade gärna suttit kvar hos Mattias och supit några timmar till med bara musik och skitprat, men på två blir det lätt trist i längden, och jag var inte på humör för utgång, så jag var hemma vid nio tio-tiden (tror jag). Lite trist kan tyckas, men jag är övertygad om att det var rätt val.
Nåja, jag såg i alla fall The Junction spela på Borgarhemmets tak (och om jag bara iddes skulle jag lägga in ett foto på det här), och insåg att jag ska vara glad att jag inte ens tänkte tanken att ta mig in på nån champagnegalopp. Var inne på Snerikes efteråt, och fan vad snuskigt det var där. Fuktigt, blött på golven, sur stank över allt och alla man kom i kontakt med hade ett lager av klibb och äckel (söt champagne blandad med diverse kroppsvätskor) på hela kroppen.
Efter att ha letat upp Markus och konstaterat att hans tillstånd var som det var och brukar, bar det hem till Mattias för att fylla på hans spritreserver, och där tog den verkliga galenskapen vid. Skåda effekterna av en "ensam" människa (Mattias är på toa), lite sprit, och Beatles på stereon. Ren dårskap I tells ya' (ca 11 meg, wmv) [filen har p.g.a. inaktivitet raderats av Rapidshare, red.].
Därefter rullade jag hemåt på min cykel genom Uppsalaaftonen.
Skrev en text när jag kom hem, men den är fullständigt avhängig av att den framförs "musikaliskt", så den får vänta tills jag vet om jag överhuvudtaget kan spela in den ordentligt (alldeles utöver det faktum att jag var full när jag skrev den, alltid farligt).
Nu borde jag ta tag i Voltaires "Candide eller optimismen", men fan om jag ids.
Nåja, jag såg i alla fall The Junction spela på Borgarhemmets tak (och om jag bara iddes skulle jag lägga in ett foto på det här), och insåg att jag ska vara glad att jag inte ens tänkte tanken att ta mig in på nån champagnegalopp. Var inne på Snerikes efteråt, och fan vad snuskigt det var där. Fuktigt, blött på golven, sur stank över allt och alla man kom i kontakt med hade ett lager av klibb och äckel (söt champagne blandad med diverse kroppsvätskor) på hela kroppen.
Efter att ha letat upp Markus och konstaterat att hans tillstånd var som det var och brukar, bar det hem till Mattias för att fylla på hans spritreserver, och där tog den verkliga galenskapen vid. Skåda effekterna av en "ensam" människa (Mattias är på toa), lite sprit, och Beatles på stereon. Ren dårskap I tells ya' (ca 11 meg, wmv) [filen har p.g.a. inaktivitet raderats av Rapidshare, red.].
Därefter rullade jag hemåt på min cykel genom Uppsalaaftonen.
Skrev en text när jag kom hem, men den är fullständigt avhängig av att den framförs "musikaliskt", så den får vänta tills jag vet om jag överhuvudtaget kan spela in den ordentligt (alldeles utöver det faktum att jag var full när jag skrev den, alltid farligt).
Nu borde jag ta tag i Voltaires "Candide eller optimismen", men fan om jag ids.
28 april 2005
Hård kvinna?
Nej, riktigt så ska nog inte titeln på detta alster av förvirrad inspiration översättas. Hur som haver spelar vi i vårt coverband B.B Kings helt galet fullkomliga mollblues The Thrill Is Gone. Inspirerad av den (eller i ett försök att helt plagiera den) skrev jag i höstas (tror jag det var) en småtafflig blues om en kvinna jag inte fick (går det att skriva blues om nått annat?). Text följer, låten finns som vanligt på min soundclick-sida.
Woman, So Hard
I want to wish you, happiness
I want to pray, that you are blessed
But it's hard, woman, oh so hard
I want, to say congratulations
I want, to wish you good relations
But it's hard, woman, it's so hard
It's hard, so hard, to wish you love
when I can't have what I'm dreaming of
Cause it's you, woman, oh it's you
Låten spelades in och lades upp redan igår, men jag orkade inte blogga om den då, dessutom var jag inte riktigt nöjd med inspelningen, så idag har jag lagt lite tajtare solon och uppdaterat soundclicken. Und jetzt, hören Sie es bitte an!
Woman, So Hard
I want to wish you, happiness
I want to pray, that you are blessed
But it's hard, woman, oh so hard
I want, to say congratulations
I want, to wish you good relations
But it's hard, woman, it's so hard
It's hard, so hard, to wish you love
when I can't have what I'm dreaming of
Cause it's you, woman, oh it's you
Låten spelades in och lades upp redan igår, men jag orkade inte blogga om den då, dessutom var jag inte riktigt nöjd med inspelningen, så idag har jag lagt lite tajtare solon och uppdaterat soundclicken. Und jetzt, hören Sie es bitte an!
27 april 2005
Mans-TV
Kamrat Bowie [som har tagit bort allt innehåll från sin hemsida, red.] gjorde mig uppmärksam på en lite konstigt framlagd åsikt om TV nyss. Grön ungdoms språkrör Alexander Chamberland tycker tydligen, apropå TV-fria veckan, att killar mår bra av TV, och tjejer mår dåligt, något mittemellan verkar inte finnas. Jag citerar:
"Som många andra frågor kan tv-tittandet analyseras utifrån feministiska glasögonen och slutsatsen är enkel: Ökat tv-tittande förstärker patriarkatet. Studier visar att tjejer som tittar mycket på tv får sämre självförtroende, medan killar som gör detsamma får bättre självförtroende.
Genom teven matas vi med stereotypa bilder av killar som aktiva och tjejer som passiva skönhetsobjekt. 75 procent av de intervjuade i SVT:s Aktuellt är män, vilket bidrar till bilden av män som experter. Dessutom är ju tv-reklamen ökänd för att anspela på förlegade könsroller. Kanske ger den tv-fria veckan oss även tillfälle att fundera över var bilden av vad det innebär att vara man eller kvinna kommer ifrån?"
Visserligen räddar han sig lite med den sista raden, "...tillfälle att fundera över...", det håller jag i princip med om (förutom att jag nog kommer fortsätta glo på TV, ikväll är det ju Lost på fyran), men att någon faktiskt helt ärligt skulle få bättre självförtroende av att sitta och bli matad med de negativa bilder TV visar upp (det finns positiva, eller ofarliga bilder anser jag), ser jag som högst tvivelaktigt. Jag själv upplever ju snarare en enorm press på mig att jag måste leva upp till de där idealen, som jag vet är ouppnåeliga. Hur ska det vara nyttigt för mitt självförtroende? Om jag matades med en bild som sade att jag, som rätt genomsnittlig kille med allt vad det innebär av samma osäkerheter som resten av mänskligheten lider av, är helt perfekt och ska belönas för det i varje tänkbar situation, så kunde jag förstå Chamberlands resonemang, men inte nu. Det går inte ihop i min värld.
Jag har naturligtvis (eller kanske mest för att Markus B verkade så inspirerande på mig) skickat ett litet mejl till Chamberland och sagt något åt det hållet, tyvärr inte lika utförligt och väldisponerat som här, och får jag ett svar kommer jag posta dialogen här.
Fortsättning följer förhoppningsvis.
[Jag fick ett svar, men har ännu inte iddats lägga in det, och har dessutom inte skrivit tillbaka till Chamberland, trots att jag tyckte att hans svar dels inte svarade på vad jag sade, och dels innehöll mer av samma ofullständiga argumentation. Nu känns det lite som om allt för mycket tid har gått för att göra något åt saken. Red.]
"Som många andra frågor kan tv-tittandet analyseras utifrån feministiska glasögonen och slutsatsen är enkel: Ökat tv-tittande förstärker patriarkatet. Studier visar att tjejer som tittar mycket på tv får sämre självförtroende, medan killar som gör detsamma får bättre självförtroende.
Genom teven matas vi med stereotypa bilder av killar som aktiva och tjejer som passiva skönhetsobjekt. 75 procent av de intervjuade i SVT:s Aktuellt är män, vilket bidrar till bilden av män som experter. Dessutom är ju tv-reklamen ökänd för att anspela på förlegade könsroller. Kanske ger den tv-fria veckan oss även tillfälle att fundera över var bilden av vad det innebär att vara man eller kvinna kommer ifrån?"
Visserligen räddar han sig lite med den sista raden, "...tillfälle att fundera över...", det håller jag i princip med om (förutom att jag nog kommer fortsätta glo på TV, ikväll är det ju Lost på fyran), men att någon faktiskt helt ärligt skulle få bättre självförtroende av att sitta och bli matad med de negativa bilder TV visar upp (det finns positiva, eller ofarliga bilder anser jag), ser jag som högst tvivelaktigt. Jag själv upplever ju snarare en enorm press på mig att jag måste leva upp till de där idealen, som jag vet är ouppnåeliga. Hur ska det vara nyttigt för mitt självförtroende? Om jag matades med en bild som sade att jag, som rätt genomsnittlig kille med allt vad det innebär av samma osäkerheter som resten av mänskligheten lider av, är helt perfekt och ska belönas för det i varje tänkbar situation, så kunde jag förstå Chamberlands resonemang, men inte nu. Det går inte ihop i min värld.
Jag har naturligtvis (eller kanske mest för att Markus B verkade så inspirerande på mig) skickat ett litet mejl till Chamberland och sagt något åt det hållet, tyvärr inte lika utförligt och väldisponerat som här, och får jag ett svar kommer jag posta dialogen här.
Fortsättning följer förhoppningsvis.
[Jag fick ett svar, men har ännu inte iddats lägga in det, och har dessutom inte skrivit tillbaka till Chamberland, trots att jag tyckte att hans svar dels inte svarade på vad jag sade, och dels innehöll mer av samma ofullständiga argumentation. Nu känns det lite som om allt för mycket tid har gått för att göra något åt saken. Red.]
26 april 2005
I allting finns en tanke
Lite loj så här på "eftermiddagen". Har spelat lite WoW i dag. Funderade på att spela in en låt, men iddes inte bestämma om kompet skulle göra på akustisk eller elgitarr (blir det av över huvud taget får ni smakprov på mina fantastiska solofärdigheter), så det fick vara. Funderade på att gå till systemet, men iddes inte, det får bli i morgon (eller möjligen på torsdag efter föreläsningen, men då kan det mycket väl vara för sent). Insåg att jag borde börja med läsningen till på fredag, men tro det eller ej, jag iddes inte. In alles en rätt loj dag. Upptäckte att jag hade en rätt dryg tusenlapp mindre än jag trodde på kontot, lite jobbigt.
Om tankens ursprung, eller möjligen nått helt annat
I allting finns en tanke
Den sipprar ner från ett okänt plan
drip drop
drip drop
Var kom den först ifrån?
Var ligger nivån där tankar föds?
ingen som vet
ingen som vet
Är den född av mig själv?
Är det gudomligt ingripande?
inspiration
inspiration
När man föder tankar
Är det då som man tänker?
tänkte en tanke
tanken tänkte
Eller är tänka att fundera?
Överlägga om droppets natur
föder vi tanken?
göder vi tanken?
I en del finns en tanke
I annat bara en sorts impuls
gå dit
ät det
säg det
kyss henne!
Ytterligare lite av ett formexperiment. Inga rim (typ), ingen rytm, läs så sakta eller fort ni behagar med vilken stötig rytm ni vill, inga bundna radlängder (inom rimlighetens gränser). Bara en tanke jag tänkte, eller bearbetade, eller nått...
Om tankens ursprung, eller möjligen nått helt annat
I allting finns en tanke
Den sipprar ner från ett okänt plan
drip drop
drip drop
Var kom den först ifrån?
Var ligger nivån där tankar föds?
ingen som vet
ingen som vet
Är den född av mig själv?
Är det gudomligt ingripande?
inspiration
inspiration
När man föder tankar
Är det då som man tänker?
tänkte en tanke
tanken tänkte
Eller är tänka att fundera?
Överlägga om droppets natur
föder vi tanken?
göder vi tanken?
I en del finns en tanke
I annat bara en sorts impuls
gå dit
ät det
säg det
kyss henne!
Ytterligare lite av ett formexperiment. Inga rim (typ), ingen rytm, läs så sakta eller fort ni behagar med vilken stötig rytm ni vill, inga bundna radlängder (inom rimlighetens gränser). Bara en tanke jag tänkte, eller bearbetade, eller nått...
19 april 2005
Eller så gör man rätt
Som något av en replik på söndagkvällens totalhaveri och efterföljande tvivel på min egen förmåga, kommer denna orimmade lilla bagatell. Den har en rytm (om än knölig ibland), den har en form (om än svårtydd ibland) utöver anaforerna, och framför allt har den mig i sig. För det var ännu ett problem med söndagens överdåd (alldeles utöver den enligt min mening misslyckade formen alltså), den var inte tillräckligt uppbyggd av mig. Det fanns för mycket av andra och annat i den för att jag skulle förstå mig på den, och därmed kunna ro den i hamn. Nu däremot, vet jag exakt vad jag vill säga, och det är jag som säger det, ingen annan.
Stanna du
Stanna du, i din välkända sfär
stanna du, i din trevliga famn
Bliv kvar där du vet hur rätt man talar
bliv kvar där som orden de fyller
sin mening som du den avsett
Färdas ej över gränser vida
färdas ej ut i okända marker
Pröva ej dina vingar, så klena
pröva ej vaxet som binder
förmågan att flyga på orden
Så stanna då där, för evigt och gott
så stanna då nu, i tid liksom plats
Sök ej att växa, att breda dig ut
sök ej att nyare former
lära behärska så fullt
Vill du däremot, murbruket spränga
vill du tvärtom, fara långt fjärran
Lyd ej mina råd, de äro bekväma
lyd ej mina råd, fly!
Och lyft långt högre än förr
Och jag har återigen problem med den sista strofen. Däremot är bruket av äro alldeles korrekt den här gången, eller hur Mattias? ;) [detta syftar på det inkorrekta bruket av pluralformen äro i dikten i förra inlägget, som en kamrat gjorde mig uppmärksam på, red.]
Stanna du
Stanna du, i din välkända sfär
stanna du, i din trevliga famn
Bliv kvar där du vet hur rätt man talar
bliv kvar där som orden de fyller
sin mening som du den avsett
Färdas ej över gränser vida
färdas ej ut i okända marker
Pröva ej dina vingar, så klena
pröva ej vaxet som binder
förmågan att flyga på orden
Så stanna då där, för evigt och gott
så stanna då nu, i tid liksom plats
Sök ej att växa, att breda dig ut
sök ej att nyare former
lära behärska så fullt
Vill du däremot, murbruket spränga
vill du tvärtom, fara långt fjärran
Lyd ej mina råd, de äro bekväma
lyd ej mina råd, fly!
Och lyft långt högre än förr
Och jag har återigen problem med den sista strofen. Däremot är bruket av äro alldeles korrekt den här gången, eller hur Mattias? ;) [detta syftar på det inkorrekta bruket av pluralformen äro i dikten i förra inlägget, som en kamrat gjorde mig uppmärksam på, red.]
17 april 2005
Detta äro det sista
Det hela började som ett tankeexperiment, tog sedan lite inspiration från dagens vandrande läsning av John Donne (mer specifikt The Ecstasy), för att till sist dra rätt så generöst från verkligheten såsom den ter sig för undertecknad. Detta är resultatet.
Detta äro det sista
Jag sökte en skatt
och fann, något matt,
en gata att gå
till en lustans chateau
Så under månen förenas vi nu
och blir endast en utav tu?
Jag vill dricka din svalka och stilla din törst,
låt mig känna på slagen från blodets sifoner
De löper från dig, och in i mitt bröst
Medan tankar så vandrar passerar eoner
Jag är nu allén
och timmen är sen
Jag söker febrilt
efter något gentilt
Ett ord som förenar oss två
Säg blir jag saligast då?
Vill du då hela min halva, passa andro med gyn
och emellanåt sova så lugnt på min arm,
och låta mig hålla den pendeln i syn
som glupskt slukar luften och lyfter din barm
Det första är en förening
en kropparnas kedja
Men finns där all mening?
För i våra sensers smedja
finns något med än mera blänk
på produkternas milslånga lista
Och detta äro det andra och sista,
en själarnas ening och eviga länk
Jag vet inte om det här håller ihop riktigt, det känns lite som om jag har tagit mig vatten över huvudet med idén till den här dikten. Det faller isär, spretar och vägrar dra åt samma håll. Och till sist vägrar det sluta sig som det ska. Jag får inte till slutet helt enkelt (och inte andra B-delen heller för den delen), och ändå har jag ägnat den betydligt mer jobb än mina verk genomsnittligen brukar föräras med. Men så var ju visionen större än vanligt också, man måste ju växa i skorna liksom. Bara att ta nya tag med nästa gudomliga ingripande.
Detta äro det sista
Jag sökte en skatt
och fann, något matt,
en gata att gå
till en lustans chateau
Så under månen förenas vi nu
och blir endast en utav tu?
Jag vill dricka din svalka och stilla din törst,
låt mig känna på slagen från blodets sifoner
De löper från dig, och in i mitt bröst
Medan tankar så vandrar passerar eoner
Jag är nu allén
och timmen är sen
Jag söker febrilt
efter något gentilt
Ett ord som förenar oss två
Säg blir jag saligast då?
Vill du då hela min halva, passa andro med gyn
och emellanåt sova så lugnt på min arm,
och låta mig hålla den pendeln i syn
som glupskt slukar luften och lyfter din barm
Det första är en förening
en kropparnas kedja
Men finns där all mening?
För i våra sensers smedja
finns något med än mera blänk
på produkternas milslånga lista
Och detta äro det andra och sista,
en själarnas ening och eviga länk
Jag vet inte om det här håller ihop riktigt, det känns lite som om jag har tagit mig vatten över huvudet med idén till den här dikten. Det faller isär, spretar och vägrar dra åt samma håll. Och till sist vägrar det sluta sig som det ska. Jag får inte till slutet helt enkelt (och inte andra B-delen heller för den delen), och ändå har jag ägnat den betydligt mer jobb än mina verk genomsnittligen brukar föräras med. Men så var ju visionen större än vanligt också, man måste ju växa i skorna liksom. Bara att ta nya tag med nästa gudomliga ingripande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
