Om kreativitetens ursprung

Det där humöret, var kommer det ifrån? Vad är det som utlöser det där kreativa tillståndet? Ibland dyker det bara upp en rad, och så spinner man vidare tills man har något färdigt (mer eller mindre), och ibland blir det bara en andlig smygfis, hur mycket man än tar i. Men var kommer sinnestillståndet ifrån?

Perioder i livet som präglas av starka känslor brukar visserligen resultera i en hel del skrivet, men frågan är om det kan kallas kreativt, det där tillståndet som mest bara innebär ett konstant läckage av känslomässigt material? Någon egentligen kreation finns ju inte att tala om, utan allt är bara en mer eller mindre desperat ventilering. En ventilering som dessutom sällan präglas av någon särskild eftertanke eller hantverksmässighet. Frågan kvarstår, var kommer kreativiteten ifrån, och går det på något sätt att åkalla den när man själv vill det? Jag har själv aldrig lyckats, men det sägs ju att man kan få rutin på att skriva, och att man nästan måste det (eller åtminstone bör det) för att kunna bli en ordentlig författare av något slag. Så det måste ju nästan gå på något vis. Och kanske kan jag också göra det redan, bara att jag är rädd för att den hantverksmässiga, konkreta delen av skapandet ska ta över från den impulsiva, emotionellt grundade kreativiteten.

Är jag kreativ? Det undrar jag också ibland. På sätt och vis är det nog ett friskhetstecken att jag frågar mig själv det, precis som man alltid ska ifrågasätta sina egna beslut, för att faktiskt kunna veta om de var rätt bör man väl ifrågasätta sig själv, faktiskt undra vad eller hurdan man är, för att faktiskt få veta det. Samtidigt kan jag nog aldrig på fullt och absolut allvar tvivla på min egen kreativitet (alltså inte på den sorts allvar det innebär att ständigt ifrågasätta och utvärdera sin egen kreativitet, utan ett destruktivt allvar som verkligen tvivlar på och förnekar den egna kreativiteten). Då skulle jag nog inte orka fortsätta vara kreativ (i den mån jag nu är det).

Undrar om frågan ens kvarstår? Den borde göra det, eftersom den för mig som en kreativ människa är en central fråga, men å andra sidan kanske inte svaret är fruktbart, eller ens en diskussion kring möjliga svar över huvud taget, så det spelar kanske ingen roll alls till slut? Jag kanske bara ska tacka de högre makterna för att jag får vara litteraturens röst ibland, och sen inte undra så mycket?