Att anpassas eller utstötas

När jag kom hem från institutionen idag hade jag ett meddelande från en bekant apropå sommarjobb i min gästbok på Lunarstorm. Detta är effekten/resultatet.


Jag har aldrig behövt kämpa för något i hela mitt liv. Och har jag kämpat för något, så har jag aldrig upplevt själva kämpandet som påfrestande. Har jag velat ha eller uppnå något, men märkt att detta något kräver att jag kämpar för det, har jag allt som oftast övertygat mig själv (i efterhand) om att det inte var värt att kämpa för ändå, eller att jag har det rätt bra i alla fall.

Så vad gör man då när man ska ut i det så kallade riktiga livet, där allt är en ständig kamp för överlevnad? Man förhalar, drar ut på det oundvikliga. Man läser på universitet så länge som möjligt, där finns det ju ingen kamp när man väl har kommit in på det man vill, bara att glida med och klara sina G:n, så är allt ordnat med försörjning, sysselsättning och socialt liv. Allt går liksom automatiskt, precis som tidigare i livet, man gick i skola, fick pengar av sina föräldrar och umgicks med sina klasskamrater. Ibland satte föräldrarna i någon aktivitet, typ fotboll eller dans kanske, och man fick ytterligare lite socialt umgängen. Fortfarande helt utan att behöva göra något särskilt för att uppnå ett tillstånd där ens fortlevnad och sysselsättning (för sysselsättning är av stor vikt för den mentala hälsan) var garanterad...

Men det riktiga livet går inte helt att undvika, ens som student. Vill man inte leva på nudlar, eller nåder hela sommaren, gör man bäst i att försöka skaffa ett sommarjobb (om man inte vill tära på sina sex års studiemedel med sommarkurser), och det är där vi kommer in nu. Terminen är halvt genomgången, sommaren är snart här, och CSN behagar bara ge mig 3500 riksdaler (ungefär) i sista utbetalning. Så jag ger mig ut på AMS förhatliga hemsida, och hittar drygt femtio jobb inom vården i Uppsala, samt ytterligare kanske tio jobb jag med extrem möda kanske skulle klara av att sköta utan att bli galen eller göra bort mig. Vården är inget alternativ, så det blir de tio jobben, varav hälften kräver körkort och bil. Kvar finns fem jobb, som alla kan ansökas till med en identisk handling:

Jag är inte galen, jag kan räkna till tio och kan alla räknesätten. Jag jobbar i samma sketna tempo som alla andra sommarvikarier ni någonsin har anställt, och jag vill bara ha mina pengar och glömma er så fort som möjligt när arbetsperioden är slut. Anställ mig, inte någon av de andra idioterna.

En sådan ansökning ger nog inte så mycket respons alls, men det är den enda jag kan skriva utan att behöva kämpa.

Kämpa för att inte bara lägga av när det konstant slår mig (eller snarare kör mig i en mangel) hur jävla falsk hela ansökningsprocessen till jobben är. Tio gånger fler personer än det finns platser (minst) skickar ett brev där de beskriver hur fantastiskt framåt de är, hur bra de är på att arbeta enskilt och i grupp, hur mycket de ser fram emot att få arbeta på företaget, och hur förbannat jävla hög social kompetens de har. Sedan drar arbetsgivaren lott bland de med sämst meningsbyggnad och flest stavfel, och de andra hamnar i dokumentförstöraren.

Kämpa för att beskriva mig själv och mina "goda egenskaper" på ett sätt som inte genast grötar ihop sig till ett gytter av "jag är", "jag kan", "jag tycker om att". Det går ju bara inte. Varenda platsansökan jag någonsin skrivit ser i princip likadan ut, bara med några få ord utbytta här och var. I ett fåtal fall är ansökan specifik för arbetsplatsen i den mån att jag talar om hur bra jag passar för jobbet.

Men tydligen kämpar jag inte tillräckligt, för några jobb får jag inte, och mina utsikter inför sommaren är att

A. Driva runt på mina 3500 (minus en hyra), och leva på nudlar och nåder, samt lån från föräldrarna, igen.

B. Tära på mina återstående fyra års studiemedel med en sommarkurs.

Nej, några utsikter att faktiskt få jobb ser jag inte, men vem vet, det kanske dyker upp ett jobb jag faktiskt skulle kunna tänka mig att vilja ha, men till dess förbereder jag mig på det värsta, som vanligt, och glider vidare på min litteraturvetenskapskurs i väntan på att glida runt på en sommarkurs.


Analys:

Att "kunna kämpa" har väldigt lite med problematiken att göra. Författaren har helt enkelt för lite erfarenhet av att söka jobb för att kunna göra det på ett effektivt sätt (effektivt i den betydelsen att han faktiskt skulle få jobb). Därför upplever han ett enormt mindervärdeskomplex, och känner sig inkompetent, och det skrämmer honom. Därför väljer han att rationalisera bort det verkliga problemet och skylla situationen på sin uppväxt och sin allmänna läggning, istället för att ta sig i den proverbiala kragen och faktiskt skriva fler ansökningar, det självklart enda sättet att bli bra på det."