Att hålla eller inte hålla för näsan

Efter våra små diskussioner om det ofrivilliga celibatets/singellivets eventuella fördelar (du vet att jag har rätt Markus, erkänn nu) kom jag i morse på en jävligt bra grej med att vara singel/bo själv: Ingen stackars jävel behöver känna hur förbannat illa man luktar när man vaknar efter en kväll ute. Å andra sidan finns det ingen som kan tycka synd om en (förutsatt att denna hypotetiska person inte är för sadistiskt lagd och tycker att man ska skylla sig själv) för att man är så klen och har så ont i huvet. Men stanken alltså, stanken... Vilket påminner mig om en liten pryl jag knåpade ihop för snart ett år sedan. Den handlar egentligen inte alls om stank, men med tanke på vad jag inledde det här stycket med tycker jag den passar rätt bra ändå:


Hon vinglar fram till dörren och börjar frenetiskt gräva i handväskan. När hon väl lyckas dra upp nycklarna hejdar hon sig, sträcker på sig och tar ett par djupa lugna andetag. Sedan siktar hon noga, noga med ena ögat och trycker försiktigt, försiktigt in nyckeln i låset. Ännu försiktigare vrider hon om nyckeln och trycker ned handtaget - klachunk! Naturligtvis satt dörren så där retligt lite för lite stängd, så att den liksom rycker upp. Hon svär tyst för sig själv och snubblar till över tröskeln när hon ska kliva in i hallen.

Han vaknar till av låset som vrids om och att någon svär ute i hallen och liksom stampar till. Han ligger tyst kvar och lyssnar på prasslet när hon tar av sig ytterkläderna. Han rör inte en muskel medan hon med mycken möda tråcklar sig fram mellan stolar, ett notställ hon nästan välter och lite allmän bråte, tills hon når sängen. Han iakttar förtjust hennes rörelser medan hon drar av sig kjolen och toppen och rafsar åt sig en för stor t-shirt från fåtöljen bredvid sängen.

Efter att så tyst hon förmått ha tagit sig igenom labyrinten av prylar i rummet, fått av sig partystassen och dragit på en nattskjorta som låg slängd på fåtöljen vid sängen kryper hon sakta, sakta ned under täcket och hinner precis tänka att hon kanske lyckats utan att väcka honom innan han vänder sig mot henne.
– Fan vad du stinker rök, säger han, kramar om henne och somnar förnöjt om med näsan i hennes hår.



Kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag själv tycker om den här, men den är i alla fall till största delen fiktiv, dvs. kvinnan är inte nödvändigtvis baserad på någon verklig person, så det får väl ses som en förtjänst i alla fall.