Jag får i alla fall åka hem snart

Jaha, då var man nästan färdig med praktiken. Tio veckor på en redaktion som en vanlig medarbetare – självständig, ansvarig, produktiv. Och vad har jag producerat?

* I runda slängar tio notisartade småtexter (under 1 000 tecken).
* Två bokanmälningar (likaledes mindre än 1 000 tecken styck).
* En längre artikel som är redigerad så långt bortom min ursprungliga text att jag faktiskt blir lite mörkrädd när jag begrundar min eventuella framtida karriär.

Detta är allt vad jag har åstadkommit på tio veckor. 50 arbetsdagar. 400 timmar. Den sammanlagda skrivtiden ligger troligen under en arbetsdag. Självklart får man ta med i beräkningarna att man ska hitta material, och fundera ut vad det egentligen är man ska skriva, formulera det, och så vidare. Men det känns ändå klent. Och det är till största delen mitt eget fel, även om det finns omständigheter att ta hänsyn till.

Tidningen kommer ut sex gånger om året, och det mesta materialet skrivs av frilansare av olika slag. Så det finns i utgångsläget inte så mycket för en skrivande praktikant att göra på heltid på redaktionen, om inte de fast anställda kommer på något för praktikanten att göra.

Men en mer driven person hade förstås bett om mer saker att göra än de få uppdrag som spontant föll på mig, hade kommit med entusiastiska egna uppslag, hade svängt ihop den längre artikeln på ett par veckor och raskt föreslagit en ny idé. Men jag är inte den som ber om mer att göra, när ingen överordnad verkar klaga på min effektivitet eller produktionsmängd. Det tycks inte ligga för mig, trots att jag vet att varje enskild uppgift hade klarats av snabbare om jade hade större press på mig själv.

Istället gör jag det lilla som ombeds mig, och försöker resten av tiden se ut som jag har något att göra. Lika mycket för att lura omgivningen som för att lura mig själv.

Tankar om ett litet streck

Tankstrecket är en intressant liten gynnare. Liksom de äkta citationstecknen ( ’’ ) och apostrofen ( ’ ) finns det egentligen inte på tangentbordet på en vanlig dator. Där finns bara bindestrecket ( - ). Tankstrecket är en smula längre (det finns mycket tydliga regler för hur långa de olika strecken ska vara i förhållande till varandra, och det finns ytterligare fler streck. Rekommenderar Wikipedia), och används som svag interpunktion – till exempel kring inskjutna tankar – eller som pratminus.
   – Tankstrecket är ett viktigt tecken, och bör inte slarvas med, sade Blogg-Daniel.
(Här har jag för första gången använt mig av html-koden för indrag. Den ser ut så här:  . Jag har använt tre stycken indrag)

Liksom de äkta citationstecknen (de är sneda!) får tankstrecket ofta stå tillbaka på internet, eftersom vi nästan alltid skriver direkt i textrutor i webbläsaren, där det inte finns någon smart kod som kan känna av när du ska ha ett tankstreck istället för bindestreck. I de flesta ordbehandlare sker det som bekant automatiskt. Där omvandlas [mellanslag] [bindestreck] [mellanslag] automatiskt till [mellanslag] [tankstreck] [mellanslag]. Och likaledes räknar Word eller OpenOffice ut att de där tumtecknen vi skriver hela tiden ( " ), egentligen ska vara citationstecken ( ” ).

Det finns dock sätt att producera äkta tankstreck och citationstecken även utan ordbehandlare. Till exempel kan man nyttja unicode-koder. I Windows håller man då inne [alt] och trycker in en serie siffror – för tankstrecket är koden 2013. Eftersom det kan vara knöligt att memorera, och dessutom föga praktiskt även för bara ett fåtal tecken, rekommenderar jag här att man skaffar en dator med OSX på, så är det bara att trycka [alt]+[-], så uppstår ett [ – ], oavsett program man skriver i. Äkta snedställda citationstecken är lika lätta att hitta: [alt]+[m] producerar ett enkelt (även kallad apostrof), och det är bara att trycka dit ännu ett för att få ett dubbelt citationstecken.

(Här upptäcker jag ett problem till. Citationstecknet i slutet av andra stycket är kopierat från ett äkta citationstecken skapat av NeoOffice, medan det i det första stycket är kopierat från fulvarianten med två inmatningar av [alt]+[m]. I NeoOffice och Times New Roman ser de identiska ut, här är det senare lite tätare satt, och när jag redigerar texten i Courier är skillnaden ännu större.)

Härom veckan lade jag upp en liten skärmdump på ett förlupet bindestreck i en text från DNs ledarsida. Där rörde det sig förmodligen om att texten i pappersutgåva hade ett smalare utrymme, och ordet därför avstavats (troligen automatiskt dessutom). När sedan texten skulle ut på nätet kopierade man helt sonika pappersversionen, och klistrade in i textrutan.

I dag publicerar de Jean-Marie Gustave Le Clézios Nobelföreläsning, och ännu en gång spökar teknologin. Det som på Svenska akademiens hemsida är tankstreck, har på DNs hemsida byts ut mot detta: ý. Om det bara fanns något enstaka tankstreck i texten hade det väl inte varit så illa, men Le Clézio strör instick och halvparenteser omkring sig. Detta gör DNs upplaga av texten tämligen svårläst, och dessutom otjänlig för utskrift, eftersom även den skrivarvänliga texten (som använder ett annat typsnitt) plågas av dessa ý.

Jag rekommenderar således antingen Svenska akademiens egen hemsida, eller SvD:s nätupplaga.


Härmed inte menat att medvetet klanka ned på just DN, det råkar bara vara den tidnings hemsida (sic!) jag besöker oftast, och därför den jag har flest exempel på kass typografi från.

Behöver nya Nudie-jeans – höj bidraget!

I dagens Metro (som jag alltid tar och läser på tunnelbanan), fanns en insändare från en upprörd gymnasist som tyckte att studiemedlet för gymnasister måste höjas. Hur ska han annars ha råd med nya kläder och en ny mp3-spelare. Käre Alexander R!
Du är en idiot, men i kraft av din ungdom är du förlåten. Dock känner jag mig nödgad att påpeka ett par saker.

1. Mp3-spelare, liksom den mesta konsumentelektronik, blir faktiskt bara billigare. Köper du en Ipod i dag (eftersom du verkar vara en trendkänslig kille antar jag att du köper en Ipod, och inte någon generisk digital mediespelare), får du en maskin som rymmer upp till sexton gånger mer än den första generationen. Och det för samma absoluta summa pengar, vilket genom inflationen gör att maskinen blivit ytterligare billigare.


2. Det finns kläder som kostar mindre än tusen kronor per plagg. Pröva till exempel att inte alltid köpa jeans från Levis, Diesel och Lee. Gå till H&M och andra butiker med egna billigare märken, deras byxor håller bra och ser bra ut, men kostar ungefär hälften så mycket som prestigemärkena. Och själv köpte jag härom dagen en alldeles utmärkt manchesterkavaj i synnerligen gott skick på Myrorna. Den kostade 60 kronor.


3. Det finns nöjen som inte kostar något! Upplever du att du sitter inne och ruttnar för att du inte har råd med tre par byxor, sju biobesök och helst ett par utekvällar varje månad för de pengar du erhåller i det närmaste utan motprestation, kan jag rekommendera närmaste bibliotek. Deras tjänster är gratis, och det är cykelturen dit också.


4. Inse att vi är lyckligt lottade som har råd att ge bort över tiotusen kronor i skattepengar per år till varje gymnasist i landet, för att de ska kunna hushålla något med skolmaterial och nöjen själva. Det är inte statens uppgift att se till att du och dina kamrater kan klä er i det senaste modet, se alla storfilmer på bio och köpa nya mp3-spelare tre gånger om året. Vill du unna dig mer lyx än vad det närmast villkorslösa bidraget medger, får du väl skaffa dig ett jobb.

Jag skrev även en insändare till Metro, men den var mindre spydig, och alltså inte hälften så rolig.

USA använder dokument som vapen

Såg en artikel på DNs hemsida i dag om den amerikanska militärens räd in i Syrien härom veckan.

Först det rent språkliga, som är stor humor:
De har använt ett dokument för att angripa andra länder? Vad har de gjort, vikt pappersflygplan av det och tejpat fast smällare?

Men det mest absurda är ändå citatet i DNs länkpuff. Ett citat som för övrigt inte går att tillskriva någon som helst källa, ens en anonym sådan:

"Hemligt dokument ger USA rätt att angripa länder man inte ligger i krig med."

Vem är det som ger vem rätt till vaddå?

Jo, enligt artikeln, som är en anonym TT-text, är det ett dokument utfärdat av den amerikanska regeringen, som ger den amerikanska militären rätt att anfalla länder man inte ligger i krig med.

Är det bara jag som tycker det är något som låter lite baklänges där? Inte minst tack vare tidningens/TTs sätt att lägga upp artikeln får de det ju att låta som det vore något överstatligt organ med absoluta befogenheter över alla enskilda staters rättigheter som har sagt till USA att "okej, ni får väl anfalla vem ni vill då".

Freudiansk felläsning

I dagens DN fanns en kort artikel om det typsnitt som Barack Obama har använt i sin valkampanj. Typsnittet heter Gotham, och är en grotesk med jämntjocka linjer och symmetriska former (o är helt cirkelformat).

Artikeln dök upp i ett samtal på redaktionen, och jag började googla lite efter fler källor, eftersom DN-artikeln tydligen inte var en så kallad ’’egen nyhet’’. Jag fann då denna artikel hos New York Times, med bilddtexten:

Gotham […] is distinguished by the uniformity in the width of its strokes and the absence of embellishments like serifs.
[Min kursiv och länk]

Undertecknad läste då raskt detta som emblemishments. Sånt tycker jag är hejdlöst roligt.

Mamma Mia! Hundar börja lära läsa?

Hunden sägs vara människans bästa vän, och tydligen är den en så god vän att den kan hjälpa barn med läsinlärningen. I alla fall enligt en nyhet på/i P4 Skaraborg. Två lärarstudenter i Skövde har som examensarbete undersökt effekterna av att be åttaåringar öva högläsning för sina hundar. Hundarna verkade att döma av artikeln inte bry sig nämnvärt om vad som pågick, men reaktionerna från eleverna var positiva, och Cecilia Persson, den ena av lärarstudenterna, säger att de ’’helt klart’’ kommer uppmuntra elever med hund hemma att läsa för husdjuret.

Den tanke som spontant slår mig är att det kanske inte var närvaron av just en hund som gjorde den stora skillnaden.

- En hund dömer inte och jag kan öva på att höra min egen röst och därmed öva upp säkerheten, säger lärarstudenterna Rebecka Dirfeldt och Cecilia Persson.
P4 Skaraborg

Så poängen är att någon (eller något) lyssnar utan att avbryta med rättningar och förmaningar. Borde det då inte fungera lika bra med en människa? Föräldrar vill förstås att deras barn ska lära sig läsa snabbt och korrekt, men jag hoppas och tror att jag, om jag någon gång får barn, kan ta en halvtimme av min fritid till att bara lyssna på mitt barn medan han/hon läser, utan att avbryta med förmaningar och rättningar.

NaNovember igen!

Jaha, då var det dags för NaNoWriMo igen. I skrivande stund visar mätaren där till höger att jag hunnit lite mer än en femtiondel av mitt beting. Med tanke på att det redan är dag två, och man bara har trettio dagar på sig måste jag alltså skynda på lite.

Dock kan jag trösta mig med att jag redan hunnit längre än jag gjorde förra året. Då skrev jag nämligen inget alls. Ha!

Typiskt

Är det inte typiskt att något sånt här sker i just en text om värdet av att bevara och kultivera svenskan? Hela texten (som har ett par år på nacken) finns här.

Every man (for himself)?

Det är så uppenbart när man tittar på människorna. Alla "festar" ju bara på nån slags desinformerad vilja, i tron att något kommer "hända" bara de stannar till stängning. Även de som ser ut som de har trevligt är bara en del av en lek, där målet är att låtsas att man lurar varandra så länge som möjligt. Stället har varit öppet sedan sex. Även de som inte varit på sittning har förmodligen varit igång sedan sedan dess. Vad än något klockslag säger är det egentligen dags för alla dessa nattens riddare att stämpla ut, det är bara frågan om vem som törs erkänna det först. Här finns inte längre något att hämta, inte för mig, och följaktligen inte för någon annan, för min frustration är alla folk.

Observation från Sturegallerian

Jag såg en kvinna på stan i dag vars hela varelse fanns i hennes sköte.

Hon hade en klädsam bula på magen och höga byxor med tre stora, väl synliga knappar i gylfen. När hon gick svängde hon med hela bäckenet, och bulan på magen och de blanka knapparna i byxorna vaggade fram och tillbaka, som för att se till att man såg dem ordentligt oavsett vilken sida man passerade kvinnan på. Som om den av naturen givna lockelsen inte var nog, konspirerade hennes kropp och klädsel för att fästa förbipasserandes uppmärksamhet på att här kommer en kvinna med ett sköte – här kommer livets ursprung.

Ur gömmorna – Egoisten

I en del av universitetet som jag passerar på väg till och från lunchfiket, står ett par killar och viftar med en protestlista. När jag med blicken fäst någonstans långt bortom porten passerar den ena av dem, mumlar han något om ”skriv på mot rasismen?”.

Första gången tittar jag inte ens åt honom. Min kurrande mage har sett till att det absolut enda jag är intresserad av är att ta mig till stället som säljer min smaklösa pastasallad och läsk. Andra gången är han ännu mer lågmäld, och jag, som nu är på väg till gräsmattan och solen för att inmundiga min smaklösa pastasallad och läsk, är omvänt ännu mer avvisande. Jag viftar avvärjande med handen, vrider huvudet ett par grader åt sidan och närmast viskar ”nej tack”.

En man i min egen ålder (han såg i alla fall ut att vara student), ville att jag skulle skriva på en protestlista mot en avskyvärd ideologi, och jag kunde inte ta femton sekunder av min vardag för att dra några streck. Det hade inte ens behövt vara läsligt. Det hade inte ens behövt vara mitt namn. Jag kunde bokstavligt talat bara ha dragit några streck. Men nej, jag viftade med handen och gick vidare, oberörd.

Jag skriver aldrig, i princip, på sådana protestlistor. Vare sig de läggs upp på hemsidor på Internet eller hålls fram under näsan på en av en engagerad, entusiastisk samhällsmedborgare. Framför allt dem man passerar (det vill säga springer slalom mellan för att undvika) på stan ligger farligt nära telefonförsäljare och välgörenhetstiggare.

Nära telefonförsäljare för att de liksom detta avskum inkräktar på ens personliga sfär och tid. Vill jag köpa något går jag in i den affär där det säljs. Expediten springer inte runt på gatan och ber folk komma in och pröva sju par skor. Nära välgörenhetstiggarna för att de genom att konfrontera en ansikte mot ansikte ute på gatan vill sätta en på plats och tilltvinga sig en underskrift genom ens dåliga samvete, som man inte kan gömma sig för när de står där mittemot en.

Dessutom ifrågasätter jag om majoriteten av alla dessa protestlistor egentligen gör någon större skillnad.

Men det är så klart inte hela sanningen. En annan del av sanningen är att jag är en egoist. Jag pläderar gärna för jämlikhet, rättvisa, solidaritet, och alla möjliga andra fina värden, men till syvende og sidst ser jag ändå först till mig och de mina. Och så länge jag har det bra, är allt bra. Då kan alla protestlistor i världen dra dit pepparn växer; och Röda korset, Rädda barnen, Rosa stjärnhalvan och Rädda vuxna kan ta sina bössor, inbetalningskort och skrämselbilder och stoppa upp någon stans. Det berör mig inte personligen, och det som inte berör mig personligen bryr jag mig inte om.

Och det är nu det blir komplicerat. Jag har ju ett samvete. Jag tror ju på mig själv i de stunder jag pläderar för alla de där fina värdena. Men jag verkar ha svårt att leva som jag lär. Istället driver jag genom tillvaron med minst möjliga ansträngning och insats så länge allt är okej för mig.



Och där någon stans tog uppenbarligen tankekedjan slut. Hela den ovanstående texten är skriven den 29 maj i år (2008), och var nog tänkt att publiceras här på bloggen ungefär då. Kanske som ytterligare en illustration av den uppgivenhet och modstulenhet jag verkade odla under vårens sista veckor. Så blev det nu aldrig, eftersom jag aldrig kom fram till någon finurlig poäng, utan bara kunde konstatera att jag inte lever som jag lär. "Och?", liksom. Vem fan gör det, om vi ska vara riktigt noga? Föga spännande att läsa.

Reklamlogik bortom mitt förstånd

Ända sedan jag någon gång under året blev tvungen att återaktivera min hotmailadress i jakt på något gammalt lösenord jag glömt bort till en sajt jag inte minns, har jag med jämna mellanrum fått ta emot menlösa reklammeddelanden på min MSN. Jag använder sedan länge adressen enbart till att logga in på MSN, och så länge den var avaktiverad på grund av inaktivitet såg jag inte röken av någon reklam, nu kommer däremot spammeddelandena i parti och minut. Oftast är de någorlunda sammanhängande, ett löfte om att få chatta med någon tilldragande dam, ibland med påståendet att vi har chattat förut. I dagarna har jag dock emottagit ett antal meddelanden som övergår mitt förstånd.

My cam still is not working. Message me on http://www.easywebcam4u.com so I can send you a cam invite. Hope to chat soon Nikki

Om poängen med de här meddelandena är att locka folk till mindre nogräknade webcamsajter med hjälp av löften om att få se en (underförstått) vacker kvinna åma sig lite framför en kamera i sönderkomprimerad 320x200, varför då börja hela pitchen med att berätta att kvinnans kamera är trasig?

Ett ögonblick som inte är nu

En gång i mitt liv var jag lugn,
en gång i mitt liv var jag nöjd.

Jag låg i en kvinnas armar, eller hon låg i mina.
Vi delade på en yta, ett rum. Vi ägnade varandra en tid,
talade om saker vi inte längre minns.

Vi omslöt varandra, gick omlott, lade oss över varandra
kröp under varandra.

Vi hade ännu inte haft sex den kvällen.
Vi visste båda att vi skulle det, men hade ingen brådska

Vi drack te ur stora koppar, kände varandras kroppar fyllas av värme
en från téet, en från varandra.

En gång i mitt liv var jag lugn
en gång i mitt liv kunde jag slappna av.

Valofrihet

Ett så kallat "quizz" på Fukkbukk (de förtjänar varken en länk eller att skrivas korrekt) ber mig rangordna ett antal ord utefter vilka "saker" jag tycker är viktigast i livet:


Jag kan ärligt talat inte komma på ett enda ord jag har lust att klicka på. De är för enkla, för simpla, för övertydliga, för dumma. Hela idén är bara så korkad. Livet går inte att bryta ned i tydligt avgränsade prioriteringar på det viset. Att man ens försöker visar bara på en fundamental brist på förståelse för hur ett liv, och för den delen en mänsklig hjärna och dess tankar om detta liv fungerar.

Anteckningar från ett källarhål känt som Shape up

Och jag står i ett hörn, som vanligt. Kolla(r) spirorna på hon som dansar. De går ända till himlen, men jag får inte gå upp för den trappan.

Den där euforin, den har jag gett upp att hitta. Jag fann den när jag var nitton, och jag fann den när jag var tjugotre, men nu finner jag den aldrig mer.

Jag strör sms omkring mig. Det är fredag kväll, och jag har inget bättre att göra med min telefon och min hjärna.

Men om jag kunde förstå varför jag ser den äcklige mannen överallt. Är det mitt öde att ständigt förföljas av hans uppenbarelse?

Det finns en rytmik i språket, som man bara kommer åt ... när man är full.

/döm själva.

Von Flougstaadt på återbesök

Nere vid ån finns ingen brådska
där änder flyter lojt
genom drivved och flaskor
Från botten lyser glaset i en lampa
Jag dricker ur min trocadero
vänder ansiktet mot solen

Jag spelar

En gång i tiden skrev jag nyheter för spelsajten Gamecore.se. Efter mindre än ett år lade jag av med det, eftersom jag inte kände mig motiverad att pumpa hjärndöda nyheter (det vill säga promotionmaterial) flera timmar om dagen helt gratis. Däremot hade jag gärna fortsatt skriva om spel i längre texter. Det vill säga recensioner och krönikor. När jag startade den här bloggen var tanken att den i princip enbart skulle handla om mitt litterära skrivande, alltså poesi och fiktion. Till största delen har den fortsatt göra det, och även om det har krupit in musik, och en del vardagsbetraktelser och allmän galla, har jag aldrig känt att just TV-spel har passat så bra in här, och har därför nästan helt låtit bli att skriva om det.

En gammal vän, Alexander, har då och då föreslagit att vi två skulle starta en spelsida tillsammans, en lite annorlunda spelsida där vi skulle revolutionera speljournalistiken genom att förbigå de meningslösa promotionnyheterna och fokusera på spelen som sådana. Men att faktiskt skapa en spelsajt i traditionell mening kräver kunnande och resurser vi inte besitter, så det blev aldrig något av det.

Nu har vi dock, till slut, gjort slag i saken genom att starta en enkel blogg om spel. Vi spelar heter den, och handlar inte om mer än så. Vi, Alex, jag och en kusin till Alex skriver om spel. Helt fritt, inga redaktionella krav, inga uppdateringskrav, inga krav på nyheter som egentligen bara är reklam och upphaussning. Vi spelar, och sen skriver vi om det, så att säga. Men nog babblat, ta en titt på det lilla som finns där än. Förhoppningsvis ska innehållet fyllas på i jämnt tempo med intressanta, insiktsfulla och roliga texter. Vi ses på andra sidan internet.

V. Aaliid skaldar på mobilen

Och vet inte själv vad det är frågan om, men delar med sig i alla fall

From under watchful eyes, I ride into the night. I run not from, and I run not to. I run not 'tween, and I run not through. I do but run, and it pleases me. It pleases me ever to run, for it gives me if not purpose then purported persona to watchful eyes.

Spridda Anteckningar från ett källarhål även känt som Bryggan, Snerkes sommarklubb

Trummisar och cymbaler, det är som deras förhud. Dem ska ingen annan pilla på /Thorild

De har såna här sweatshirt-brats som just har kommit ut ur fängelset som dj:ar. /Lie B

På skorna står det Von Dutch. Han har svarta, vida trekvartsbyxor, en tjock kedja hänger från en hälla till ena bakfickan. Håret, rufsigt och med begynnande flint, ansiktet täckt av ett naturligt skägg. Han dansar ensam, mitt på golvet, en ölflaska i handen. Texten på hans tröja känns tämligen passande: Left overs. /Förf.

Det börjar som en dålig porrnovell på internet. Scenen är alltjämt Bryggan, och jag har gått ut för att ta mig lite ”frisk” luft, det vill säga röka en cigarill, Moods med filter. Jag ställer mig i ett någorlunda lugnt hörn av uteserveringen och tänder mitt rökverk. Jag har bara hunnit dra ett par bloss innan jag får en känsla av att vara iakttagen, av att någon är på väg mot mig. Jag tittar upp, och ser en folkmassa. Mina ögon faller på en kvinna som rör sig målmedvetet genom den, och min hjärna hinner gå igenom hundra scenarion, det ena osannolikare än det andra innan den bestämmer sig för att hon självklart inte kan vara på väg mot mig, lilla mig som står i hörnet och bara röker.

Kvinnan frigör sig dock snart ur folkmassan, och rör sig faktiskt mot mig. När hon kommer fram märker jag snabbt att hon visserligen är berusad, lite slirig skulle man säga om hon var man, men inte så att hon egentligen har tappat någon kontroll, bara släppt på den man egentligen inte vill ha. Hon ställer sig tätt intill mig på min högra sida, vinkelrätt mot mig, så jag ser hennes ansikte och kropp tydligt. Jag känner hennes kropp mot min också. Jag har cigarillen i vänster hand, och hon tar min högra hand och lägger på sin rumpa. Hon bär en mycket tunn rosa minikjol i något konstmaterial som smiter åt om hennes former.

– Den där kan jag väl få smaka på, frågar hon, och syftar på min cigarill.

– Visst. Jag räcker henne cigarillen, och hon tar ett par bloss medan jag lite lojt smeker hennes ena skinka.

– Ska vi presentera oss, frågar jag, medan min hjärna säger åt mig att inte hetsa upp mig för mycket över hur kvällen verkar arta sig.

– Nej, det tycker jag inte behövs.

Jag står tyst en sekund. Min högra hand är fortfarande lika loj.

– Har du nån mer, frågar hon när hon har gett tillbaka min cigarill.

– Visst, säger jag igen, och plockar upp paketet ur kavajfickan, fiskar fram en cigarill och räcker henne.

– Kan du tända den också?

– Självklart. Jag har ju tänt den här, försöker jag skämta, fiskar upp tändaren ur samma kavajficka och räcker henne efter att ha tvekat i en bråkdel av en sekund. Varför tände jag inte cigarillen åt henne? I samma ögonblick som jag räckte henne tändaren undrade jag – varför tände jag inte åt henne?

Jag tystnar igen och hon drar ett bloss, blåser ut, ger mig en kort, förvisso blöt, men ytlig kyss, och försvinner ut mot folkmassan igen.

På spaning efter mitt skapar-jag

Det känns som hundra år se'n
som jag skrev nå't som var mitt
som jag skrev nå't som var jag
som var skapat om
och i
och för och genom mig
Där jag får tala mitt språk
med ord som jag satt samman

På spaning efter mitt sommarlov

Praktikbloggen

Del 6, torsdag till fredag förmiddag

Eftersom fredag är den så kallade nationaldagen, och lagstadgad röd dag i kalendern, är, eller rättare sagt var det här min sista dag på praktiken. Min enda uppgift i dag var att skriva en artikel som jag gjorde förarbetet till i går.

Förarbetet trodde jag skulle bestå av att intervjua två alumner om deras studieval och val av arbetsort. Fel! Artikeln skulle handla om en utbildning på en av universitetets filialer, och "studenterna" vi skulle prata med hade inte gått utbildningen i fråga. De var däremot anställda inom ett projekt som syftade till att föra ut tekniken utbildningen handlar om till samhälle och näringsliv. Kunde varit intressant, men blev mest som en mangling eftersom de två "studenterna", samt en ansvarig på filialen var förberedda och fulladdade med information att ge oss. Alldeles för mycket information.

Det hela slutade med att jag antecknade för glatta livet, inte hade en chans att fråga om något alls knappt, och till slut bara gav upp, lyssnade, såg intresserad ut, och sedan skrev något som inte täckte en bråkdel av det de pratat om. Sådan är tyvärr den ickespecialiserade journalistiken. Man tvingas förenkla, förkorta och rationalisera bort, så att åtminstone det man får plats med är någorlunda greppbart för läsaren.

Hur som helst är praktiken nu slut, och trots allt jag klagat på har det inte varit så himla illa. De som arbetar på kontoret här är trevliga, min redaktör är skittrevlig, och hade jag varit här en längre period hade det nog kunnat bli riktigt kul. Det är nästan så jag ångrar att jag inte bad om mer att göra, så jag slapp sitta och rulla tummarna långa stunder medan jag väntade på mejlsvar, eller bara inte visste exakt vad jag skulle skriva.

Positivt är dock att jag i alla fall har en kontakt. Vi tog farväl med löfte om att det bara var att höra av sig om de behöver något skrivet i framtiden (då mot betalning förstås), och jag har i alla fall fått något ut av tiden tror jag. Exakt vad det skulle vara vet jag inte än, men det har nog något att göra med yrkesrollen och hur olika den kan se ut beroende på redaktionens beskaffenhet.

Och nu firas sommarlovet med att spela Roxettes Greatest Hits på pinsamt hög volym med både fönster och dörr öppna. Let's play in the pa-ark!

På spaning efter min text

Praktikbloggen

Del 5, tisdag förmiddag

Fick för en stund sedan svar från den andra kvinnan (jag är nu ypperligt less på att skriva så, så hon får i fortsättningen, den lilla det blir, heta Y, liksom den första kvinnan heter X), och jag vet ärligt talat inte hur jag ska reagera. Poängen med att skicka över texten till X och Y var att de skulle kunna kontrollera att de citeras korrekt. Inget mer. Y har nu gett sig på att ändra en del saker fullständigt. Hon kallar det sina "synpunkter och förslag till ändringar". Som om hon var någon redaktör på tidningen!

Till hennes försvar kan sägas att hon petat till några rena skrivmissar, det får jag väl vara tacksam för, även om jag nu tänkte korrekturläsa rätt ordentligt innan jag lämnar över artikeln för tryck. Men hålla på och formulera om min text, det är inte hennes plats! Inte minst som hennes förslag till formuleringar är av det akademiskt pratiga slaget, med inslag av politikers förmåga att ta udden av sina egna uttalanden. Istället for ett pratminus formulerat "[personerna si] är mer kritiska än [personerna så]", vill hon ha brödtext i stil med "forskaren X säger att [personerna si och sås] åsikter är inte alltid samstämmiga".

Uddlöst och räddhågset. Man vill undvika att [personerna så] blir upprörda över detta mycket korta pratminus, när det som sägs i det faktiskt går att läsa svart på vitt i rapporten.

Nu låter det på mig som hon har skrivit om hela min text, och så är naturligtvis inte fallet. Hon har mestadels kommenterat just ställen där jag använt hennes eller Xs svar på mina frågor, vilket var poängen. Jag är alltid tacksam för en andra åsikt på mina texter – man är och förblir hemmablind, och ser inte sina vanliga missar och onödigt krångliga formuleringsvanor – och jag tänker rent av dra nytta av hennes kommentarer för att göra texten bättre; men det ska lik förbannat vara min text. Var de så måna om att allt läggs fram på deras språk med deras ord, kunde de ju lika gärna ha skrivit artikeln själva.

På spaning efter min yrkesroll

Praktikbloggen

Del 4, måndag förmiddag

Den ökända artikeln om den ökända rapporten är nu mer eller mindre färdig. Äntligen! Det tog bara en vecka att skriva 3 000 tecken om en ynka liten rapport. Men som sagt, ”mer eller mindre färdig”. Som den välvilliga skribent jag är har jag gått med på att båda de kvinnor jag har pratat med ska få se artikeln i förväg. Det är egentligen inget konstigt med det. De är båda citerade i den, från muntliga intervjuer utan bandspelare dessutom, och ska naturligtvis få kontrollera att de kan stå för det jag skriver att de säger.

Något som är mer obehagligt är att de båda på eget initiativ har krävt att få se artikeln. De har inte uttryckt det med just det ordet, men de har båda sagt något i stil med ”jag vill gärna sen den sen [innan den trycks]”, med ett tonfall som inte lämnar något utrymme för diskussion. De ska se den, och jag får nästan en känsla av att de i princip ska godkänna hela innehållet, trots att det näppeligen är de som har det slutgiltiga ansvaret för eller beslutsrätten över tidningens innehåll. Med tanke på hur intervjun med forskaren som gjort undersökningen gick, kan jag förstå henne, och jag har även lovat att jag bara ska citera henne angående innehållet i rapporten, och inte skriva något om hennes egna spekulationer om vad som kan ligga bakom folk svar på frågorna.

Med den andra kvinnan är det lite mindre självklart att hon ska ha några krav. Den mycket korta telefonintervju jag genomförde i morse gick betydligt bättre. Jag höll mig till tydliga, relativt enkla frågor, och vi verkade vara på samma våglängd gällande vad jag egentligen kunde fråga henne om. Det intressanta är hennes reaktion på de anteckningar från den förra intervjun som jag skickade över – ”Har X verkligen sagt så här!?” Hon lät rent av förskräckt, och inte så lite upprörd, å någon okänd parts vägnar, och det var denna upprördhet jag sedan hörde igen när hon begärde att få se artikeln i förväg. Hon litar inte på mina bedyranden att jag bara ska skriva om resultaten, och bara citera sådant som är relevant för just resultaten, och inte skriva en tendentiös artikel om vad forskaren X har för spekulationer om orsakerna och åsikterna bakom de anställdas svar på frågorna i en enkätundersökning.

Men framför allt gör det tydligare ändå hur skev uppdragsgivningen är här. Det tycks mig mer och mer uppenbart att den här artikeln rakt av är beställd av den organisation inom universitetet som den andra kvinnan jobbar inom. De har bett personaltidningen skriva om rapporten och de resultat som framkommer i den så att den får ytterligare lite uppmärksamhet bland personalen på lärosätet (de har själva hålligt muntliga presentationer på institutionerna), och de förväntar sig en positivt inställd artikel, som neutralt lägger fram resultaten och inte på något vis alls höjer några frågor som kan vara intressanta att diskutera. Det får inte uppstå någon kontrovers!

På spaning efter mitt oberoende

Praktikbloggen

Del 3, Fredag

Dagen skulle börja bra, trodde jag. Efter att i går ha slitit mitt hår över hur jag skulle lägga upp artikeln på ett bra sätt utan att falla in i akademisk jargong hade jag precis i slutet av dagen bestämt mig för ett personligare tilltal. Det skulle bara vara att börja skriva, trodde jag. Det fanns en till inblandad person jag ville prata med, och hon visade sig vara upptagen i dag, så jag kan inte få några kommentarer från henne förrän på måndag. Det är kanske inte så illa, men det innebär att själva skrivarbetet i princip står still till dess, eftersom jag helst inte sitter med en färdig artikel där jag sedan ska foga in hennes uttalanden.

Värre är i så fall att den tveksamhet jag kände inför och efter intervjun späddes på av ett mejl från den intervjuade forskaren där hon tyckte att det blivit lite fel vinkel på intervjun. Hon hade sagt, som svar på mina frågor, en del saker som hon kände inte hade stöd i undersökningen, och ville bara finnas med som källa till uttalanden om undersökningen och dess resultat, inget mer. Kommentarer och ”spekulationer” fick jag ta med den här andra kvinnan. Dessutom ”ville de ha” en artikel som presenterade innehållet för så många som möjligt.

Det känns naivt så här i efterhand, men det var inte förrän jag läste hennes mejl som jag förstod vilka dubbla stolar den här redaktionen tvingas sitta på. Som skribent fick jag alltså i uppdrag av min redaktör att intervjua rapportförfattaren och skriva en artikel om rapporten och intervjun, typ, lite grand så där löst hållet. Och som del av tidningen hade jag tydligen fått i uppdrag av de ansvariga bakom rapporten att presentera den för tidningens läsare.

Nu är det en personaltidning, ingen nyhetstidning jag sitter på, granskningsuppdraget som annars är en del av varje journalists yrkesroll får nog kliva åt sidan, men det är en inte helt lätt situation i alla fall. Jag saknar tydliga direktiv för vad artikeln ska handla om, och jag saknar tydliga ramar för vem som är beroende av vem för vad, och framför allt inför vem jag är ansvarig för innehållet i artikeln jag skriver. Är det min redaktör, eller är det forskarna bakom undersökningen jag förväntas presentera för läsarna?

Jag är inte ute efter att sätta dit någon för något (jag tror över huvud taget inte att det finns något att sätta dit någon för), men samtidigt känns det ganska olustigt att mitt första riktiga skrivjobb går ut på något som så uppenbart strider mot allt vi fått lära oss om vikten av en oberoende press.

Men Allt är inte ve och tandagnisslan. Snart får vi tårta för att en medarbetare ska firas, och eftersom det är fredag får jag gå lite när jag vill på eftermiddagen. Med tanke på att jag inte kan skriva något mer förrän på måndag har jag en känsla av att det blir tidigt.

På spaning efter min kompetens

Praktikbloggen

Del 2, torsdag förmiddag

Jaha, då har man gjort sin första alldeles riktiga intervju för en tidning, och fy fan vad färsk och klumpig jag kände mig. Som om jag aldrig ens gjort notisövningar och telefonare för kommunalrapportering. Hualigen! Detta gällde förvisso en längre artikel, helsida i personaltidningen, det vill säga runt tre tusen tecken, men lite borde man väl kunna leva på sitt intellekt och sin sociala förmåga. Icke då!

Jag var i och för sig ute på mycket djupt vatten. Det här (genus, jämställdhet, et c.) är inga frågor jag vanligtvis är vare sig intresserad av eller insatt i. Forskaren jag intervjuade bad efteråt att få se artikeln innan den gick i tryck, och jag kunde inte låta bli att känna av en viss skepsis mot mig som journalist i hennes röst. Som om hon inte litade på att jag var kunnig nog att skriva om de här frågorna. Som om hon undrade vad det var för slyngel de hade skickat för att ordinarie redaktör inte ides göra jobbet.

Och jag får nog ge henne rätt till viss del. Det här är som sagt inget jag är insatt i eller personligen intresserad av. Det är viktiga grejer, men inget jag läst på om förut eller kan så mycket om. Visst läste jag rapporten hon skrivit, men det känns lite om att läsa ett par strofer ur Allen Ginsbergs ”Howl” innan man ska intervjua någon litteraturprofessor om beatgenerationens påverkan på den moderna poesin. Det ger bara en bråkdels bråkdels bråkdel (sic) av den kunskap man skulle behöva.

På spaning efter den tid som flytt

eller Den fantastiska praktikbloggen

Del 1, måndag till onsdag

Började i måndags, åtta på morgonen. Lyckades med enorm viljekraft slita mig upp ur sängen vid sjusnåret för att äta frukost. Somnade nästan vid bordet.

Välkomnades på praktikplatsen av min handledare. En trevlig man som verkar glad att ha mig här. Jag fick ett eget litet kontor (mer ett skrymsle, men dock), och en dator att jobba på (en lastgammal PC som skriker av smärta så fort XP drar igång, men dock). "Kontoret" har till och med en vit tavla jag kan klottra anteckningar på.

Dittills allt väl. Tyvärr visar det sig snart att jag inte kommer ha överdrivet mycket att göra här. Jag har än så länge fått ett uppdrag för de här två veckorna, att intervjua en forskare på universitetet om en undersökning som genomförts. Kan säkert vara intressant, men intervjun bokades till torsdag, och till dess har jag inget annat att göra än att läsa rapporten och förbereda frågor.

Rapporten i sig är omkring sextio sidor lång, så den hade jag med lite god vilja kunnat ta mig igenom redan på måndagen. God vilja är dock inget jag har gott om så här nära inpå sommaruppehållet, så det tog mig hela måndag och tisdag att plöja rapporten. På tisdag hann jag dessutom med att komma på vad som verkar bli de flesta av frågorna jag ska ställa. Det är lite svårt att veta vad för frågor jag ska ställa, för jag vet egentligen inte vad för sorts artikel tidningen vill ha, men det blir säkert bra. I värsta fall får jag fylla utrymmet med egen brödtext. Det brukar jag inte ha några större problem med.

I dag, onsdag, händer i princip ingenting för min del. Min handledare har hand (höhö) om ett studiebesök och är borta över lunch plus några timmar, så jag är lämnad till mina egna maskiner (angl.), och fördriver således tiden med Gameplayer.se. Liksom jag gjorde i måndags och tisdags. Dock alltid med ett stiligt worddokument eller google documet-fönster att klicka upp när jag hör fotsteg i korridoren.

Hittills har jag engagerat mig i en diskussion om vad det egentligen tjänar till att jämföra grafiken på Wii med övriga maskiner i den nuvarande generationen ("next-gen" är ett bluffuttryck påhittat av idioter!), spånat om huruvida Telia kommer få ensamrätt på att sälja iPhone i Sverige och norden samt läst igenom precis hela fototråden i övrigt-forumet.

Min största behållning av praktiken hittills är ett ännu större sug än tidigare efter en digital systemkamera. Typ D40 - 70, beroende på vad budgeten kan tillåta.

Nu ska jag nog titta lite mer på frågorna. Oh vad spännande detta känns.

Äsch, det tog för lång tid att fixa länkar. Dags för lunch i stället. Ich bin ein produktif samhällsmedborgare, jawohl!


Detta skrevs och postades alltså ursprungligen i går vid lunchtid på Gameplayer.se

Författare bär rock

På en utbildningsmässa en gång, vintern 2006-07, såg jag Jonas Hassen Khemiri gå förbi. Han bar rock, och det slog mig:

En riktig författare bär rock
han kan svepa omkring sig
I den kan han gömma sitt värv
Dölja sitt hemliga sämliga språk
En rock han kan sluta omkring sig
där han kan odla de tankar han skriver
de tankar som förbryllar

förlustar och
förargar

De tankar vi läser när han lättar på rocken.

Öppnandets värde ligger i dess raritet
Under en rock kan allting döljas,
och öppnas när det mognat

Därför, bär en riktig författare alltid rock.

Så i dag, långt senare, slog det mig: om jag vill vara författare, måste jag bli författare. För ett tag sedan ärvde jag en manchesterkavaj av min mors man. Jag har tidigare bara använt den vid festligare tillfällen, men nu har jag gjort den till mitt vardagsplagg utomhus. Med bara tröja blir det lite snyggt. Kombinerat med en halsduk ser jag så fasligt författare ut att man kan tro sig förflyttad till någon sekelskiftesroman om unga litteratörer in spe.

I den kavajen kan jag dölja mitt eget hemliga sämliga språk, och odla de tankar jag skriver – att släppas fram när effekten blir som störst.

Aalid går händelserna i förväg

God eftermiddag, årlig morgons sol
som tittar fram när årets dager gryr
Än svalkar vind, än biter köld
när natten faller på
men i din glans vi reser oss
till fruktbar sommars dyrkan

Fast vinterns spår knappt smält
vi kastar rock och hatt
och sträcker oss mot ljuset
tills året åter går mot natt
Min hud blir ännu blek och kall
i vårlig bris och fläkt,
min jacka läcker luft och värme
när du bak molnen gömmer dig
Men snart de skingrat sig
du fyller oss med liv igen.

Tyvärr var det mäkta kallt när kandidaten gav sig ut. Minsta molntuss förtog hela den solvärme som det var tänkt skulle tina hans lekamen så väl som skaparlusta

Obehagkänsla

Blir bara inte kvitt känslan av att någon bestämt roar sig på min bekostnad. Roar sig med att jag är orolig, okul alltså. Detta kan väl inte stämma. Vuxna människor gör inte så. Eller?

V. Aalids klocka

Varje minut ska räknas ut

samlas in och indexeras

Varje minut

– Räknas

Har sitt värde för sig

i sig

för dig

Visarna springer runt på tavlan

ritar ut och äter upp

lägger minuter

timmar och dagar bakom sig

Målar över desamma i detsamma.

Tiden går i cirkel
men kommer aldrig igen

v. Aalids sjätte epistel

Författad under tre dagar. Hopklistrad av enskilda fragment av en känsla i ständig omvandling.

I skeendet som aldrig blev,
det önskade som aldrig fanns,
det som en gång var det lenaste,
en röst som änglars like var,
vars smekning själen sökte för sitt öra,
blev nu som naglar mot en tavla

Men hon ritar små snirklar i sitt block
med en penna som går av sig själv
Dekorerar sidan med nonsens
ämnat till inget än att finnas
Och det går inte annat än att älska.

Och när hon sätter sig bredvid
med bara mig
då kommer lukt av vår
och nåt som känns som liv

Och rösten skär ej längre –
Själen rivs av avstånd, inte röster
vill närhet till vad pris som helst.

Jag är mållös!

Detta är så oändligt coolt att jag baxnar.

Liv, jag förstår dig ännu inte

Utanför mitt fönster faller snön som frusna tårar. Från en stålgrå himmel som ingen kärlek känt.

Svept i moln och dimmor gråter den för alla som delar dess öde. För alla som inte kan gråta för sig själva.

Varning: TV innehåller våld!

Jag uppmärksammades via ett ökänt svenkst internetforum på en debattartikel som publicerades i SvD härom dagen. Till att börja med:

den brustna blick man får när man dör.

Jag kan inte bestämma mig för om detta är otroligt banalt, eller fullkomligt sublimt.

Till ämnet är jag över huvud taget förvånad att en seriös morgontidning tar in denna högstadiemässiga debattartikel på sin "stora" debattsida. Den är visserligen korrekt skriven, och språket, framför allt i ordval, gör tydligt att det är en vuxen, för att inte säga övre medelålders till pensionerad person som skrivit den; men han säger ju absolut ingenting! Och när han försöker säga något, misslyckas han bara kapitalt.

Han försöker inte ens påstå att "tv" medvetet förhärligar våld (trots att det är det hans argumentation om våld som underhållning, "kul", antyder), snarare tycks han använda exempel på våld som helt uppenbart är menade att upplevas som obehagliga för att driva en poäng i ett narrativ. Och hans beskrivning av långvarig ångest på grund av mordscenen i Andra avenyn är bara löjlig (alldeles utöver det faktum att han verkar ha missat poängen -- den ska vara obehaglig!).

Till syvende och sist ett taffligt försök att få lite uppmärksamhet i ett medieklimat som för länge sedan lämnat honom och hans andliga generationskamrater bakom sig. Jag vill på intet sätt förespråka onödig grovhet, vare sig fysisk eller psykisk i vare sig medier eller interaktion med andra människor, men man får faktiskt försöka hänga med i tidsandan lite grand. Det är okej att visa våld även som en del i underhållningsprogram, det har den allmänna opinionen (genom sin köpkraft) slagit fast för länge sedan nu. Och man får även försöka se lite mer nyanserat på de våldsskildringar man tar upp. Det finns bättre verk att exemplifiera med än en halvbeige dramaserie ingen tittar på, om man vill förfasas över frossande i våldsskildringar.

Däremot har han rätt om dubbelmoralen gällande sexskildringar. Den lämnar mycket övrigt att önska.