Anteckningar från ett källarhål känt som Shape up

Och jag står i ett hörn, som vanligt. Kolla(r) spirorna på hon som dansar. De går ända till himlen, men jag får inte gå upp för den trappan.

Den där euforin, den har jag gett upp att hitta. Jag fann den när jag var nitton, och jag fann den när jag var tjugotre, men nu finner jag den aldrig mer.

Jag strör sms omkring mig. Det är fredag kväll, och jag har inget bättre att göra med min telefon och min hjärna.

Men om jag kunde förstå varför jag ser den äcklige mannen överallt. Är det mitt öde att ständigt förföljas av hans uppenbarelse?

Det finns en rytmik i språket, som man bara kommer åt ... när man är full.

/döm själva.