Jag får i alla fall åka hem snart

Jaha, då var man nästan färdig med praktiken. Tio veckor på en redaktion som en vanlig medarbetare – självständig, ansvarig, produktiv. Och vad har jag producerat?

* I runda slängar tio notisartade småtexter (under 1 000 tecken).
* Två bokanmälningar (likaledes mindre än 1 000 tecken styck).
* En längre artikel som är redigerad så långt bortom min ursprungliga text att jag faktiskt blir lite mörkrädd när jag begrundar min eventuella framtida karriär.

Detta är allt vad jag har åstadkommit på tio veckor. 50 arbetsdagar. 400 timmar. Den sammanlagda skrivtiden ligger troligen under en arbetsdag. Självklart får man ta med i beräkningarna att man ska hitta material, och fundera ut vad det egentligen är man ska skriva, formulera det, och så vidare. Men det känns ändå klent. Och det är till största delen mitt eget fel, även om det finns omständigheter att ta hänsyn till.

Tidningen kommer ut sex gånger om året, och det mesta materialet skrivs av frilansare av olika slag. Så det finns i utgångsläget inte så mycket för en skrivande praktikant att göra på heltid på redaktionen, om inte de fast anställda kommer på något för praktikanten att göra.

Men en mer driven person hade förstås bett om mer saker att göra än de få uppdrag som spontant föll på mig, hade kommit med entusiastiska egna uppslag, hade svängt ihop den längre artikeln på ett par veckor och raskt föreslagit en ny idé. Men jag är inte den som ber om mer att göra, när ingen överordnad verkar klaga på min effektivitet eller produktionsmängd. Det tycks inte ligga för mig, trots att jag vet att varje enskild uppgift hade klarats av snabbare om jade hade större press på mig själv.

Istället gör jag det lilla som ombeds mig, och försöker resten av tiden se ut som jag har något att göra. Lika mycket för att lura omgivningen som för att lura mig själv.