Julia

I min väska finns en penna från DU
I min väska finns en penna som påminner om dig
Och ändå minns jag
knappt
hur du ser ut

Det är en ganska dålig penna
i gulnad plast med lila tryck
Suddet har torkat sedan länge
och stiften har brukats och brutits
tills bara smulor återstår

Men den får ligga i min väska
och blekna i takt
med mitt minne av dig

GAAAAAH!

Kommentarer är överflödiga.

Kära DN!

Ni är bättre än så här.
Se ödeläggelsen? Här drog dödstornadon fram?

Vafan håller ni på med, ärligt talat? Vore det inte för att layouten på sidan än så länge andas seriositet kunde man ju tro att man var på Aftonbladets hemsida.


Uppdaterat:Tre och en halv timme senare, när nyheten har flyttats ned en bit på sidan, är det Fan i mig ännu värre:

Dödstornadon redan i rubriken. Vad i hela helsefyr är det för avskräde till rubriksättare de anställer nuförtiden egentligen?

Vaken sömn

Något om konsekvenserna av att ha en fast tid att gå upp på varje vardag under en längre period.

När jag vaknar till av att det börjar bli ljust i rummet är klockan en bit över fem så här års. Mina tunna gardiner stänger egentligen inte ute något ljus alls, och rummet ligger i ett jämntunt grådis närmare dag än gryning. Jag tittar snabbt på klockan för att förvissa mig om att jag inte behöver gå upp än på en dryg timme, men konstaterar samtidigt att jag måste upp och lätta på trycket.

Tillbaka i sängen är klockan nu närmare halv sex, och jag är farligt nära att vakna till på riktigt. Så jag stålsätter mig mot vaknandet. Uppbådar allt min viljestyrka, borrar ned huvudet i kudden och drar täcket tätare omkring mig. Som för att rent fysiskt förneka att det är dagsljus ute och att jag är så gott som klarvaken.

Så ligger jag, med armarna under kudden och ena benet uppdraget, och andas medvetet. Lyssnar till ljudet av mina egna luftvägar och önskar inget annat än att sömnen åter ska infinna sig, så jag slipper ligga och slösa bort vakna timmar på att bara dra mig. I så fall kunde jag ju lika gärna gå upp och duscha, äta en stadig frukost och läsa tidningen i lugn och ro.

Men sömnen är viktig, intalar jag mig, även den knappa timme jag nu har kvar tills klockan ringer halv sju. Därför stålsätter jag mig. Koncentrerar mig på känslan av det mjuka täcket som omsluter min kropp och bestämmer mig för att jag ska sova. Jag ska inte vara vaken. Mitt medvetande ska stängas av.

Det är som att det finns en särskild muskel någonstans i kroppen som kan användas för att tvångssova. Sömnen vägrar infinna sig på riktigt, men genom att spänna tvångssovarmuskeln kan jag frammana ett tillstånd som liknar sömn. Allt annat än den direkta omvärlden – lakanet, kudden, täcket – försvinner, och jag sluts in i ett töcken av andhämtning och bristande tidsuppfattning.

Genom att koncentrera mig riktigt hårt på att inte vara vaken, kan jag uppnå något som liknar sömn, och som med lite god vilja har sömnens återställande funktion. Men eftersom det kräver stark koncentration och paradoxalt nog medvetande att uppnå detta tillstånd av lägre medvetande, är det också ett tillstånd som lätt bryts. Om det så är av ett oväntat ljud från utanför fönstret eller bara ett ögonblicks uppmärksamhet på något för sömnen irrelevant.

När klockan väl ringer har jag därför redan väntat på den i en kvart. Alltjämt fast besluten om att inte tulla på min tid i sängen, trots att jag numera är klarvaken långt innan den tidpunkt då jag har bestämt att jag måste gå upp.

Bidrar den som tiger?

På facebook kan man gå med i grupper eller bli fans till något eller någon. Vem som helst kan lägga upp en sida och bjuda in folk till att bli fans eller gå med i gruppen. Det kan röra sig om allt från att man gillar pärlplattor med TV-spelsmotiv eller någon viss musikartist, till att man vill återupprätta vaginans status i samhället eller marknadsföra sitt företag.

Många grupper har också ett politiskt budskap. Under oroligheterna i Iran förra året skapades ett antal grupper till stöd för den hunsade befolkningen, där videor och rapporter från protesterna länkades. Tämligen framträdande på sistone är ”Sverigedemokraterna har fel” och ”Sverigedemokraterna i riksdagen – nej tack”. Och i dag tipsade Facebooks små robotar mig om ”Vi som vill förhindra att Komvux läggs ned”. Trots att jag absolut inte vill att Komvux läggs ned, tvekar jag inför att klicka på ”bli fan”-knappen.

De mer lättsinniga grupperna jag är med i, som ”Good grammar is hot”, ”I judge you when you use poor grammar” eller ”Anonyma tidsödare”, ställer inga svårare spörsmål. Man visar sitt intresse för något mer eller mindre lustigt fenomen, och i och med det har man bidragit till att skapa och stärka såväl sin egen identitet, genom att stoltsera med gruppen på sin Facebook-sida, som andras, genom att öka på medlemsantalet och därmed skänka bekräftelse till alla som redan är med i gruppen.

Men när det kommer till verkliga politiska frågor, som grupperna om Sverigedemokraterna, demokratin i Iran eller bevarandet av Komvux, blir det lite knepigare. Inte en dag går utan att jag får tips från Facebook om behjärtansvärda grupper mina bekanta är med i. Ett litet klick och jag är också med, och stödjer, om än tyst, gruppernas sakfrågor.

Men vad är meningen med det? Om det där lilla klicket är allt jag gör, blir det då inte samma konsekvenslösa identitetsskapande som med de lättsinniga grupperna? Jag ser en grupp som uppmärksammar en orättvisa eller en oegentlighet, och känner ett styng av dåligt samvete för att jag inte gör mer för att förbättra världen i stort. Så jag klickar ”bli fan”, och stillar mitt samvete samtidigt som jag kan göra besökare på min sida uppmärksamma på att jag är en sådan person som bryr mig om demokratin i Iran. Men gör jag någon nytta? Om jag inte faktiskt engagerar mig i frågan är ju det enda jag egentligen har gjort att blåsa upp medlemsantalet. Eller?

Vinterpromenad

Vinterns trötta sol
som hart gått upp förr'n den går ned
ger inte mycket värme
men kastar skuggor längre än mitt liv
Skepnader förvrängs
dras ut förlängs, tills knappt de känns igen

I mina spår går en förvriden silhuett
som härmar mina steg
i överdrivna rörelser

Jag stryker bort ett hårstrå
Han vevar som en väderkvarn
Jag petar till en småsten
Han sätter den i omloppsbana
Jag vill inte le mot solen
Han sköljer bort all snö med sina tårar

Gott nytt år

Det nya året startar stökigt, skriver DN, liksom alla föregående år, och understryker därmed bara det faktum att inget egentligen är nytt med året. Det är samma planet vi traskar runt på i dag som det var i går, och inget konkret förändras bara för att vår kalender, som vi själva har uppfunnit för att passa solens gång över himlavalvet, har gått varvet runt.

Jag är inte den som kräver någon makalös anledning för att ha fest, men just nyår känns så godtyckligt om man tänker för mycket på det. Nästa år ska jag fira nyår när jag själv fyller år. Det är avsevärt mer konkret. Eller så ska jag försöka ta reda på exakt vilket datum JORDEN föddes och fira det.

Hursa?

Alltså, jag gillar så klart att få kommentarer på det jag skriver här i bloggen som inte är en blogg (se högerfältet). Det bekräftar att folk faktiskt läser den, och det bekräftar (oftast) att folk gillar det de läser. Men ibland undrar man ju vad folk håller på med. Kan den här kommentaren som lämnades på mitt förra inlägg ens klassas som spam, den försöker ju inte sälja något?

typisk svenska avundsjuka sök samma information i andra språk på Wikipedia man för massor av information inte på svenska statlig kontrollerade Wikipedia språket.Vakna!!!

Som synes har jag inte låtit kommentaren gå upp på sidan, riktigt så kul är det inte att få kommentarer

Hur vet jag att jag är bra?

Att läsa en annan människas text är ett ständigt upptäckande. Man vet inte vad nästa ord, mening, stycke, kommer vara, och halva nöjet ligger i att upptäcka just det, och hur det kommande anknyter till det föregående och till världen i stort.

Detta faktum är det som gör det så svårt att läsa och bedöma sina egna alster. Har jag skrivit en dikt vet jag exakt vilket ord som följer på vilket, i vilken ordning raderna kommer och vad (om något) de syftar på i verkligheten.

I en text i "Den svenska apan" skriver Joakim Pirinen:

Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor.

Problemet är att ens egna verk aldrig kan vara snabbare än tanken när de väl är skrivna, för då har man ju redan tänkt dem både en, två och tre gånger. Därur springer alla författares brottningsmatch med det egna självförtroendet. Hur ska man kunna lita på att andra ska uppskatta ens verk, när man själv aldrig kan uppleva det på samma sätt som en utomstående gör?

Låt oss strö våra kläder för vinden

Låt oss träffas en vinterkväll
     med mössa och tjocka jackor
Bekantas med varandra över påsk
     när kängor byts mot sneakers
Låt oss vara vänner till Valborg
     i tunna jackor och piloter
Låt oss famna varandra
     i shorts och t-shirt till juni
Över midsommar klär vi av varandra
     till underkläderna
Låt oss älska genom juli
     nakna inför varandra
     andas vi i augusti

Låt oss strö våra kläder för vinden
och ägna hela hösten åt att minnas