Vaken sömn

Något om konsekvenserna av att ha en fast tid att gå upp på varje vardag under en längre period.

När jag vaknar till av att det börjar bli ljust i rummet är klockan en bit över fem så här års. Mina tunna gardiner stänger egentligen inte ute något ljus alls, och rummet ligger i ett jämntunt grådis närmare dag än gryning. Jag tittar snabbt på klockan för att förvissa mig om att jag inte behöver gå upp än på en dryg timme, men konstaterar samtidigt att jag måste upp och lätta på trycket.

Tillbaka i sängen är klockan nu närmare halv sex, och jag är farligt nära att vakna till på riktigt. Så jag stålsätter mig mot vaknandet. Uppbådar allt min viljestyrka, borrar ned huvudet i kudden och drar täcket tätare omkring mig. Som för att rent fysiskt förneka att det är dagsljus ute och att jag är så gott som klarvaken.

Så ligger jag, med armarna under kudden och ena benet uppdraget, och andas medvetet. Lyssnar till ljudet av mina egna luftvägar och önskar inget annat än att sömnen åter ska infinna sig, så jag slipper ligga och slösa bort vakna timmar på att bara dra mig. I så fall kunde jag ju lika gärna gå upp och duscha, äta en stadig frukost och läsa tidningen i lugn och ro.

Men sömnen är viktig, intalar jag mig, även den knappa timme jag nu har kvar tills klockan ringer halv sju. Därför stålsätter jag mig. Koncentrerar mig på känslan av det mjuka täcket som omsluter min kropp och bestämmer mig för att jag ska sova. Jag ska inte vara vaken. Mitt medvetande ska stängas av.

Det är som att det finns en särskild muskel någonstans i kroppen som kan användas för att tvångssova. Sömnen vägrar infinna sig på riktigt, men genom att spänna tvångssovarmuskeln kan jag frammana ett tillstånd som liknar sömn. Allt annat än den direkta omvärlden – lakanet, kudden, täcket – försvinner, och jag sluts in i ett töcken av andhämtning och bristande tidsuppfattning.

Genom att koncentrera mig riktigt hårt på att inte vara vaken, kan jag uppnå något som liknar sömn, och som med lite god vilja har sömnens återställande funktion. Men eftersom det kräver stark koncentration och paradoxalt nog medvetande att uppnå detta tillstånd av lägre medvetande, är det också ett tillstånd som lätt bryts. Om det så är av ett oväntat ljud från utanför fönstret eller bara ett ögonblicks uppmärksamhet på något för sömnen irrelevant.

När klockan väl ringer har jag därför redan väntat på den i en kvart. Alltjämt fast besluten om att inte tulla på min tid i sängen, trots att jag numera är klarvaken långt innan den tidpunkt då jag har bestämt att jag måste gå upp.