Hur vet jag att jag är bra?

Att läsa en annan människas text är ett ständigt upptäckande. Man vet inte vad nästa ord, mening, stycke, kommer vara, och halva nöjet ligger i att upptäcka just det, och hur det kommande anknyter till det föregående och till världen i stort.

Detta faktum är det som gör det så svårt att läsa och bedöma sina egna alster. Har jag skrivit en dikt vet jag exakt vilket ord som följer på vilket, i vilken ordning raderna kommer och vad (om något) de syftar på i verkligheten.

I en text i "Den svenska apan" skriver Joakim Pirinen:

Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor.

Problemet är att ens egna verk aldrig kan vara snabbare än tanken när de väl är skrivna, för då har man ju redan tänkt dem både en, två och tre gånger. Därur springer alla författares brottningsmatch med det egna självförtroendet. Hur ska man kunna lita på att andra ska uppskatta ens verk, när man själv aldrig kan uppleva det på samma sätt som en utomstående gör?