Slumpböggrej

Som av en händelse hade jag Ratatas skiva Människor under molnen igång i Spotify när jag klickade mig in på den här nyheten på DN.se. Låten Han kom aldrig igen kändes plötsligt väldigt passande på något vis. Typ.

Journalistknep: Billig igenkänning

Billig igenkänning är ett enkelt, och oftast klumpigt journalistiskt knep. Man inför i en artikel ett element som ska få ämnet att kännas som det ligger närmare läsarna än det egentligen gör. Oftast genom att dra någon sorts koppling till Sverige (i riksmedia, i lokalmedia dras kopplingen så klart till hembygden).

Ett strålande exempel på detta ser vi i denna artikel på DN.se (som vanligt har jag inte valt ut DN för att klanka ned på dem, utan exemplet kommer därifrån för att det är den tidning jag läser). Artikeln handlar om att polisen i Azerbajdzjan ska ha förhört människor som röstade på Armeniens bidrag i Eurovisionschlagerfestivalen i våras. Detta därför att de två länderna sedan länge ligger i konflikt med varandra.

Vad har då Arash med detta att göra frågar sig vän av ordning. Jo, han var med och sjöng Aerbajdzjans bidrag tillsammans med en inhemsk sångerska. Punkt. Slut på stycket. Blankrad. Byline. End. Of. Story.

Det är det absolut enda han har med saken att göra. Han uttalar sig inte i frågan för "DN.se har via Warner Music sökt Arash för en kommentar", vilket betyder att DN har skickat ett mejl och inte fått något svar. Det hedrar både Warner Music och Arash att de ännu inte uttalat sig.

Ändå väljer DN.se att illustrera så väl länkpuffen

som själva artikeln med bilder på Arash och hans duettpartner.


DN avslöjar dock sig själva i mitten av artikeln genom den synnerligen sökta formuleringen: "Mitt i dispyten hamnar på sätt och vis svenske Arash som representerade Azerbajdzjan under årets tävling i Moskva."

"På sätt och vis"? Kom igen! Bättre än så kan du nog, Jenny Stiernstedt, och kan du inte det borde det vara en tydlig varningssignal. Släpp Arash-vinkeln! Den har inget där att göra, och är bara till för att skapa lite billig igenkänning. Onödigt, och i det här fallet ypperligt fånigt eftersom Arash varken är inblandad eller någon större (läs medialt intressant) kändis i Sverige.

Hur är det med korret, DN.se?

Kanske är jag bara småsint, kanske är jag bara uttråkad, kanske har jag dåligt samvete för att den här bloggen uppdateras så sällan. Hur det än är med saken tyckte jag att det här var lite kul:

Stulna kyssars bank

Eftersom förbjuden frukt smakar bäst
tar vi våra kyssar där vi kan
i skydd av mörkret
till outsäglig ränta

Mot löfte om återgäldning
lånar vi smekningar på
stulna kyssars bank

För varje lysten blick vi delar
måste jag ge dig tio åter
för varje omfamning vi tar
måste du få sju

Vår lust mäts upp och ut
räknas i siffror
jag låtsas ska lätta
mitt samvetes skuld

Orimmat, ostrukturerat ode till en livskamrat

Käre vän hur jag håller av dig
håller om dig
Vem kan som du stilla min törst
stilla mitt sinne
Vem kan som du värma min själ
värma min hand

Vid morgonen efter
eller kvällen före
Finns du alltid till hands
i min hand
fyller mig inifrån och ut med din arom
med din livsvätska

Var hade jag varit utan dig
min käre jarl av Grå

Sony Ericssons mobiler är ojämställda

Jag hade för ett ögonblick sedan anledning att skriva ordet svägerska i ett SMS, varpå jag upptäckte att min Sony Ericsson W890i redan från fabriken kan ordet svåger, men inte den kvinnliga varianten. Ju mer man vet...

Vikten av att anteckna

eller
En bortglömd dikt
(eller)?
Jag kom på mig själv med att le

Ursprungligen hade jag bara den raden. Den kom till mig en sen kväll i sängen, och de ack så väl avvägda rader som kom med den hade jag glömt bort när jag vaknade nästa morgon.

Någon dag senare satt jag på ett händelselöst seminarium och började skissa, trots att jag egentligen hade gett upp hoppet om att hitta de försvunna raderna:

Jag kröp ihop i sängen, och lämnade halva tom
Ville minnas känslan av att ge dig plats
tryckt upp mot väggen
av tvånget att inte tränga mig på
Och jag kom på mig själv med att le

Tystnadens lov

Jag gillar inte att dagstidningarna tror att de måste bli multimediala för att konkurrera på internet. När jag surfar in på DN.se för att läsa nyheter, är det för att jag vill läsa, inte behöva lyssna.

Jag vill själv styra exakt vad som kommer ur mina högtalare. Kanske har jag musik på, som jag skulle bli tvungen att pausa om jag vill titta på deras bristfälligt producerade och klippta intervju med någon författare. En intervju som deras säkert fullständigt kompetenta reporter hade kunnat återge i text, och som kanske rent av finns återgiven i text.

Kanske sitter jag inte ensam på mitt rum, och riskerar att störa andra personer om jag slår på något audiellt inslag.

Jag vill inte behöva slösa system- och bandbreddsresurser på att buffra en strömmad film, när allt det som sägs förmodligen kunde sammanfattas på ett par hundra ord som jag skulle hinna läsa på kortare tid än det tar för deras förmodligen Opera-fientliga flashspelare att buffra färdigt filmen. Jag har nämligen för vana att inte låta strömmade filmer starta förrän de är färdigbuffrade. Det är min erfarenhet att de flyter bättre då.

En tidning är en tidning. Ge mig text att läsa så jag kan skumma genom snabbt och se om det är intressant, istället för att binda upp mig minst två minuter per inslag, och dessutom inkräkta på min privata audiella sfär. Sluta låtsas att ni är några djävla TV-kanaler!

Dikten ryms mellan vardagen

Det är inte lätt att skriva
när man samtidigt ska leva

För att leva, kräver tid, energi, insats
för att få ut blott det som krävs
för att finnas.

Och likadant är det med dikten
Den kräver tid, energi, insats,
– och plats.

I brist på skrivdon skrev jag en gång
på en tipskupong
fast utan rim, denna nämnda gång.

Jag stal några blad och en engångspenna
klottrade mina rader mellan trycket,
på de vita ytor som fanns
på den plats som fanns.

Gjorde min insats,
investerade min energi och min tid
under en lunch, som ändå var förspilld

Och dikten rymdes i vardagen.

Till översätta är hårt

En bild som på något sätt sammanfattar nästan allt som är fel med Fukkbukk: