Expulsion

Jag vill skriva, men kan inte. Det vill inte. Det verkar inte finnas något att skriva, trots att jag så gäna vill. Jag vill verkligen, "eller värkligen". Det vore så himla förlösande. Som att kräkas, fast positivt.

Alltså en ejakulation, även om jag helst inte använder det ordet. Av någon anledning känns jämmerlig uppstötning av föda som en lämpligare liknelse än euforisk utstötning av livsvätska. Det är något jag vill bli av med!

Adam tvingas trängas med musiken

I ett inte allt för gammalt nummer av Musikermagasinet läste jag en gång något som skulle föreställa en låtskrivarskola. Eller kanske snarare en låtarrangerarskola. Den gick i mer eller mindre detalj igenom hur man ska tänka när man bygger upp en låt, med arrangemang och instrumentering, och även hur man ska tänka för att melodin ska fungera bra ihop med texten (vissa vokalljud är tydligen inte så snygga att lägga långa toner på till exempel).

En av de punkter som står ut mest i minnet, är att man när all instrumentering är klar, ska se till att man har lämnat plats för sångstämman i arrangemanget (eller vad som nu är huvudstämman för tillfället). Detta slår mig varje gång jag hör Adam Tenstas My Cool på MTV.

Blott Sverige svenska höstar har

Ingen höst är som den svenska höst
som river in i märgen
som biter en i näsan
och nyper en i kinderna
Fast termometern visar milt
och elementet står på fullt.
För fukten kryper på,
och sätter sig i stommen
drivs inte ut förrn' majsol åter ler
Trots heta drycker, som dricks ur närmast kar
man tvingas konstatera:
blott Sverige svenska höstar har.

Den sjunde dagen (lite drygt)

Den sjunde dagens ljus
faller över mig
bara över mig
Den sjunde dagens ljus
Klart eller dunkelt
faller bara över mig
Bara över mig

Känslokyla

Det är inte kallt på rummet, så mycket vet jag, men något är det. Håret på underarmarna står upp och jag hackar närmast tänder. Magen konsternerar också.


Your coyness kills me
kills me inside
If only you knew
The giggles and the tickles
The innocence on your face
The contrast I know it holds
against what's in your heart
The constantly growing lies,
the one you tell, for fun
and the one I build, for a shield
One unknowing, the other
knowing, but no less foolish
The truth would set me free
but the truth would also kill us
Of this I'm sure, so I let you play,
and I play along

Von Aalids första epistlar

Där han reflekterar över sakernas ordning först tvenne gånger under natten, och sedan i dagsens avslöjande ljus.


Så länge hoppet lever

Så länge hoppet lever
lever också illusionen
Illusionen om att allting är okej
Illusionen om att det inte är så viktigt
Illusionen om att man kan både ha och mista
Självklart hellre ha
men mister man –
det må väl vara hänt

Med hoppet krossas även illusionen
Först när hoppet dör så ser man
Ser att det inte är okej
Ser att det allt är djävligt viktigt
Ser vad mista faktiskt innebar
Inget hellre än ha!
Och mister man –
det fick ju inte hända

I dag dog hoppet
Och med det min illusion
Verkligheten är inte lika förlåtande

I ren protest låter han, för första gången sedan sin ankomst, bli att borsta tänderna på kvällen. Varför ens försöka, när inte ens illusionen återstår?


Kom mörker

Och till slut kom mörkret. Som en svans, ett bihang, ett tillbehör till verkligheten.

Kom mörker
Slut in mig
Låt mig bo i dig
Låt mig gömma mig i dig
I dig kan jag gömma mig för världen
För världen verkar inte
vilja ha med mig att göra
Och i mörkret behöver inte
jag ha med den att göra.

Kom mörker,
Kom
Kom mörker,
Kom


Den nya dagens ljus

Den nya dagens ljus
ger en ny ton åt din hy
Den nya dagens ljus
är mörkare än förr
men klarare än då.
En dimma tycks ha lyft
en annan sänkt sig över

Väck med blåa dunster
Och in med gråa bankar

Månne solen finns där bakom?

Von Flougstadts sista epistel

Vari han försöker ta avsked av sin gamla kärlek, men inte själv tycker att det går så bra. Detta förmodligen för att han har på känn att han kommer återvända så småningom, vilket hindrar honom från att uppbåda den rätta patetiken.

Jag har trampat i din smuts
och trampat dig i smutsen
Jag har talat för dig
och förtalat dig
Jag har prisat, lovat och besjungt dig
och besvurit, bespottat och förbannat dig

Du fanns där före mig
och står kvar när jag gått bort
Du är min början och mitt slut
En del av mig som aldrig vill gå bort
och som jag aldrig ville vara utan

Min skapelse och död

Du är, i nöd och lust, tills döden skiljt oss åt
min borg, mitt hem
min kära Östra Aros stad.

"Det är väl klart", i ett andra skede

Det är väl klart som fan att jag är pretentiös,
hur kan man annars va' poet?

En vanlig intention berättar vad man vill,
men pretentionen säger att man vill nåt mer.

Bakom, över, under och omkring det sagda,
finns det outsagda.

I detta intet finner vi nåt mer.
Något som gör poesi utav lyrik,
och skribenten till poet

Det är väl klart i det första skedet

I ett första skede slår jag sönder skyltfönstret. Efter att på detta vis ha tillskansat mig åtkomst till butikens varor, löper jag därifrån vid god vigör.

Det är väl klart som fan att jag är pretentiös, hur kan man annars vara konstnär? En vanlig intention den klingar säkert väl, men det är något mer som krävs, för den som vill nå upp till himlarna.

In light of recent events / Modern kommunikation

160 tecken att förklara mitt liv
160 tecken att slösa bort
på ord som är för långa,
och ord som är för många
och ord som aldrig kommer fram
till textandets mål.

160 tecken har jag på mig
160 tecken att få dig att förstå
160 tecken som aldrig räcker till
Med alla blanksteg blir det inte
många kvar till äkta känsla
Förlåt mig


(Uppdaterat 4/4: jag misslyckades ju med första strofen. Nu är den rättad.)