Att anpassas eller utstötas

När jag kom hem från institutionen idag hade jag ett meddelande från en bekant apropå sommarjobb i min gästbok på Lunarstorm. Detta är effekten/resultatet.


Jag har aldrig behövt kämpa för något i hela mitt liv. Och har jag kämpat för något, så har jag aldrig upplevt själva kämpandet som påfrestande. Har jag velat ha eller uppnå något, men märkt att detta något kräver att jag kämpar för det, har jag allt som oftast övertygat mig själv (i efterhand) om att det inte var värt att kämpa för ändå, eller att jag har det rätt bra i alla fall.

Så vad gör man då när man ska ut i det så kallade riktiga livet, där allt är en ständig kamp för överlevnad? Man förhalar, drar ut på det oundvikliga. Man läser på universitet så länge som möjligt, där finns det ju ingen kamp när man väl har kommit in på det man vill, bara att glida med och klara sina G:n, så är allt ordnat med försörjning, sysselsättning och socialt liv. Allt går liksom automatiskt, precis som tidigare i livet, man gick i skola, fick pengar av sina föräldrar och umgicks med sina klasskamrater. Ibland satte föräldrarna i någon aktivitet, typ fotboll eller dans kanske, och man fick ytterligare lite socialt umgängen. Fortfarande helt utan att behöva göra något särskilt för att uppnå ett tillstånd där ens fortlevnad och sysselsättning (för sysselsättning är av stor vikt för den mentala hälsan) var garanterad...

Men det riktiga livet går inte helt att undvika, ens som student. Vill man inte leva på nudlar, eller nåder hela sommaren, gör man bäst i att försöka skaffa ett sommarjobb (om man inte vill tära på sina sex års studiemedel med sommarkurser), och det är där vi kommer in nu. Terminen är halvt genomgången, sommaren är snart här, och CSN behagar bara ge mig 3500 riksdaler (ungefär) i sista utbetalning. Så jag ger mig ut på AMS förhatliga hemsida, och hittar drygt femtio jobb inom vården i Uppsala, samt ytterligare kanske tio jobb jag med extrem möda kanske skulle klara av att sköta utan att bli galen eller göra bort mig. Vården är inget alternativ, så det blir de tio jobben, varav hälften kräver körkort och bil. Kvar finns fem jobb, som alla kan ansökas till med en identisk handling:

Jag är inte galen, jag kan räkna till tio och kan alla räknesätten. Jag jobbar i samma sketna tempo som alla andra sommarvikarier ni någonsin har anställt, och jag vill bara ha mina pengar och glömma er så fort som möjligt när arbetsperioden är slut. Anställ mig, inte någon av de andra idioterna.

En sådan ansökning ger nog inte så mycket respons alls, men det är den enda jag kan skriva utan att behöva kämpa.

Kämpa för att inte bara lägga av när det konstant slår mig (eller snarare kör mig i en mangel) hur jävla falsk hela ansökningsprocessen till jobben är. Tio gånger fler personer än det finns platser (minst) skickar ett brev där de beskriver hur fantastiskt framåt de är, hur bra de är på att arbeta enskilt och i grupp, hur mycket de ser fram emot att få arbeta på företaget, och hur förbannat jävla hög social kompetens de har. Sedan drar arbetsgivaren lott bland de med sämst meningsbyggnad och flest stavfel, och de andra hamnar i dokumentförstöraren.

Kämpa för att beskriva mig själv och mina "goda egenskaper" på ett sätt som inte genast grötar ihop sig till ett gytter av "jag är", "jag kan", "jag tycker om att". Det går ju bara inte. Varenda platsansökan jag någonsin skrivit ser i princip likadan ut, bara med några få ord utbytta här och var. I ett fåtal fall är ansökan specifik för arbetsplatsen i den mån att jag talar om hur bra jag passar för jobbet.

Men tydligen kämpar jag inte tillräckligt, för några jobb får jag inte, och mina utsikter inför sommaren är att

A. Driva runt på mina 3500 (minus en hyra), och leva på nudlar och nåder, samt lån från föräldrarna, igen.

B. Tära på mina återstående fyra års studiemedel med en sommarkurs.

Nej, några utsikter att faktiskt få jobb ser jag inte, men vem vet, det kanske dyker upp ett jobb jag faktiskt skulle kunna tänka mig att vilja ha, men till dess förbereder jag mig på det värsta, som vanligt, och glider vidare på min litteraturvetenskapskurs i väntan på att glida runt på en sommarkurs.


Analys:

Att "kunna kämpa" har väldigt lite med problematiken att göra. Författaren har helt enkelt för lite erfarenhet av att söka jobb för att kunna göra det på ett effektivt sätt (effektivt i den betydelsen att han faktiskt skulle få jobb). Därför upplever han ett enormt mindervärdeskomplex, och känner sig inkompetent, och det skrämmer honom. Därför väljer han att rationalisera bort det verkliga problemet och skylla situationen på sin uppväxt och sin allmänna läggning, istället för att ta sig i den proverbiala kragen och faktiskt skriva fler ansökningar, det självklart enda sättet att bli bra på det."

Karemarare!*

Idag kom min kamera, den jag skrev om i posten Transport-frustration (förstärkaren börjar jag förlora hoppet om att nånsin få se dock), och naturligtvis har jag gått lös på lite allt möjligt, bland annat solnedången ni ser här till höger. För att vara en komplett amatör vad gäller fotografi tycker jag den blev rätt snygg (att jag i stort inte gjorde mer än trycka av kan vi ju tala tyst om).

Några till fjantiga små bilder finns att beskåda här, måhända mest en angelägenhet för närmast sörjande, men de ska väl ha nåt kul de med?

*En personligt dedikerad dikt till den som vet vad rubriken är för jävla påhitt!

Levande virtuell konst

Rita och dela med dig. Rita fult, rita snyggt, eller rita livligt. Men se till att du delar med dig. Som vän av ordning börjar med att dela med mig av mig själv, förstås:

Child in Time - den tar rätt lång tid, man behöver inte sitta igenom hela skapelseprocessen.
Självporträtt (av något slag) - började egentligen som ett halvhjärtat försök till ett porträtt av en tjej i min korridor. O.o
Elefant - skapelse av någon jag inte alls känner, men den var så genialisk att ni måste se den.

Så där, sätt igång och skapa själva!


Uppdaterat 23 september 2007
Länkarna fungerar tyvärr inte längre, men sajten finns kvar, så stick iväg och måla med er nu!

Transport-frustration

Bakgrund:
Den 24 februari skickades en förstärkare för 3900:- från Trollhättan, till Uppsala, med Bussgods (fraktkostnad 300:-). Jag har fortfarande inte sett röken av den. Bussgods säger att de skickade den med ett företag som heter DFDS Transport AB. DFDS säger sig inte ha fått in förstärkaren i Uppsala, och menar att jag ska kolla med Bussgods och avsändaren.

I tisdags köpte jag en digitalkamera på postorder från en butik i Stockholm. Idag ligger den kameran på ett postkontor i Malmö - Jag bor i Uppsala!

Ilska och frustration tar sig uttryck i en klumpig gitarrmisshandel med Airwolf-stöld. Lyss till Transport-frustration

Lite meningslöst nörderi

Fan! Jag trodde jag hade kommit på en ypperlig lösning på ett fånigt problem, men tji fick jag. Kommentarerna här på bloggi, är automatiskt formaterade i 10 punkters storlek. När jag skriver använder jag 8 punkter, för att det inte ska ta så himla mycket plats. Detta skär sig naturligtvis lite, inte för att texten och kommentarerna har olika storlek, utan för att kommentarerna är större än texten, de blir liksom mer framträdande än texten, och tar dessutom för mycket plats. Så för några dagar sedan råkade jag i ett inlägg glömma att stänga font-taggen som formaterar texten, och upptäckte att även kommentarerna då blev formaterade av min font-tagg. "Utmärkt!", tänkte jag, och fortsatte med det. Men igår upptäckte jag att den öppna font-taggen inte bara formaterade kommentarerna på inläggets egen sida, den formaterar hela förstasidan, vilket gör att alla rubriker utom den senaste (som står före font-taggen i sitt inlägg), också blir formaterade till 8 punkter. Så tills det dyker upp en möjlighet att formatera även kommentarerna separat, får jag väl återgå till att stänga font-taggen i inläggen, för rubrikerna vill jag allt ha stora och feta. [även detta problem är ur världen i och med flytten till Blogger, kommentarerna och inläggen huserar över huvud taget inte på samma sida längre, och jag har ingen makt över hur kommentartexten formateras, red.]

Re:

hej jag kom inte ihog villken sida de va. [i mitt svar frågade jag alltså i all välvilja varifrån han hade fått min e-postadress]
hur gammal är du?
vad är ditt telefon numer?
vart bor du?
villken skola kår du i?

Där fick man för sitt seriösa svar med inbjudan till dialog. Antingen saknar den här personen ett par vitala små grå partiklar, eller så är det hela ett rätt beiget skämt. Jag har av ren nyfikenhet inte helt avfärdat personen i mitt svar, men jag förväntar mig ingen intressant dialog direkt.

hej vem är du

Exakt så står det i mailet i min inbox:
"hej vem är du"
Inga kapitäler, inga skiljetecken, ingen avslutande hälsningfras och en tom ämnesrad -- bara dessa (en, två, tre...) fyra(!) ord följt av en automatiskt genererad signatur från MSN.

Ett okänt namn och en okänd mailadress finns även, men de hjälper inte mycket, okända som de är. Den första tanke som slår mig är att ett indignerat svar passar bra "Jag kan väl fråga dig detsamma, du har ju tydligen sett min mailadress nånstans, så du borde ha nått hum om vem jag är.", men jag avfärdar snart tanken. Dels för att jag är väldigt nyfiken på vad det är för individ som författat detta enastående mail, och ett tarvligt svar lär inte göra det lättare att få veta nått om vem personen är eller hur han hittade min mailadress, dels för at det hel enkelt vore taskigt, och jag har inte för vana att vara medvetet, gement taskig mot folk jag inte känner av ingen anledning alls.

Så jag tänkte att jag ska väl författa ett ordentligt svar, men hur det ska se ut vet jag inte alls. Frågan är ju så sammanhangslös. Var har personen hittat min mailadress? Vad av all den mängd text jag spottar ut på de platser där min mailadress finns har han läst, om något alls? Varför finns det inget mer i mailet än denna monotona fras "hej vem är du", och en automatiskt MSN-reklam-signatur? Frågan blir liksom oändligt stor. Ska jag börja med när och var jag föddes, för att sedan gå in på min uppväxt, hoppa över de tråkiga delarna och gå direkt till hur sjutton bedrövelser och tidig tillgång till tangentbord gjorde mig till den jag är? Eller är det vad jag pysslar med rent allmänt idag som är intressant. Ska jag göra en utläggning om vad, hur och varför jag skriver saker? Ska jag prata om mitt förhållande till musik och litteratur, eller är det kanske TV-spel som intresserar personen i fråga? "God only knows, god makes his plan / the information's unavailable to the mortal man", som Mr. Simon (fortfarande störst) säger. Enda sättet att få reda på något är väl att svara på mailet (och hoppas att det inte är nått nytt flashigt virus som sedan börjar skicka skumma meddelanden till alla i min adressbok).

Medan jag funderar på vad jag ska svara, gör jag ett inlägg om saken på det forum jag frekventerar (det där i länklistan alltså) och ställer mig lite frågor.

...

...

Det verkade inte ge så mycket. Nu mailar jag på här, så får vi se vad som händer.

I irritabla alliterationers anhang

Håglösa Halvard
lurade lojt,
på att agera,
med mera med mera.

Men Håglösa halvard
noga är nämnd,
och orkar ej ofta,
ens knyta en kofta.

Att apa efter, experter på prosa, det duger till träl. Men mer tarvas tocken, för framtida forskning, nog nämnas vill väl.

Att hålla eller inte hålla för näsan

Efter våra små diskussioner om det ofrivilliga celibatets/singellivets eventuella fördelar (du vet att jag har rätt Markus, erkänn nu) kom jag i morse på en jävligt bra grej med att vara singel/bo själv: Ingen stackars jävel behöver känna hur förbannat illa man luktar när man vaknar efter en kväll ute. Å andra sidan finns det ingen som kan tycka synd om en (förutsatt att denna hypotetiska person inte är för sadistiskt lagd och tycker att man ska skylla sig själv) för att man är så klen och har så ont i huvet. Men stanken alltså, stanken... Vilket påminner mig om en liten pryl jag knåpade ihop för snart ett år sedan. Den handlar egentligen inte alls om stank, men med tanke på vad jag inledde det här stycket med tycker jag den passar rätt bra ändå:


Hon vinglar fram till dörren och börjar frenetiskt gräva i handväskan. När hon väl lyckas dra upp nycklarna hejdar hon sig, sträcker på sig och tar ett par djupa lugna andetag. Sedan siktar hon noga, noga med ena ögat och trycker försiktigt, försiktigt in nyckeln i låset. Ännu försiktigare vrider hon om nyckeln och trycker ned handtaget - klachunk! Naturligtvis satt dörren så där retligt lite för lite stängd, så att den liksom rycker upp. Hon svär tyst för sig själv och snubblar till över tröskeln när hon ska kliva in i hallen.

Han vaknar till av låset som vrids om och att någon svär ute i hallen och liksom stampar till. Han ligger tyst kvar och lyssnar på prasslet när hon tar av sig ytterkläderna. Han rör inte en muskel medan hon med mycken möda tråcklar sig fram mellan stolar, ett notställ hon nästan välter och lite allmän bråte, tills hon når sängen. Han iakttar förtjust hennes rörelser medan hon drar av sig kjolen och toppen och rafsar åt sig en för stor t-shirt från fåtöljen bredvid sängen.

Efter att så tyst hon förmått ha tagit sig igenom labyrinten av prylar i rummet, fått av sig partystassen och dragit på en nattskjorta som låg slängd på fåtöljen vid sängen kryper hon sakta, sakta ned under täcket och hinner precis tänka att hon kanske lyckats utan att väcka honom innan han vänder sig mot henne.
– Fan vad du stinker rök, säger han, kramar om henne och somnar förnöjt om med näsan i hennes hår.



Kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag själv tycker om den här, men den är i alla fall till största delen fiktiv, dvs. kvinnan är inte nödvändigtvis baserad på någon verklig person, så det får väl ses som en förtjänst i alla fall.

Ordflöde smort med Bacchus bål

Har du en svans
min vän
så sätt mig i trans
inte sän
Har du nån kärlek
min påg
säg är den där vek
Du såg
väl när gudarna stred
och elysion, fälten var så bred
Det fann ingen gräns i syne
och vi vet, det fick glädja mitt tryne
när åtrån fyllde min lekamen
Inte en tanke fanns på examen
för hjärnan, ja tanken fanns långt bort
Fast vägen kändes kort
till den plats där ingen fanns, annat än du
och inget spelar nån roll utan ditt hår
Och säg men du
kan du säga hur många år
det finns att ta av
Det vet jag ej nu
och inte heller du


Så kan det se ut när Markus ger mig en pappskiva och en tuschpenna och ber mig skriva nått, precis innan vi ska överge vår förfest. Alla stavfel och grammatiska idiotier är bevarade för autenticitetens skull, däremot har jag tagit mig friheten att lägga in stor bokstav på lämpliga ställen. Och för att ingen ska tro att jag pysslar med nån historieförfalskning så ska jag påpeka att den inte är skriven när vi var ute igår, utan för ett antal veckor sedan.