Ett plus ett är lika med två

Det blev inte en till låt, det blev två. En läskigt söt (med lite beskt blandat i vinet för uddens skull) och en som är ett tafatt försök till nattsvart svarthet. Precis som tidigare finns de på min Soundclick-sida. För de som av nån anledning är nyfikna, och för att Markus sa åt mig att göra det, lägger jag upp texterna också. Varning för prettoslisk i fullformat!

Flickan jag vill ha
Flickan jag vill ha har en gul blomma i håret
Hon springer cirklar i sanden, och i spåret
Kan jag spåra mina tankar hela vägen tillbaka
Till den tid då jag började försaka

Mitt ego, min plats, och mitt jag
För att få plats, med henne en dag

Flickan jag vill ha har min hand i handen
Och tillsammans sätter vi fotspår i sanden
I dem kan man spåra våra gemensamma tankar
Till den första dag när vi tillsammans vankar

På en strand där sanden är helt vit
Men först måste jag hitta vägen dit.


Let Me Forget It
Oh, it’s only you, just close the door
Leave the lights off, just leave your coat on the floor
Avert your eyes, don’t look at my face
For I am deserving of no such grace
I killed a man and though he deserved it
My mind won’t let me forget it
It’s punishing me for my crime
For all of time

I shot him twice, once in the face
I rid the world of him, and now though he's dead
The number of killers remains the same
One just has a different name
I killed a man and though he deserved it
My mind won’t let me forget it
It’s punishing me for my crime
For all of time

Lade nu förresten märke till, att rimflätningen ändras i andra versen på mordballaden, aabb i första mot abab i andra. Fascinerande.

Och ja, ljudkvaliteten lämnar en del att önska, framför allt vad gäller alla jävla knäppljud. Jag skyller på mitt usla "ljudkort" (integrerade ljudkretsar på moderkortet), och sätter upp ett ordenligt Soundblaster-kort på inköpslistan (tillsammans med ett nytt grafikkort, en ny skärm och en digitalkamera).

Happy listening.

Jag har en mikrofon

Just det, en sån där mikrofon (en billig pryl från Clas Ohlson) som man spelar in ljud med, och det är precis vad jag har gjort med den. Jag la upp en länk till min Soundclick-sida bland länkarna redan igår, men nu när Soudclick har verifierat att jag inte försöker lägga upp copyrightat material går det att ladda ner låtarna för lyssning, fast ni måste välja att streama ([play] lofi/hifi) om ni inte är medlemmar själva. Hur som helst finns de nu tillgängliga här.

Det kommer att dyka upp ännu en låt snart, måste bara bestämma mig för om jag orkar göra en ny inspelning, det blev nämligen lite väl falskt på sången i början, men de där två ska nog kunna underhålla er i några minuter i alla fall.

Tyvärr går det inte att direktlänka till streamen, då hamnar man bara på artistsidan. Bättre då att ni har en direktlänk till musiksidan.

Om kreativitetens ursprung

Det där humöret, var kommer det ifrån? Vad är det som utlöser det där kreativa tillståndet? Ibland dyker det bara upp en rad, och så spinner man vidare tills man har något färdigt (mer eller mindre), och ibland blir det bara en andlig smygfis, hur mycket man än tar i. Men var kommer sinnestillståndet ifrån?

Perioder i livet som präglas av starka känslor brukar visserligen resultera i en hel del skrivet, men frågan är om det kan kallas kreativt, det där tillståndet som mest bara innebär ett konstant läckage av känslomässigt material? Någon egentligen kreation finns ju inte att tala om, utan allt är bara en mer eller mindre desperat ventilering. En ventilering som dessutom sällan präglas av någon särskild eftertanke eller hantverksmässighet. Frågan kvarstår, var kommer kreativiteten ifrån, och går det på något sätt att åkalla den när man själv vill det? Jag har själv aldrig lyckats, men det sägs ju att man kan få rutin på att skriva, och att man nästan måste det (eller åtminstone bör det) för att kunna bli en ordentlig författare av något slag. Så det måste ju nästan gå på något vis. Och kanske kan jag också göra det redan, bara att jag är rädd för att den hantverksmässiga, konkreta delen av skapandet ska ta över från den impulsiva, emotionellt grundade kreativiteten.

Är jag kreativ? Det undrar jag också ibland. På sätt och vis är det nog ett friskhetstecken att jag frågar mig själv det, precis som man alltid ska ifrågasätta sina egna beslut, för att faktiskt kunna veta om de var rätt bör man väl ifrågasätta sig själv, faktiskt undra vad eller hurdan man är, för att faktiskt få veta det. Samtidigt kan jag nog aldrig på fullt och absolut allvar tvivla på min egen kreativitet (alltså inte på den sorts allvar det innebär att ständigt ifrågasätta och utvärdera sin egen kreativitet, utan ett destruktivt allvar som verkligen tvivlar på och förnekar den egna kreativiteten). Då skulle jag nog inte orka fortsätta vara kreativ (i den mån jag nu är det).

Undrar om frågan ens kvarstår? Den borde göra det, eftersom den för mig som en kreativ människa är en central fråga, men å andra sidan kanske inte svaret är fruktbart, eller ens en diskussion kring möjliga svar över huvud taget, så det spelar kanske ingen roll alls till slut? Jag kanske bara ska tacka de högre makterna för att jag får vara litteraturens röst ibland, och sen inte undra så mycket?

Jag håller vad jag lovar

- Vem tror du att du är egentligen?
Tror du att du är nånting? Någon?
Du tror att du är förmer än vi vanliga? Va!?
Med din svarta, glansiga skjorta - med krås!
Med din kort-kort-korta "frisyr" och dina
trendiga glasögon med tjocka bågar

Men jag vet. Åjo, jag vet nog
Du är precis som vi, precis likadan
Det spelar ingen roll om du går i kavaj
varenda dag, med en "unikt" mönstrad rock
Det spelar ingen roll, så det så
För din filofax heter också Björn Borg

- Vem tror du att du är egentligen?


Ja, så ser den ut, texten jag skrev efter att ha tryckt i mig en lunchmacka, i väntan på att uppsatsventileringen skulle börja. Se till att ni läser den riktigt noga, det blir så lätt fel annars, väldigt fel.

Mellan raderna, mitt i skiten

Nu har jag äntligen satt upp den första dikten på kylskåpet ute i köket (läs om det här). Hela idén är egentligen bara att så anonymt som möjligt sätta upp en dikt på kylskåpet varje vecka, och sedan se hur folk reagerar, om alls. På pappret finsn min mail-adress, med förhoppnigen om att någon kommer att undra vad tusan det är jag håller på med, men vi får väl se hur det blir med den saken.

Skrev förresten en konstig liten dikt tidigare idag när jag satt i kafeterian på institutionen. Den handlade om en kvinna som satte sig vid bordet framför mig (med ryggen mot mig), sen efter ett tag handlade den om mig istället, precis som allt annat jag skriver. Den dyker nog upp här snart, ska bara distansera mig själv lite och se om den ska filas till. Återkommer nån gång framåt natten.

Imorgon eller så, ska jag försöka ta mig ner på stan, måste/vill handla lite kläder för lite pengar jag råkar ha skräpandes i plånboken. Vill även få tag på en snygg hatt att ha när vi spelar med bandet, men då måste jag fixa en genomgående scenklädsel. Hatt funkar inte riktigt med t-shirt, jeans och gympadojor.

Och sist men inte minst måste jag försöka få tag i mina dryckesbröder, Herr B och Herr A, och se om man inte ska hitta på nått Dionysiskt upptåg eller dylikt snart.

Tontie

Som Whack-a-mole, fast med variation.
Du är hammaren, den allsmäktiga, nåja, hammaren. Ditt uppdrag är att klubba de små enögda knottarna (eller är det de som heter tonties? Vi säger så, för enkelhetens skull) på huvudet.
-Varför?
Ingen aning. Kanske är de onda, kanske är du ond, det spelar ingen roll. Man kan ju få pengar av vissa, bara det är ju skäl nog att klubba dem på huvudet.



Pröva du med: Tontie.

Something So Right

Some people never say those words
I love you
It's not their style
to be so bold
Some people never say those words
I love you
But like a child they're longing
to be told

Paul Simon, för alltid störst


Bråkar för övrigt fortfarande med interfacet på denna förnicklade admin-sida. Mitt välkomponerade inlägg igår blev toalkvaddat av ett plötsligt (helt oönskat) byte av radavstånd, och sedan ytterligare ett tillbaka till det ursprungliga [denna och andra layout-fadäser har helt försvunnit i och med inläggens överföring till Bloggers mer välfungerande interface, red.]. Estet som man är gör det nästan fysiskt ont att se hur layouten på mina inlägg bara flaxar hit och dit, och det utan att jag verkar kunna göra ett endaste skit åt saken. Död och pina!

Entering His Mind

The man took a careful sip of his hot tea and sat down to write. But predictably nothing came out. Try as he might he could not think of a single thing to write. Not that there wasn't a multitude of people, events and emotions he could write about, he just couldn't think of what to write.

There was all the new people he had met recently: the rock star, who could sprawl like no other man, and still retain the majesty of a king; the bassist, the man who could turn a phrase so eloquent you'd think Shakespeare was never born; and the cowboy, who always laughed the hardest at people's jokes.

There were the people he had known a while, the people he lived with but had only recently started to develop a true bond with. Most notably the fighter, the man with an accent so thick anything he said sounded like his mouth was full of oat meal (which it regularly was); and the hair, the woman with the curls and curves you'd like to run your wheels around all night long, the only one to really push his buttons in a good while.

All in their own way fascinating people who could, and should be the spawn off many a random, incontextual scene sprung from the unholy union of autobiography and imagination. But nothing entered his mind. And he thought to himself:

"What is this? Have I lost it? It, that intangible something that we dub creativity. Why can't I think of anything to write any more. Did I squander all my bitterness through all those years of self pity and self loathing? Did I use up all the beauty and heart ache on the innocent one? Did I bestow all my thoughtfulness on the unseen and the fiend? Is that it? Was that it?"

The man tried to take a long gulp of tepid tea from his empty cup and thought to himself again, as he glanced at the words before him:

"No that can't have been it. There must be more!"

Prachka!

Jag har ingen aning om vad det betyder, men det känns som om det ska stå ett utropstecken efter det rent naturligt. Däremot vet jag vad det är: Det är det som höll mig fastklistrad vid skärmen flera dagar utan att skriva mer än några rader på den så viktiga upspatsen, det är ren frustration och förtvivlan över den egna hjärnans inkompetens, det är 25 mentala miniorgasmer för logikcentrat.



Pröva du med: Prachka!

Ta det röda pillret

Jag äter kött dagligen, och kommer så fortsätta göra, men "The Meatrix" är nog så tänkvärd (och rolig på sina ställen) oavsett hur lat och ovillig att ändra sina vanor man är. Se den och fundera en stund. Vill ni fortfarande äta kött varken tänker eller kan jag hålla det emot er. Viljan är fri, liksom tanken.

Creds till Mr Bowie för länken.

Nu åter till uppsatsen. En sida om den där nedra Svedjedal, sen ytterligare en sida jämförelse, det borde inte behöva ta så lång tid - om jag bara hade ordentlig koll på vad det är Svedjedal egentligen säger.