skip to main |
skip to sidebar
eller
CIRKELBESKRIVNING
eller
KONSUMTIONSKRITIK
Du sitter på din kammare
och känner existentiella kval
Det kallas för ångest men du tänker:
”Jag är uttråkad, ge mig nåt att göra.”
Du går på stan och köper njutning
av en man som ler med munnen
Han säger ”tack så mycket”
”Glöm inte kvittot” och ”mycket nöje”
Du tycker han gör dig en tjänst och tänker
”han var himla trevlig”
Sen vinkar han adjöken
och vänder sig till nästa torsk
och räknar dina pengar.
Och du går hem och känner dig
tillfälligt tillfredställd
behänger mig med attribut
som
ska få mig att stå ut
men
som bara tynger ner mig
och
gör att ingen ser mig
Översättning är svårt. Vad den ene framfött och formulerat på ett språk, ska den andre överföra till ett språk den ene aldrig tänkt på, och det med dennes ord som grund. Vad Shakespeare sagt på engelska går självklart att säga lika bra på svenska, men när man är bunden av hans ord, och därmed av hans engelskspråkiga tankegångar, hindrar det en från att helt nyttja potentialen hos det språk man skriver på.
Nedan följer en text jag skrev, publicerade, och sedan raskt raderade efter att ha läst en recension i dagens SvD av en översättning av William Shakespeares ”Sonetter”. Efter att ha tänkt över saken en extra gång, läst de berörda raderna ett tiotal gånger extra, och känt på dem ordentligt, är jag osäker på mitt eget första omdöme. De betonade och obetonade stavelserna sitter där de ska, jag hade knappast kunnat göra det bättre själv, och det jag kallar stapplande staccato, som alltså inte har med betonad/obetonad att göra, utan med själva ljuden, ger sig bara man läser lite mer artikulerat. Men ljudsmeten består. Det står jag för!
Stapplande staccato övergår i oformlig ljudsmet
I dagens SvD recenseras en nyöversättning av William Shakespeares ”Sonnetter” från 1609. ”Sonetterna har aldrig låtit bättre” proklamerar rubriken, och recensenten, Carl-Johan Malmberg, hyllar översättaren, Eva Ström, för att hon har bevisat att svenskan är poetiskt smidig. Som om det skulle behöva bevisas, och därtill med en översättning.
Att svenskan är poetiskt smidig bevisas väl bäst av det ymnighetshorn av inhemsk kvalitetspoesi vi har att ösa ur. Förvisso är det intressant att se om en dikt går att föra över från ett språk till ett annat utan att förvanskas allt för mycket, men att just denna översättning ska vara det slutgiltiga beviset vill jag inte riktigt hålla med om.
Som exempel på Ströms förmåga att transponera Shakespeare från engelska till svenska tar Malmberg Shakespeares kanske mest berömda sonett, den artonde, som börjar ”shall I compare thee to a summer's day / thou art more lovely and more temperate”, och där den avslutande kupletten lyder ”so long as men can breathe or eyes can see / so long lives this and this gives life to thee”. I Ströms översättning lyder de berömda raderna ”Så länge män kan andas, ögon se / ska detta leva kvar och liv dig ge”.
Som översättning betraktat är det inget fel på texten. Ström bevarar så gott det går så väl ordföljd som rim. Problemet ligger i språkrytmen. Den första raden är bra, riktigt bra, men den andra är sämre, avsevärt sämre. Den något ovana ordföljden, som jag gissar är mer av en tidsmarkör på engelska, känns på svenska som en nödlösning för att passa metriken (vilket i sig är obligatoriskt, absolut), och den sista raden degenererar för mig till ett stapplande staccato som slutligen övergår i en oformlig ljudsmet i den olyckliga ordkombinationen ”dig ge”, eller som det låter om man läser texten högt: /deiyie:/.
Nu är det här två rader av alla de hundratals som ingår i översättningen, men om det är det mest representativa exempel Malmberg kunde hitta, är jag inte imponerad. Tyvärr. Därmed inte sagt att Ström är en dålig översättare. Hon har en uppgift som aldrig riktigt kan fullbordas. Shakespeare har framfött tanken och formulerat sina rader på engelska. Ström har att säga på ett annat språk vad någon aldrig menat skulle uttryckas på svenska, och dessutom med dennes ord som grund. Visst går det att säga vad Shakespeare sa även på svenska, men tanken, likväl som orden, måste då födas i språket.
Svenskan är ett utmärkt språk, vars potential för poetiskt uttryck är outgrundlig, liksom engelskans. Men att översätta poesi är och förblir en i striktaste mening omöjlig uppgift.
Med orden ovan lockar rubriken på DN.se, och jag vill så gärna klicka. För visst kittlar intima ämnen. Det är bara att erkänna.
Men jag vill inte ge efter. Jag vill inte erkänna att så simpla rubriker får mig att klicka. Och framförallt vill jag inte ge DN.se mer vatten på den kvarn som obönhörligt driver dem mot aftonpressens nivåer i jakten på fler klick.
Samtidigt är jag ju nyfiken. Även om jag kan föreställa mig att det helt enkelt handlar om att den yngsta brodern Skarsgård är naken i någon oskyldig scen i sin nya film, och att det var en av de första scenerna de spelade in, så vill jag veta vad det är som fått rubriksättaren att ta till signalorden "snopp" och "chock".
Men jag vill inte klicka. Vill inte erkänna att det lockar mig. Vill verkligen inte ge någon bekräftelse till den utveckling av nyhetswebben som rubriken står för.
Beslutsångest.
I min väska finns en penna från DU
I min väska finns en penna som påminner om dig
Och ändå minns jag
knappt
hur du ser ut
Det är en ganska dålig penna
i gulnad plast med lila tryck
Suddet har torkat sedan länge
och stiften har brukats och brutits
tills bara smulor återstår
Men den får ligga i min väska
och blekna i takt
med mitt minne av dig
Kommentarer är överflödiga.
Ni är bättre än så här.
Se ödeläggelsen? Här drog dödstornadon fram?
Vafan håller ni på med, ärligt talat? Vore det inte för att layouten på sidan än så länge andas seriositet kunde man ju tro att man var på Aftonbladets hemsida.
Uppdaterat:Tre och en halv timme senare, när nyheten har flyttats ned en bit på sidan, är det Fan i mig ännu värre:
Dödstornadon redan i rubriken. Vad i hela helsefyr är det för avskräde till rubriksättare de anställer nuförtiden egentligen?
Något om konsekvenserna av att ha en fast tid att gå upp på varje vardag under en längre period.
När jag vaknar till av att det börjar bli ljust i rummet är klockan en bit över fem så här års. Mina tunna gardiner stänger egentligen inte ute något ljus alls, och rummet ligger i ett jämntunt grådis närmare dag än gryning. Jag tittar snabbt på klockan för att förvissa mig om att jag inte behöver gå upp än på en dryg timme, men konstaterar samtidigt att jag måste upp och lätta på trycket.
Tillbaka i sängen är klockan nu närmare halv sex, och jag är farligt nära att vakna till på riktigt. Så jag stålsätter mig mot vaknandet. Uppbådar allt min viljestyrka, borrar ned huvudet i kudden och drar täcket tätare omkring mig. Som för att rent fysiskt förneka att det är dagsljus ute och att jag är så gott som klarvaken.
Så ligger jag, med armarna under kudden och ena benet uppdraget, och andas medvetet. Lyssnar till ljudet av mina egna luftvägar och önskar inget annat än att sömnen åter ska infinna sig, så jag slipper ligga och slösa bort vakna timmar på att bara dra mig. I så fall kunde jag ju lika gärna gå upp och duscha, äta en stadig frukost och läsa tidningen i lugn och ro.
Men sömnen är viktig, intalar jag mig, även den knappa timme jag nu har kvar tills klockan ringer halv sju. Därför stålsätter jag mig. Koncentrerar mig på känslan av det mjuka täcket som omsluter min kropp och bestämmer mig för att jag ska sova. Jag ska inte vara vaken. Mitt medvetande ska stängas av.
Det är som att det finns en särskild muskel någonstans i kroppen som kan användas för att tvångssova. Sömnen vägrar infinna sig på riktigt, men genom att spänna tvångssovarmuskeln kan jag frammana ett tillstånd som liknar sömn. Allt annat än den direkta omvärlden – lakanet, kudden, täcket – försvinner, och jag sluts in i ett töcken av andhämtning och bristande tidsuppfattning.
Genom att koncentrera mig riktigt hårt på att inte vara vaken, kan jag uppnå något som liknar sömn, och som med lite god vilja har sömnens återställande funktion. Men eftersom det kräver stark koncentration och paradoxalt nog medvetande att uppnå detta tillstånd av lägre medvetande, är det också ett tillstånd som lätt bryts. Om det så är av ett oväntat ljud från utanför fönstret eller bara ett ögonblicks uppmärksamhet på något för sömnen irrelevant.
När klockan väl ringer har jag därför redan väntat på den i en kvart. Alltjämt fast besluten om att inte tulla på min tid i sängen, trots att jag numera är klarvaken långt innan den tidpunkt då jag har bestämt att jag måste gå upp.
På facebook kan man gå med i grupper eller bli fans till något eller någon. Vem som helst kan lägga upp en sida och bjuda in folk till att bli fans eller gå med i gruppen. Det kan röra sig om allt från att man gillar pärlplattor med TV-spelsmotiv eller någon viss musikartist, till att man vill återupprätta vaginans status i samhället eller marknadsföra sitt företag.
Många grupper har också ett politiskt budskap. Under oroligheterna i Iran förra året skapades ett antal grupper till stöd för den hunsade befolkningen, där videor och rapporter från protesterna länkades. Tämligen framträdande på sistone är ”Sverigedemokraterna har fel” och ”Sverigedemokraterna i riksdagen – nej tack”. Och i dag tipsade Facebooks små robotar mig om ”Vi som vill förhindra att Komvux läggs ned”. Trots att jag absolut inte vill att Komvux läggs ned, tvekar jag inför att klicka på ”bli fan”-knappen.
De mer lättsinniga grupperna jag är med i, som ”Good grammar is hot”, ”I judge you when you use poor grammar” eller ”Anonyma tidsödare”, ställer inga svårare spörsmål. Man visar sitt intresse för något mer eller mindre lustigt fenomen, och i och med det har man bidragit till att skapa och stärka såväl sin egen identitet, genom att stoltsera med gruppen på sin Facebook-sida, som andras, genom att öka på medlemsantalet och därmed skänka bekräftelse till alla som redan är med i gruppen.
Men när det kommer till verkliga politiska frågor, som grupperna om Sverigedemokraterna, demokratin i Iran eller bevarandet av Komvux, blir det lite knepigare. Inte en dag går utan att jag får tips från Facebook om behjärtansvärda grupper mina bekanta är med i. Ett litet klick och jag är också med, och stödjer, om än tyst, gruppernas sakfrågor.
Men vad är meningen med det? Om det där lilla klicket är allt jag gör, blir det då inte samma konsekvenslösa identitetsskapande som med de lättsinniga grupperna? Jag ser en grupp som uppmärksammar en orättvisa eller en oegentlighet, och känner ett styng av dåligt samvete för att jag inte gör mer för att förbättra världen i stort. Så jag klickar ”bli fan”, och stillar mitt samvete samtidigt som jag kan göra besökare på min sida uppmärksamma på att jag är en sådan person som bryr mig om demokratin i Iran. Men gör jag någon nytta? Om jag inte faktiskt engagerar mig i frågan är ju det enda jag egentligen har gjort att blåsa upp medlemsantalet. Eller?
Vinterns trötta sol
som hart gått upp förr'n den går ned
ger inte mycket värme
men kastar skuggor längre än mitt liv
Skepnader förvrängs
dras ut förlängs, tills knappt de känns igen
I mina spår går en förvriden silhuett
som härmar mina steg
i överdrivna rörelser
Jag stryker bort ett hårstrå
Han vevar som en väderkvarn
Jag petar till en småsten
Han sätter den i omloppsbana
Jag vill inte le mot solen
Han sköljer bort all snö med sina tårar
Det nya året startar stökigt, skriver DN, liksom alla föregående år, och understryker därmed bara det faktum att inget egentligen är nytt med året. Det är samma planet vi traskar runt på i dag som det var i går, och inget konkret förändras bara för att vår kalender, som vi själva har uppfunnit för att passa solens gång över himlavalvet, har gått varvet runt.
Jag är inte den som kräver någon makalös anledning för att ha fest, men just nyår känns så godtyckligt om man tänker för mycket på det. Nästa år ska jag fira nyår när jag själv fyller år. Det är avsevärt mer konkret. Eller så ska jag försöka ta reda på exakt vilket datum JORDEN föddes och fira det.
Alltså, jag gillar så klart att få kommentarer på det jag skriver här i bloggen som inte är en blogg (se högerfältet). Det bekräftar att folk faktiskt läser den, och det bekräftar (oftast) att folk gillar det de läser. Men ibland undrar man ju vad folk håller på med. Kan den här kommentaren som lämnades på mitt förra inlägg ens klassas som spam, den försöker ju inte sälja något?
typisk svenska avundsjuka sök samma information i andra språk på Wikipedia man för massor av information inte på svenska statlig kontrollerade Wikipedia språket.Vakna!!!
Som synes har jag inte låtit kommentaren gå upp på sidan, riktigt så kul är det inte att få kommentarer
Att läsa en annan människas text är ett ständigt upptäckande. Man vet inte vad nästa ord, mening, stycke, kommer vara, och halva nöjet ligger i att upptäcka just det, och hur det kommande anknyter till det föregående och till världen i stort.
Detta faktum är det som gör det så svårt att läsa och bedöma sina egna alster. Har jag skrivit en dikt vet jag exakt vilket ord som följer på vilket, i vilken ordning raderna kommer och vad (om något) de syftar på i verkligheten.
I en text i "Den svenska apan" skriver Joakim Pirinen:
Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor.
Problemet är att ens egna verk aldrig kan vara snabbare än tanken när de väl är skrivna, för då har man ju redan tänkt dem både en, två och tre gånger. Därur springer alla författares brottningsmatch med det egna självförtroendet. Hur ska man kunna lita på att andra ska uppskatta ens verk, när man själv aldrig kan uppleva det på samma sätt som en utomstående gör?
Låt oss träffas en vinterkväll
med mössa och tjocka jackor
Bekantas med varandra över påsk
när kängor byts mot sneakers
Låt oss vara vänner till Valborg
i tunna jackor och piloter
Låt oss famna varandra
i shorts och t-shirt till juni
Över midsommar klär vi av varandra
till underkläderna
Låt oss älska genom juli
nakna inför varandra
andas vi i augusti
Låt oss strö våra kläder för vinden
och ägna hela hösten åt att minnas
Unge herr Cyniker gör ännu ett gästspel. Den här gången tydligt daterat till den sjuttonde mars 2004. Som synes vid det här laget var Cyniker lagd åt det anglofila hållet.
I like my baby when she’s dressed to kill
I like my baby when she gives me a thrill
I like her more though in her striped plain shirt
I like her when she’s not a compulsive flirt
But I would like her all the more and most
If she would let me butter her morning toast
"Steve Sem-Sandberg: Plötsligt insåg Peter Handke...
...att det inte behövde finnas något mellan författaren och pappersarket."
Från DN.se i dag. Jag är inte sämre människa än att jag inser när någon i en enkel mening utan komman lyckas sammanfatta det som tog mig 800 ord att förklara. De olika metodernas för- och nackdelar kvarstår, och illustreras i krönikan, men tjusigt formulerat är det alltjämt.
Ofärdiga tankar av det mer filosofiska slaget om skrivandets processer, interna som externa:
Ibland blir jag så frustrerad av att skriva. Jag älskar verkligen språket, dess möjligheter och utmaningar. Men vissa begränsningar går inte att vare sig komma runt eller utnyttja till sin fördel.
Oftast handlar det på något vis om hastigheten. Varje form av språklig kommunikation är nämligen en kompromiss mellan dels närheten till konceptet (den ännu ej språkligt formulerade idén), och dels smidigheten i genomförandet (vilket rent konkret är lika med hastigheten).
För direkt kommunikation mellan människor är tal den ytligt sett mest effektiva kompromissen. Talet kan formuleras så gott som samtidigt som konceptet föds, och den mekaniska ansträngningen är minimal, för att inte säga försumbar över rimliga tidspann.
Talet har dock den nackdelen att det inte lämnar tid för eftertanke och finslipad formuleringsförmåga. Vi kan förvisso formulera oss innan vi talar, men för att kunna hålla ett någorlunda drägligt samtalstempo tvingas vi ofta uttala våra formulerade koncept så gott som omedelbart. Faktum är att processen stundom är så snabb att vi kan råka säga saker vi själva inte visste att vi hade tänkt säga.
"De äkta kvickheterna överraskar lika mycket talaren som åhörarna" – Joseph Joubert
Därför vänder vi oss till skriften. Att kommunicera med skrift innebär att vi kan se hur våra tankar ser ut i ord, och därmed hur de kan komma att uppfattas av mottagaren, innan vi visar dem för andra. Dock finns det hinder för konceptets formulering även där, nämligen avståndet mellan koncept och manifesterad formulering.
Att tala är, trots bristen på eftertanke, vårt direktaste sätt att formulera våra koncept (utöver den språkliga tanken, men den är egentligen bara ett mellanled utan eget värde, ska inte konceptet kommuniceras är den onödig), och varje annan metod flyttar oss allt längre från konceptets ursprungsform. Att skriva för hand, med papper och penna är i min erfarenhet det närmaste vi kommer konceptet om det ska omvandlas i skrift.
Man håller i pennan, och pennan ritar streck på pappret. Konceptet färdas från tanken till texten, mediet, utan att någonsin lämna kroppen. Pennan blir i detta en förlängning av handen. Handskriftens värde som näraliggande konceptet bygger på den fysiska akten. Det är ens egen kropp som manifesterar det formulerade konceptet.
Problemet med att skriva för hand är att det är långsamt. Innan en genomsnittlig skribent har skrivit två rader, har hans eller hennes hjärna redan hunnit föda koncept för ytterligare en hel sida text. Konsekvensen blir att koncepten riskerar att förorenas eller i värsta fall glömmas bort och dö, medan skribenten kämpar för att skriva ned sina formuleringar snabbt nog.
Lösningen är förstås i förstone skrivmaskin, och senare dator. Med en mekanisering av skrivandet, där vi utnyttjar alla våra tio fingrar (om vi ska vara nogräknade används tummen dock bara för mellanslag, så det är snarare ca åtta och ett halvt finger som används) kan vi naturligtvis skriva mångdubbelt snabbare än med en penna, där hela handen ska göra en komplicerad rörelse för varje enskild bokstav. Min storebror har en gång i tiden skrivit alfabetet på mindre än två sekunder på dator.
Problemet är att mekaniseringen flyttar manifestationen än längre från konceptet. Med skrivmaskinen finns fortfarande den fysiska akten. Fingret trycker ned tangenten, som får typarmen att slå ned färgbandet mot pappret och därpå inpränta en bokstav. Det är dock inte längre den egna kroppen som manifesterar formuleringen av konceptet. Det är en maskin, som kroppen styr.
Datorn är egentligen bara ännu en grad av skrivmaskin. Den är, i och med sina lättare tangenter och avsaknad av typarmar som kan fastna i varandra ännu snabbare än skrivmaskinen, men är också än mer fjärmad från konceptet.
Den fysiska aspekten av manifestationen är nu begränsad till fingrarna som trycker på tangenterna (och för all del elektronerna som färdas genom sladden till datorn). Därefter är allt som finns av ens formulerade koncept virtuell substans. Flytande kristaller på en monitor och ettor och nollor på en hårddisk.
Jag uppskattar verkligen den hastighet i skrivandet som datorn möjliggör, men samtidigt frustreras jag av kravet på mekaniskt engagemang. Där är faktiskt handskriften överlägsen. I kraft av sin fysiska närhet till konceptet är den mer lik talet, i att de inte kräver någon ansenlig ansträngning. Förvisso sliter handskriften på musklerna i handleden och underarmen, men jag vidmakthåller ändå att den andliga kostnaden för det fysiska arbetet är mindre än för maskinskrivande.
För en van skribent är handskrift som att tala, det går automatiskt, tanken går rakt ut genom handen till pappret, och man skriver så gott som aldrig fel. Men det går också erbarmligt långsamt. Men lika mycket som datorskriften vinner i tid, lika mycket förlorar den i närhet mellan manifesterad formulering och koncept. Och till yttermera visso kräver maskinskriften så mycket mekaniskt engagemang att bara tanken på själva skrivandet i sig får mig att låta bli. Den mekaniska tröskeln negerar den fördel maskinskriften har i sin hastighet.
För ytterligare fördjupning, eller förvirring, i mina tankar om tanken och språkets interaktion, rekommenderas inlägget Tankens språk från juni 2006.
Internet svämmar över av så kallade tester. "Svara på tio flervalsfrågor och få en fyndigt formulerad beskrivning av din personlighetstyp/vad för människa du ska gifta dig med/vilken superhjälte du borde vara/etc." Upsala Nya Tidning vill inte vara sämre, och har gjort ett test som ska tala om vilken "nättyp" man är.
Okej, kunde ju vara lite kul, tänkte jag, eftersom jag är en tämligen uppkopplad person. Redan på första frågan anar jag dock oråd.
1) Vad gör du oftast på nätet?
A) Fejsbookar, twittrar, msn:ar med mina vänner.
B) Läser nyheter och bloggar, deltar i diskussionsforum.
C) Betalar räkningar, bokar resor och köper/säljer prylar.
Okej, jag har facebook, jag har ett MSN-konto (men jag föredrar ICQ). Jag läser även ett fåtal bloggar (oftast sådana jag råkar länkas till genom någon intressant nyhet på DN:s hemsida), och jag ägnar en hel del tid åt diskussionsforum. Dessutom betalar jag självklart räkningarna på internet. Tyvärr får jag bara välja ett alternativ, och med så starkt kontrasterande alternativ är det rätt uppenbart vilka effekter vardera val kommer ha på mitt resultat. Bara det en döddsynd för ett dylikt test, eftersom man då genast börjar fundera på vad för resultat man vill ha, och försöker styra det ditåt, samtidigt som man försöker intala sig själv att man inte alls försöker styra resultatet.
Fråga tre är lika korkad den:
3) På vilka sajter har du ett medlemskonto?
A) Facebook, twitter, bilddagboken, lunarstorm, msn.
B) Vad är ett medlemskonto?
C) Jag är registrerad i några diskussionsforum.
Återigen måste jag välja ett av två lika goda alternativ. Jag har Facebook, Bilddagboken, och (hu!) Lunarstorm. Och så är jag medlem av ett gäng diskussionsforum.
Som synes ger jag inte mycket för testets frågor, och resultaten är nästan ännu värre. De gränsar till skrattretande, men av helt fel anledningar. Jag vet nu inte exakt hur många olika resultat man kan få (det teroretiskt högsta antalet är väl sisådär 3^6=729, antalet möjliga svarskombinationer), men med tanke på hur trubbiga, och korkade, frågorna är, gissar jag på att det bara finns tre. En per grovt tillyxad kategori av människa. Nedan följer de rent naivt korkade resultat jag provocerat fram genom att genomgående välja samma alternativ på alla frågor:
Alternativ 1
Du har hela ditt sociala liv på nätet. Du pratar oftare med dina vänner på nätet än via telefon. Men glöm inte bort att det kan vara trevligt att umgås på riktigt också!
Alternativ 2
Du använder nätet för att hålla dig uppdatera om nyhetsläget och omvärlden. Du deltar också gärna själv i olika nätdebatter.
Alternativ 3
Du har fattat att nätet finns och använder det till att fixa en del ärenden. Men du har inte lyckats bli beroende av internet. Det är ju skönt, men tänk på att det faktiskt finns en del roliga saker man kan göra på nätet också.
Vilka fantastiska slutsatser! Hur kom de fram till det? De måste vara någon sorts universalgenier, moderna renässansmänniskor, helt klart.
Nu vill jag ha tillbaka den kvart det tog att göra detta usla test samt skriva detta lugubert tillfredsställande blogginlägg.
”Fingrarna flyger över tangenterna. Som i ett saligt rus knattras orden fram, ett efter ett läggs de till de föregående och bildar mening efter mening, stycke efter stycke, sida upp och sida ned av destillerad tankekraft, idéer manifesterade i text. Aldrig har Archibald Engström upplevt ett sådant inspiratoriskt rus. Han skriver som besatt på något han inte ens vet vad det är än. En roman, ett manifest, en kärlekshistoria, en episk tragedi, ett burleskt lustspel, vad som helst. Orden forsar ur honom som blod ur ett öppet sår, han klämmer fram var som ur en infektion. Som att klämma en gigantisk finne, smärtsamt och tillfredsställande på samma gång. Orden bara kommer och kommer, som en utdragen textuell ejakulation låter Archibald dem komma och komma, och han njuter i fulla drag. Det enda smolket i bägaren är att han vet att den råa inspirationen kommer ta slut. Orgasmen kan inte vara, för den går på ren energi, och energi tar alltid slut. Det gör den varje gång. Det är då det verkliga arbetet börjar, det arbete Archibald hatar. På trettio år har han plågat ur sig exakt tre hela romaner på vardera två hundra sidor, och oändliga mängder Första Kapitel, utkast, synopsis och skisserade scener som bär på ett löfte om något större som aldrig infriats.”
Archibald var min första riktiga romankaraktär. Han dök upp en kulen november 2006 som ett slags fiktivt alter ego (därav initialerna) som på samma gång är mer framgångsrik och avsevärt mer patetisk (inbillar jag mig) än jag själv . Vid sin litterära födelse hade han levt hela sitt liv i Uppsala och jobbar som någon form av kritiker för den lokala morgontidningen. Exakt vad som är hans ämne har jag aldrig klart formulerat. Eftersom han är modellerad efter mig själv kan man väl gissa på litteratur, men de enda hittills kända jobb han gjort är att intervjua en illa maskerad karikatyr av Tomas Ledin om dennes liv och karriär (självklart med en överlägset hånfull artikel som resultat) samt en liknande artistintervju med en kvinna som helt utan min inblandning visade sig påminna oväntat mycket om Regina Lund.
Archibalds enda regelbundna umgänge består av en fotograf på tidningen, Mattias, som i Archibalds telefonbok står under ”Fyllskalle”. Mattias är den som alltid fotar på Archibalds jobb. Förmodligen för att ingen annan på tidningen orkar jobba med Archibald. Det finns även antydningar om någon gemensam kvinnlig bekant, ännu namnlös, som förmodligen är tänkt att spela sunda förnuftets röst. Det eller bara ett ankare till den verklighet författare ofta söker undfly genom att skapa egna världar istället för att leva i den riktiga.
För A.E. när naturligtvis egna författardrömmar, och inledningen av den roman han har huvudrollen i består av just ett av dessa hans många utkast. En berättelse om enkel, oskuldsfull, ungdomlig kärlek som stöter på problem när den ska svärtas av vuxenvärlden och dess grumliga uppfattningar om moral, trohet och ansvar.
”... men livet kom emellan. Ja, så var det. Livet, det där stora obeskrivliga som man liksom tragglar sig igenom utan att egentligen vara medveten om det. Det bara glider en förbi, och rätt vad det är ligger man i en säng med vita linnelakan, luktar lite surt, och blir uppassad av vackra (ibland) flickor i vita uniformer, som lyfter en ovarsamt och säger saker som "då ska vi ta en liten titt på kisset här då". Och sen dör man, förhoppningsvis.
Och det såg ju så bra ut. Det borde ha gått så bra, men slutade ändå så fel.
Ja, början var sannerligen vacker. Vi växte upp som oskiljaktiga, som syskon men ändå inte. Vi delade allt det syskon delade, men hade av naturen och samhället även lov att dela allt det syskon aldrig får dela, något vi inte var sena att utnyttja så mycket vi bara kunde.
Vår barndom tillbringades sida vid sida varje vaket ögonblick, och när vi inte längre orkade hålla ögonen öppna, och sömnen tog oss i sin famn, låg vi inte långt ifrån varandra ändå. Våra hem låg vägg i vägg, och vi upptäckte snart att även våra rum låg vägg i vägg. Många var de gånger då vi lekte med tanken på att göra något slags hål i den där väggen. Vi var inte mer än sju åtta år, och förstod knappast hur något sådant skulle gå till, eller vilka konsekvenser det skulle ha fått för våra respektive familjer och alla eventuella efterkommande hyresgäster, men vi hade likafullt oändligt spännande samtal, planer, drömmar, närmast telepatiskt förmedlade mellan oss om hur vi skulle kunna smyga in till varandra mitt i natten och väcka den andre om man kände sig en smula ensam, eller bara inte hade lust att sova ensam när åskan gick och värden tedde sig lite mer skrämmande än vanligt.
När jag blev äldre förstod jag hur omöjligt det hade varit, men allt eftersom vi båda mognade och växte in i ungdomen, ut ur barndomen, blev de där fantasierna än mer tydliga och återkommande. Vi pratade inte om idén så ofta längre, annat än för att anmärka på vilken härlig fantasi, och vilken annorlunda världsuppfattning man hade när man var barn, men tanken ville inte överge mig. I mina febrigaste drömmar fanns alltid en dold lucka i väggen, som man öppnade genom att knacka på precis rätt ställe, och genom den luckan kröp jag in till henne varje natt. Jag smög på tå, som för att inte höras av någon, inte ens av henne, trots att hennes dörr alltid var stängd, och huset låg tyst i sömn.
Jag smög långsammare än vad som går att uppfatta fram till hennes säng, stod vid hennes säng och såg henne sova, andas, drömma. I varje dröm stod jag där längre än vad som tänkas kan och såg på hennes anlete, studerade varje linje, varje kurva, såg hennes kropp avtecknas under lakanen. Men varje gång jag böjde mig ned för att varsamt väcka henne, vaknade jag själv av att min kropp genomfors av ofrivilliga paroxysmer, och en egendomlig värme spred sig från kroppens centrum. Klockan var alltid någon gång mellan midnatt och gryning, och sömnen omslöt mig snart med nya hallucinogena visioner av ouppnådd extas.
När jag vaknade igen på morgonen, med lakan blöta av svett, försökte jag alltid hitta den där luckan. Jag sökte förgäves minnas var den var, och hur man skulle knacka på den för att den skulle öppnas, och varje morgon visade sig väggen vara lika solid och ogenomtränglig som dagen före.”
Och där störs Archibald av en knackning, så som jag föreställde mig att han skulle göra även i denna text när jag började med den för en knapp halvtimme sedan. På ren inspiration började jag knacka ord som om de skrevs om Archibald av ytterligare någon fiktiv skribent, för vilken den värld där Archibald lever är verkligheten, och jag, om jag kunde uppfattas, vore något form av allsmäktig gudom.
Jag skriver allsmäktig, eftersom det måste vara så det skulle te sig för romankaraktären, men egentligen är makten delad. Den artist Archibald intervjuade, Jessica Stensdotter, visade sig som sagt ha visa likheter med Regina Lund, något jag inte alls hade avsett. Hon var tvärtom, som alla kvinnliga protagonister ursprungligen tänkt att avspegla ett ideal, en idé om exakt den kvinna jag/Archibald trodde oss behöva. Någon som bara fanns i livet som en självklarhet, utan att ställa några krav, men som ändå styrde livet på ett självklart vis, och som alltid visste vårt bästa.
Istället sprang hon i väg och skaffade sig en scenpersonlighet som bygger på en ”artist” jag i det närmaste föraktar (kanske mest för den vidriga filmen Kärlekens språk 2000), och som om hon fanns på riktigt skulle framstå som motbjudande pretentiös, naiv och intensiv på samma gång.
”Jessica var en av dessa artister som verkligen gjorde skäl för titeln. Hon var så mycket mer än musiker, eller sångare, eller rockstjärna, varje konsert var som en performance, som ett eget konstverk. Hon gled mellan låtar, mellan musikaliska och poetiska infall, och bandet gjorde sitt bästa för att följa efter. Ibland avbröt hon musiken helt för att brista ut i långa, troligen improviserade, och alltid oerhört inspirerande brandtal om individens frihet, kapitalets ondska (så klart) och, som kontrast mot friheten, individens ansvar gentemot kollektivet. På rim, ibland, alltid rytmiskt, alltid medryckande och alltid med den effekt att publiken till slut skanderade frenetiskt. Exakt vad visste de nog inte själva.
Sådan var Jessicas utstrålning, och nu fyllde den Archibalds hall, trots den anonyma jackan -- färgen var troligen grå, men kunde lika gärna beskrivas som brun, eller blå, eller grön – och den enorma mössan som dolde större delen av hennes betagande ansikte. ”
Och längre än så är egentligen inte berättelsen om Archibald Engström än. Kanske är den fragmentariska litteratur som tycks vara det enda jag och Archibald kan prestera en litteratur för vår fragmenterade värld, där vi ”kommunicerar” genom statusmeddelanden på Facebook. Där vi vet allt mer om varandra genom alla sociala nätverk, men talar allt mindre med varandra. Där alla meddelanden längre än 160 tecken (den oförklarliga maxlängden på ett SMS) sorteras bort som ovidkommande på grund av för höga krav på koncentrationsförmåga.
Eller kanske inte. En dag ska jag hitta arbetsdisciplinen. En dag ska jag färdigställa något jag påbörjat, om det så är en dussinroman om enkel, oskuldsfull, ungdomlig kärlek som stöter på problem när den ska svärtas av vuxenvärlden och dess grumliga uppfattningar om moral, trohet och ansvar.
von Flougstaadts föregångare unge herr Cyniker gör ett kort gästspel, med en text skriven för ett halvt decennium sedan.
You call that communicating?
Man, you're just fornicating.
With yourself!
You want feedback, you gotta stimulate
All you get is backlash, when you simulate
Playing pretend like you give'n'take
When all you've ever given's fake
Attention-whore!
Jag pingar till Nyligen.se |
