eller
En bortglömd dikt
(eller)?
Jag kom på mig själv med att le
Ursprungligen hade jag bara den raden. Den kom till mig en sen kväll i sängen, och de ack så väl avvägda rader som kom med den hade jag glömt bort när jag vaknade nästa morgon.
Någon dag senare satt jag på ett händelselöst seminarium och började skissa, trots att jag egentligen hade gett upp hoppet om att hitta de försvunna raderna:
Jag kröp ihop i sängen, och lämnade halva tom
Ville minnas känslan av att ge dig plats
tryckt upp mot väggen
av tvånget att inte tränga mig på
Och jag kom på mig själv med att le
27 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fantastiskt ärligt. Det krävs mod att skriva sådant här.
Jag riskerar gärna pansy-stämpeln när jag säger att jag tycker dikten är otroligt mod.
Känner förresten igen hela förloppet som fan. Att en bra rad bara dyker upp, sådär apropå ingenting. Antecknar man den inte så är chansen 9/10 att man glömmer bort det.
Tack! Det värmer att se att det faktiskt finns folk som läser här, även om jag stundom inbillar mig att det mest är för min egen skull som jag ser till att uppdatera någorlunda regelbundet.
Starkt, välformulerat, förtätat och sparsmakat!
Skicka en kommentar