Bidrar den som tiger?

På facebook kan man gå med i grupper eller bli fans till något eller någon. Vem som helst kan lägga upp en sida och bjuda in folk till att bli fans eller gå med i gruppen. Det kan röra sig om allt från att man gillar pärlplattor med TV-spelsmotiv eller någon viss musikartist, till att man vill återupprätta vaginans status i samhället eller marknadsföra sitt företag.

Många grupper har också ett politiskt budskap. Under oroligheterna i Iran förra året skapades ett antal grupper till stöd för den hunsade befolkningen, där videor och rapporter från protesterna länkades. Tämligen framträdande på sistone är ”Sverigedemokraterna har fel” och ”Sverigedemokraterna i riksdagen – nej tack”. Och i dag tipsade Facebooks små robotar mig om ”Vi som vill förhindra att Komvux läggs ned”. Trots att jag absolut inte vill att Komvux läggs ned, tvekar jag inför att klicka på ”bli fan”-knappen.

De mer lättsinniga grupperna jag är med i, som ”Good grammar is hot”, ”I judge you when you use poor grammar” eller ”Anonyma tidsödare”, ställer inga svårare spörsmål. Man visar sitt intresse för något mer eller mindre lustigt fenomen, och i och med det har man bidragit till att skapa och stärka såväl sin egen identitet, genom att stoltsera med gruppen på sin Facebook-sida, som andras, genom att öka på medlemsantalet och därmed skänka bekräftelse till alla som redan är med i gruppen.

Men när det kommer till verkliga politiska frågor, som grupperna om Sverigedemokraterna, demokratin i Iran eller bevarandet av Komvux, blir det lite knepigare. Inte en dag går utan att jag får tips från Facebook om behjärtansvärda grupper mina bekanta är med i. Ett litet klick och jag är också med, och stödjer, om än tyst, gruppernas sakfrågor.

Men vad är meningen med det? Om det där lilla klicket är allt jag gör, blir det då inte samma konsekvenslösa identitetsskapande som med de lättsinniga grupperna? Jag ser en grupp som uppmärksammar en orättvisa eller en oegentlighet, och känner ett styng av dåligt samvete för att jag inte gör mer för att förbättra världen i stort. Så jag klickar ”bli fan”, och stillar mitt samvete samtidigt som jag kan göra besökare på min sida uppmärksamma på att jag är en sådan person som bryr mig om demokratin i Iran. Men gör jag någon nytta? Om jag inte faktiskt engagerar mig i frågan är ju det enda jag egentligen har gjort att blåsa upp medlemsantalet. Eller?

Vinterpromenad

Vinterns trötta sol
som hart gått upp förr'n den går ned
ger inte mycket värme
men kastar skuggor längre än mitt liv
Skepnader förvrängs
dras ut förlängs, tills knappt de känns igen

I mina spår går en förvriden silhuett
som härmar mina steg
i överdrivna rörelser

Jag stryker bort ett hårstrå
Han vevar som en väderkvarn
Jag petar till en småsten
Han sätter den i omloppsbana
Jag vill inte le mot solen
Han sköljer bort all snö med sina tårar

Gott nytt år

Det nya året startar stökigt, skriver DN, liksom alla föregående år, och understryker därmed bara det faktum att inget egentligen är nytt med året. Det är samma planet vi traskar runt på i dag som det var i går, och inget konkret förändras bara för att vår kalender, som vi själva har uppfunnit för att passa solens gång över himlavalvet, har gått varvet runt.

Jag är inte den som kräver någon makalös anledning för att ha fest, men just nyår känns så godtyckligt om man tänker för mycket på det. Nästa år ska jag fira nyår när jag själv fyller år. Det är avsevärt mer konkret. Eller så ska jag försöka ta reda på exakt vilket datum JORDEN föddes och fira det.

Hursa?

Alltså, jag gillar så klart att få kommentarer på det jag skriver här i bloggen som inte är en blogg (se högerfältet). Det bekräftar att folk faktiskt läser den, och det bekräftar (oftast) att folk gillar det de läser. Men ibland undrar man ju vad folk håller på med. Kan den här kommentaren som lämnades på mitt förra inlägg ens klassas som spam, den försöker ju inte sälja något?

typisk svenska avundsjuka sök samma information i andra språk på Wikipedia man för massor av information inte på svenska statlig kontrollerade Wikipedia språket.Vakna!!!

Som synes har jag inte låtit kommentaren gå upp på sidan, riktigt så kul är det inte att få kommentarer

Hur vet jag att jag är bra?

Att läsa en annan människas text är ett ständigt upptäckande. Man vet inte vad nästa ord, mening, stycke, kommer vara, och halva nöjet ligger i att upptäcka just det, och hur det kommande anknyter till det föregående och till världen i stort.

Detta faktum är det som gör det så svårt att läsa och bedöma sina egna alster. Har jag skrivit en dikt vet jag exakt vilket ord som följer på vilket, i vilken ordning raderna kommer och vad (om något) de syftar på i verkligheten.

I en text i "Den svenska apan" skriver Joakim Pirinen:

Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor.

Problemet är att ens egna verk aldrig kan vara snabbare än tanken när de väl är skrivna, för då har man ju redan tänkt dem både en, två och tre gånger. Därur springer alla författares brottningsmatch med det egna självförtroendet. Hur ska man kunna lita på att andra ska uppskatta ens verk, när man själv aldrig kan uppleva det på samma sätt som en utomstående gör?

Låt oss strö våra kläder för vinden

Låt oss träffas en vinterkväll
     med mössa och tjocka jackor
Bekantas med varandra över påsk
     när kängor byts mot sneakers
Låt oss vara vänner till Valborg
     i tunna jackor och piloter
Låt oss famna varandra
     i shorts och t-shirt till juni
Över midsommar klär vi av varandra
     till underkläderna
Låt oss älska genom juli
     nakna inför varandra
     andas vi i augusti

Låt oss strö våra kläder för vinden
och ägna hela hösten åt att minnas

Kontrollbehov

Unge herr Cyniker gör ännu ett gästspel. Den här gången tydligt daterat till den sjuttonde mars 2004. Som synes vid det här laget var Cyniker lagd åt det anglofila hållet.

I like my baby when she’s dressed to kill
I like my baby when she gives me a thrill
I like her more though in her striped plain shirt
I like her when she’s not a compulsive flirt
But I would like her all the more and most
If she would let me butter her morning toast

Tillägg till föregående

"Steve Sem-Sandberg: Plötsligt insåg Peter Handke...

...att det inte behövde finnas något mellan författaren och pappersarket."

Från DN.se i dag. Jag är inte sämre människa än att jag inser när någon i en enkel mening utan komman lyckas sammanfatta det som tog mig 800 ord att förklara. De olika metodernas för- och nackdelar kvarstår, och illustreras i krönikan, men tjusigt formulerat är det alltjämt.

Om skrivandet

Ofärdiga tankar av det mer filosofiska slaget om skrivandets processer, interna som externa:

Ibland blir jag så frustrerad av att skriva. Jag älskar verkligen språket, dess möjligheter och utmaningar. Men vissa begränsningar går inte att vare sig komma runt eller utnyttja till sin fördel.

Oftast handlar det på något vis om hastigheten. Varje form av språklig kommunikation är nämligen en kompromiss mellan dels närheten till konceptet (den ännu ej språkligt formulerade idén), och dels smidigheten i genomförandet (vilket rent konkret är lika med hastigheten).

För direkt kommunikation mellan människor är tal den ytligt sett mest effektiva kompromissen. Talet kan formuleras så gott som samtidigt som konceptet föds, och den mekaniska ansträngningen är minimal, för att inte säga försumbar över rimliga tidspann.

Talet har dock den nackdelen att det inte lämnar tid för eftertanke och finslipad formuleringsförmåga. Vi kan förvisso formulera oss innan vi talar, men för att kunna hålla ett någorlunda drägligt samtalstempo tvingas vi ofta uttala våra formulerade koncept så gott som omedelbart. Faktum är att processen stundom är så snabb att vi kan råka säga saker vi själva inte visste att vi hade tänkt säga.

"De äkta kvickheterna överraskar lika mycket talaren som åhörarna" – Joseph Joubert

Därför vänder vi oss till skriften. Att kommunicera med skrift innebär att vi kan se hur våra tankar ser ut i ord, och därmed hur de kan komma att uppfattas av mottagaren, innan vi visar dem för andra. Dock finns det hinder för konceptets formulering även där, nämligen avståndet mellan koncept och manifesterad formulering.

Att tala är, trots bristen på eftertanke, vårt direktaste sätt att formulera våra koncept (utöver den språkliga tanken, men den är egentligen bara ett mellanled utan eget värde, ska inte konceptet kommuniceras är den onödig), och varje annan metod flyttar oss allt längre från konceptets ursprungsform. Att skriva för hand, med papper och penna är i min erfarenhet det närmaste vi kommer konceptet om det ska omvandlas i skrift.

Man håller i pennan, och pennan ritar streck på pappret. Konceptet färdas från tanken till texten, mediet, utan att någonsin lämna kroppen. Pennan blir i detta en förlängning av handen. Handskriftens värde som näraliggande konceptet bygger på den fysiska akten. Det är ens egen kropp som manifesterar det formulerade konceptet.

Problemet med att skriva för hand är att det är långsamt. Innan en genomsnittlig skribent har skrivit två rader, har hans eller hennes hjärna redan hunnit föda koncept för ytterligare en hel sida text. Konsekvensen blir att koncepten riskerar att förorenas eller i värsta fall glömmas bort och dö, medan skribenten kämpar för att skriva ned sina formuleringar snabbt nog.

Lösningen är förstås i förstone skrivmaskin, och senare dator. Med en mekanisering av skrivandet, där vi utnyttjar alla våra tio fingrar (om vi ska vara nogräknade används tummen dock bara för mellanslag, så det är snarare ca åtta och ett halvt finger som används) kan vi naturligtvis skriva mångdubbelt snabbare än med en penna, där hela handen ska göra en komplicerad rörelse för varje enskild bokstav. Min storebror har en gång i tiden skrivit alfabetet på mindre än två sekunder på dator.

Problemet är att mekaniseringen flyttar manifestationen än längre från konceptet. Med skrivmaskinen finns fortfarande den fysiska akten. Fingret trycker ned tangenten, som får typarmen att slå ned färgbandet mot pappret och därpå inpränta en bokstav. Det är dock inte längre den egna kroppen som manifesterar formuleringen av konceptet. Det är en maskin, som kroppen styr.

Datorn är egentligen bara ännu en grad av skrivmaskin. Den är, i och med sina lättare tangenter och avsaknad av typarmar som kan fastna i varandra ännu snabbare än skrivmaskinen, men är också än mer fjärmad från konceptet.

Den fysiska aspekten av manifestationen är nu begränsad till fingrarna som trycker på tangenterna (och för all del elektronerna som färdas genom sladden till datorn). Därefter är allt som finns av ens formulerade koncept virtuell substans. Flytande kristaller på en monitor och ettor och nollor på en hårddisk.

Jag uppskattar verkligen den hastighet i skrivandet som datorn möjliggör, men samtidigt frustreras jag av kravet på mekaniskt engagemang. Där är faktiskt handskriften överlägsen. I kraft av sin fysiska närhet till konceptet är den mer lik talet, i att de inte kräver någon ansenlig ansträngning. Förvisso sliter handskriften på musklerna i handleden och underarmen, men jag vidmakthåller ändå att den andliga kostnaden för det fysiska arbetet är mindre än för maskinskrivande.

För en van skribent är handskrift som att tala, det går automatiskt, tanken går rakt ut genom handen till pappret, och man skriver så gott som aldrig fel. Men det går också erbarmligt långsamt. Men lika mycket som datorskriften vinner i tid, lika mycket förlorar den i närhet mellan manifesterad formulering och koncept. Och till yttermera visso kräver maskinskriften så mycket mekaniskt engagemang att bara tanken på själva skrivandet i sig får mig att låta bli. Den mekaniska tröskeln negerar den fördel maskinskriften har i sin hastighet.

För ytterligare fördjupning, eller förvirring, i mina tankar om tanken och språkets interaktion, rekommenderas inlägget Tankens språk från juni 2006.

Värdelöst klickande

Internet svämmar över av så kallade tester. "Svara på tio flervalsfrågor och få en fyndigt formulerad beskrivning av din personlighetstyp/vad för människa du ska gifta dig med/vilken superhjälte du borde vara/etc." Upsala Nya Tidning vill inte vara sämre, och har gjort ett test som ska tala om vilken "nättyp" man är. Okej, kunde ju vara lite kul, tänkte jag, eftersom jag är en tämligen uppkopplad person. Redan på första frågan anar jag dock oråd.

1) Vad gör du oftast på nätet?
A) Fejsbookar, twittrar, msn:ar med mina vänner.
B) Läser nyheter och bloggar, deltar i diskussionsforum.
C) Betalar räkningar, bokar resor och köper/säljer prylar.

Okej, jag har facebook, jag har ett MSN-konto (men jag föredrar ICQ). Jag läser även ett fåtal bloggar (oftast sådana jag råkar länkas till genom någon intressant nyhet på DN:s hemsida), och jag ägnar en hel del tid åt diskussionsforum. Dessutom betalar jag självklart räkningarna på internet. Tyvärr får jag bara välja ett alternativ, och med så starkt kontrasterande alternativ är det rätt uppenbart vilka effekter vardera val kommer ha på mitt resultat. Bara det en döddsynd för ett dylikt test, eftersom man då genast börjar fundera på vad för resultat man vill ha, och försöker styra det ditåt, samtidigt som man försöker intala sig själv att man inte alls försöker styra resultatet.

Fråga tre är lika korkad den:

3) På vilka sajter har du ett medlemskonto?
A) Facebook, twitter, bilddagboken, lunarstorm, msn.
B) Vad är ett medlemskonto?
C) Jag är registrerad i några diskussionsforum.

Återigen måste jag välja ett av två lika goda alternativ. Jag har Facebook, Bilddagboken, och (hu!) Lunarstorm. Och så är jag medlem av ett gäng diskussionsforum.

Som synes ger jag inte mycket för testets frågor, och resultaten är nästan ännu värre. De gränsar till skrattretande, men av helt fel anledningar. Jag vet nu inte exakt hur många olika resultat man kan få (det teroretiskt högsta antalet är väl sisådär 3^6=729, antalet möjliga svarskombinationer), men med tanke på hur trubbiga, och korkade, frågorna är, gissar jag på att det bara finns tre. En per grovt tillyxad kategori av människa. Nedan följer de rent naivt korkade resultat jag provocerat fram genom att genomgående välja samma alternativ på alla frågor:

Alternativ 1
Du har hela ditt sociala liv på nätet. Du pratar oftare med dina vänner på nätet än via telefon. Men glöm inte bort att det kan vara trevligt att umgås på riktigt också!

Alternativ 2
Du använder nätet för att hålla dig uppdatera om nyhetsläget och omvärlden. Du deltar också gärna själv i olika nätdebatter.

Alternativ 3
Du har fattat att nätet finns och använder det till att fixa en del ärenden. Men du har inte lyckats bli beroende av internet. Det är ju skönt, men tänk på att det faktiskt finns en del roliga saker man kan göra på nätet också.

Vilka fantastiska slutsatser! Hur kom de fram till det? De måste vara någon sorts universalgenier, moderna renässansmänniskor, helt klart.

Nu vill jag ha tillbaka den kvart det tog att göra detta usla test samt skriva detta lugubert tillfredsställande blogginlägg.