Lost in transition

I brist på mer poetisk eller annorledes konstnärligt förknippad aktivitet (se till exempel snabbrecensionerna i föregående inlägg) tänkte jag delge er, mina två trogna läsare en kort anekdot från min förra sejour som arbetssökande (som det så fint heter på nyspråk). Detta skedde alltså på hösten för två år sedan, när jag nyss hade hoppat av lärarprogrammet:

Jag, och mina olyckskamrater som hamnat i ett åtgärdsprogram för ungdomar, satt på ännu ett av dessa meningslösa och menlösa möten, där en handläggare/arbetsförmedlare förklarade något AMS anser att man bör veta, men som i slutändan hjälper en väldigt lite när det gäller att faktiskt hitta ett jobb. Rätt vad det var dök ännu en anställd på Förnedringsverket upp i rummet, gav ett par papper till kvinnan som höll i mötet, och förklarade snabbt att det var nyinkomna praktikplatser listade på pappren.

Kvinnan som höll i mötet läste snabbt igenom dem, och berättade bland annat att ett företag sökte en receptionistpraktikant. Jag skrev ned telefonnumret man skulle ringa och namnet på mannen man skulle fråga efter, och dagen därpå ringde jag upp företaget, förklarade mitt ärende, att jag ämnade söka praktikplatsen som receptionist, och frågade efter den personalansvarige. Mannen i andra änden sade sig veta vad det gällde, men att personalansvarige inte var inne just då, så jag skulle försöka lite senare.

Lite Senare™ fick jag tag på personalansvarige, förklarade mitt ärende, att jag ämnade söka praktikplatsen som receptionist. Personalansvarige sade då att det inte alls var vad de sökte, men om jag var nyfiken på platsen kunde jag komma in på en intervju. Sagt och gjort bokade vi in en intervju några dagar senare, och jag började studera kartor över stadens industri- och kontorsområde.

Efter att med lite vänlig hjälp via telefon av en anställd på Företaget® (måhända en alldeles äkta receptionist) hittade jag företagets lokaler och letade mig in till rätt kontor i byggnaden. Där togs jag raskt emot av Mannen med Makten, han som skulle tillsätta tjänsten jag sökte utan att nu längre veta vad det var för tjänst.

Mannen med Makten förklarade att Företaget® sysslade med nätverks- och telefonitjänster åt andra företag, framförallt kontorsföretag. De beställde, levererade, installerade och konfigurerade telefonväxlar, datornätverk, mobiltelefonlösningar och dylikt tekniskt krimskrams till kontor, och den plats i sin egen organisation de nu behövde fylla, var den anställda som skulle hålla koll på alla de andra företag som Företaget® måste anställa för att leverera det deras kunder har beställt. Alltså någon sorts projektsamordnare som sitter och ringer runt till leverantörer, installatörer och montörer för Företagets® räkning och ser till att allt som beställts blir levererat, installerat och konfigurerat.

Denna tjänst hade Företaget® inte någon kort och koncis beskrivning eller titel på, och de visste inte riktigt vilka slags kvalifikationer de letade efter heller, men när de beskrev arbetsuppgifterna hade någon driftig människa på det Statliga verket för förnedring av de arbetsföra men icke önskvärda kommit på att de kunde anställa en praktikant, så att de kunde träna upp den nyanställde ”gratis”, för att sedan ge honom eller henne fullgod lön när han eller hon kunde yrket ordentligt.

Detta låter ju fint, och syftet med praktikantsystemet är väl i grunden gott, men hur i hela fridens namn fick någon på förnedringsverket för sig att kalla denna tämligen avancerade tjänst för en receptionistplats?

Tre filmer utan reklam

Förra veckan visade SVT ett antal filmer av den franske regissören François Ozon, jag såg tre av dem:

Swimmingpool
En brittisk deckarförfattare lider av skrivkramp, och lånar sin förläggares semesterhus i Frankrike för att hitta inspiration och arbetsro. Högst oväntat dyker dock förläggarens unga dotter upp i huset, och författarinnan dras ofrivilligt med i den yngre kvinnans erotiskt utsvävande livsstil. Eller är det dottern som lika ofrivilligt dras med i författarinnans ständiga skapande och omskapande av verklighet och fiktion? Därom tvista de lärde i en film som enligt min mening mest är intressant för sina metakvaliteter. Fiktionen innehåller minst ett ytterligare lager fiktion, och var de (två) möts och överlappar är allt annat än solklart. Sevärt och fascinerande, men varning utfärdas till förmån för er som föredrar högt tempo.

Älskande på flykt
En ung kvinna lurar sin pojkvän att mörda en annan man i tron att den andre mannen har våldtagit henne. När de sedan ska gömma liket går de vilse i skogen, och en makaber, perverterad och kannibalistisk uppdatering av Hans och Greta tar vid, med instuckna återblickar till hur det hela egentligen började. Detta är definitivt inget för den med känsliga tarmar, även om filmen inte är så särdeles grafisk, är själva innehållet stundtals riktig äckligt, och stämningen oerhört påträngande, skrämmande och nervpåfrestande.

Personligen tyckte jag att det uppstyckade berättandet snarare stjälpte än hjälpte filmen, men jag reserverar mig för att filmen gick sent på kvällen och jag var väldigt trött, så en genomtittning i vaknare tillstånd skulle kunna ändra på den utsagan. Detta är dock en film man måste se för att ha en uppfattning om, så den rekommenderas trots denna halva invändning.

Åtta kvinnor
Fullkomligt hejdlös komisk deckargåta i formen av ett musikaliskt kammarspel. Åtta kvinnor som alla är släkt med eller anställda av herrn i huset sammanstrålar i en herrgård i bergen. Mannen hittas raskt mördad, och vädrets makter (och mördarens sabotage) isolerar de åtta misstänkta i huset. De börjar då genast fråga ut varandra, och alla har något att dölja, och en anledning att göra det i denna farsartade juvel. Hemlighållen homosexualitet, incest och olovliga graviditeter är bara en bråkdel av allt som ryms i denna minst sagt dysfunktionella och färgstarka familj, och även de som anser sig sitta inne med sanningen får till slut inse att de inte vet hälften så mycket som de tror, och upplösningen kommer som en tveeggad välsignelse. Förbises på egen risk.

Ett par öl senare

Följande personer kan jag svära på mitt kårleg att jag såg på Snerikes i kväll: Henrik Zetterberg, Olof Mellberg och Jonas Inde.

Jag kan likaledes svära på att jag såg en kvinna vars bröst var formade som Orchids.

De hade världens vackraste kvinna i garderoben. Hon var av någon anledning väldigt lik en "promiskuös" tjej som våldsraggade på en kompis sist han var på Snerikes.

Ett stycke s.k. gudinna siktades också. Ni vet en sån där som nästan verkar sväva fram när hon rör sig. Höfterna liksom svajar lite lätt fram och tillbaka, förstärkt av en nästan fotsid rak kjol i lite hippieaktiga färger (fast dovare). Håret var i det dunkla ljuset kolsvart, halvlångt, tjockt och krulligt. Ansiktet påminde om en egyptisk drottning, fast vänligare.

Och är det bara som jag föreställer mig, eller luktar jag snus?

Naturpoesi?

Skutan i nordost höljs i ett mystikens flor, och någonstans åt andra hållet skymtar en fjällkam som till formen påminner om en basfiols silhuett, eller om en kvinna som ligger på sidan, med en dal mellan höftens och skuldrans toppar som förför precis som detta magiska landskap.

Jag är en långväga besökare, men fjällen tar emot mig som vore jag en efterlängtad hemvändare, och solen ovan alla toppar och moln spanar ned på oss, toppar, folk, djur och ris, och ler sitt allra bredaste.

Förhindrat framåtskridande

Det är en sorglig syn
att se sin egen gräns
Att det man trott var dött
begravet, glömt och borta
står i vägen nu som då.

Det är en sorglig sits
att sitta fast i nuet
Att tvingas göra halt
förhindrad av förflutet
från att färdas framåt.

Det är en snårig stig
att slåss mot det förflutna
svept i avundsjuka
Vilka vapen ska man dra
för att sticka ned en känsla?

Akt 3

I dag kom ett svar från Viasat, som återges i sin ocensurerade helhet på Konsumentmakt-bloggen. Dessutom såg jag att Konsumentmakt låg på nionde plats över de mest besökta bloggarna inom Reklam och PR på Bloggportalen.se (OBS! Denna länk kommer troligen vara ointressant inom några dagar, då bloggen inte längre är nystartad och därmed lätt att snubbla över på Bloggportalen.se). Däremot var det enda omdömet som lämnats pinsamt lågt, vilket inte rör mig i ryggen.

Konsumentmakt, akt 2

Så fanns då både den här och Konsument-(?)-makt på Bloggportalen.se. Återstår då bara att pinga båda på Nyligen.se, och hoppas att åtminstone någon nyfiken i en strut titttar in och har något att säga.

Konsument-(?)-makt

Det är ämnet för kvällen. Jag såg nämligen den utmärkta filmen Punch Drunk Love på trean tidigare i kväll, och blev så irriterad på alla reklamavbrott och den störiga hallåan som avbröt eftertexterna, att jag skapade en helt ny blogg tillägnad detta fenomen, och/eller konsumentmakt genom bojkott. Den finns här.

I morgon ska jag börja registrera den på alla bloggportaler och spamma sönder alla internets forum med mitt subversiva budskap. Moahahahahaha!

...

Ursäkta mig, jag ska nog ta och lägga mig nu.

"Är den bra?"

... frågade en användare på Gamer mig när jag sa att jag skulle sätta mig och titta på Basic Instinct 2. Svaret (som naturligtvis även finns på Gamer) är som följer:

Nej, den är inte så särdeles bra. För lite av allt och för snårig intrig sabbar en film som ändå aldrig borde ha gjorts.

Skådespelarna gör väl sitt bästa över lag, men framför allt Sharon Stones Catherine Tramell är mest bara jobbig att titta på. Måhända ett utslag av åldersdiskriminering, men hon och Samantha i Sex and the City slår mig oftast bara som sorgliga gestalter som i sina försök att vara sexiga och utmanande bara framstår som löjliga. Det känns helt enkelt inte troligt att någon skulle attraheras av Tramells aggressiva libido som hela gränsar till parodi. Frågan är bara vem som apar efter vem, Basic Instinct kom först, men när jag tittar på tvåan går tankarna mer till Samantha i New York än till Catherine Tramell i San Fransisco.

Allt detta går dock att stå ut med mer eller mindre, det som enligt min mening verkligen stjälper den här rullen-som-aldrig-borde-spelats-in, är intrigen. Den är på tok för snårig och krystat hoplimmad för att verka trolig i mer än en ungefär halva filmen. Dessutom lutar den sig lite för ofta på olyckshändelser och tillfälligheter, när vi egentligen ska sitta och undra om det verkligen är Tramell som har iscensatt allting. Jag ska dock inte gå in på några detaljer, om ni av rent makaber nyfikenhet skulle få för er att se filmen.

Det är dessutom som sagt alldeles för lite av allt i tvåan. Språket, framför allt sexpratet verkar grövre än i ettan (det är länge sedan jag såg den, så jag kan ha fel här), men allt annat känns nedtonat. Sexet är mjukare och våldet (det lilla man får se) mindre blodigt. Och detta är faktiskt något som gör hela filmen svagare. Om poängen med berättelsen är att Psykiatrikern doktor Glass, liksom Nick Curran för fjorton år sedan, ska lockas in i Tramells spiral av våld och sex, så misslyckas man rätt så rejält med att visa upp den dubbeleggade lockelsen och aversionen i detta. Jag tror ärligt talat att mer blod och åtminstone lite mer uttrycksfulla och mer utdragna sexscener hade gett en bättre effekt, och då såg jag ändå en version som påstod sig vara "unrated".

Men så var det det där med intrigen. Jag är redigt glad att jag inte har betalat för den här skitrullen.

Nödhandlar/Panikhandlar

Redigt bakis, och i akut behov av en dusch har jag nyss upptäckt att jag har slut på rena underkläder. Eftersom jag inte är i stånd att släpa mig ned till tvättstugan tänker jag gå ned till ICA och se om de säljer dylika saker. Detta har jag nu i några minuter diskuterat med en kompis över ICQ, och det hela påminde mig om en text jag lade upp på min gamla hemsida förra vintern:


Scen: En ICA-butik närmare midnatt. En rafsigt klädd ung man, Juvenalis, står frenetiskt och viftar med sitt kontokort och väntar på att få betala. Kassörskan har väldeliga problem med att läsa in streckkoden på en vara som döljs av kassaapparaten, på bandet står även en liter mjölk.

Entré: En lite mindre rafsigt klädd, lite mindre ung man, Nestor, som börjar lasta upp lite matvaror på bandet.

Nestor tar till orda:
- Nej men tjenare, är du här och panikhandlar?
Juvenalis hoppar till och vänder sig med ett ryck.
- Ja jo... det kan man väl säga.
Han ger ett väldigt stressat intryck, och Nestor kastar en snabb blick mot det kassörskan fortfarande inte har lyckats slå in.
- Jaha... ja, panik var ordet.
- ...
- Och mjölken har du som alibi förstås, hehe.
- Näe... jag bara kom att tänk på att jag hade slut på mjölk när jag kom hit.
- Haha! Det är så typiskt dig. Ingen annan skulle väl komma på att handla mjölk när de --
- Hehe... näe...
Juvenalis avbryter honom och skrattar nervöst. Han tittar tillbaks mot kassörskan som nu äntligen lyckats slå in hans varor. Han drar snabbt och fumligt sitt kort i läsaren och hamrar hetsigt in koden.
- Hon måste vara skitsnygg, du kan ju knappt stå till, skrattar Nestor.
- Jo... heh...
Juvenalis rör sig snabbt längs med disken och stoppar snabbt ner sin första vara i ena jackfickan och tar mjölken under armen.
- Ta det lugnt, alla är nervösa första gången
- ...
Kassörskan tittar så upp från Nestors varor som rullar förbi på bandet och ler uppmuntrande mot Juvenalis
- Ja, och vad kan egentligen gå fel?
Juvenalis ser märkbart besvärad ut när han vänder sig om och snabbt går ut ur butiken.