Reklamlogik bortom mitt förstånd

Ända sedan jag någon gång under året blev tvungen att återaktivera min hotmailadress i jakt på något gammalt lösenord jag glömt bort till en sajt jag inte minns, har jag med jämna mellanrum fått ta emot menlösa reklammeddelanden på min MSN. Jag använder sedan länge adressen enbart till att logga in på MSN, och så länge den var avaktiverad på grund av inaktivitet såg jag inte röken av någon reklam, nu kommer däremot spammeddelandena i parti och minut. Oftast är de någorlunda sammanhängande, ett löfte om att få chatta med någon tilldragande dam, ibland med påståendet att vi har chattat förut. I dagarna har jag dock emottagit ett antal meddelanden som övergår mitt förstånd.

My cam still is not working. Message me on http://www.easywebcam4u.com so I can send you a cam invite. Hope to chat soon Nikki

Om poängen med de här meddelandena är att locka folk till mindre nogräknade webcamsajter med hjälp av löften om att få se en (underförstått) vacker kvinna åma sig lite framför en kamera i sönderkomprimerad 320x200, varför då börja hela pitchen med att berätta att kvinnans kamera är trasig?

Ett ögonblick som inte är nu

En gång i mitt liv var jag lugn,
en gång i mitt liv var jag nöjd.

Jag låg i en kvinnas armar, eller hon låg i mina.
Vi delade på en yta, ett rum. Vi ägnade varandra en tid,
talade om saker vi inte längre minns.

Vi omslöt varandra, gick omlott, lade oss över varandra
kröp under varandra.

Vi hade ännu inte haft sex den kvällen.
Vi visste båda att vi skulle det, men hade ingen brådska

Vi drack te ur stora koppar, kände varandras kroppar fyllas av värme
en från téet, en från varandra.

En gång i mitt liv var jag lugn
en gång i mitt liv kunde jag slappna av.

Valofrihet

Ett så kallat "quizz" på Fukkbukk (de förtjänar varken en länk eller att skrivas korrekt) ber mig rangordna ett antal ord utefter vilka "saker" jag tycker är viktigast i livet:


Jag kan ärligt talat inte komma på ett enda ord jag har lust att klicka på. De är för enkla, för simpla, för övertydliga, för dumma. Hela idén är bara så korkad. Livet går inte att bryta ned i tydligt avgränsade prioriteringar på det viset. Att man ens försöker visar bara på en fundamental brist på förståelse för hur ett liv, och för den delen en mänsklig hjärna och dess tankar om detta liv fungerar.

Anteckningar från ett källarhål känt som Shape up

Och jag står i ett hörn, som vanligt. Kolla(r) spirorna på hon som dansar. De går ända till himlen, men jag får inte gå upp för den trappan.

Den där euforin, den har jag gett upp att hitta. Jag fann den när jag var nitton, och jag fann den när jag var tjugotre, men nu finner jag den aldrig mer.

Jag strör sms omkring mig. Det är fredag kväll, och jag har inget bättre att göra med min telefon och min hjärna.

Men om jag kunde förstå varför jag ser den äcklige mannen överallt. Är det mitt öde att ständigt förföljas av hans uppenbarelse?

Det finns en rytmik i språket, som man bara kommer åt ... när man är full.

/döm själva.

Von Flougstaadt på återbesök

Nere vid ån finns ingen brådska
där änder flyter lojt
genom drivved och flaskor
Från botten lyser glaset i en lampa
Jag dricker ur min trocadero
vänder ansiktet mot solen

Jag spelar

En gång i tiden skrev jag nyheter för spelsajten Gamecore.se. Efter mindre än ett år lade jag av med det, eftersom jag inte kände mig motiverad att pumpa hjärndöda nyheter (det vill säga promotionmaterial) flera timmar om dagen helt gratis. Däremot hade jag gärna fortsatt skriva om spel i längre texter. Det vill säga recensioner och krönikor. När jag startade den här bloggen var tanken att den i princip enbart skulle handla om mitt litterära skrivande, alltså poesi och fiktion. Till största delen har den fortsatt göra det, och även om det har krupit in musik, och en del vardagsbetraktelser och allmän galla, har jag aldrig känt att just TV-spel har passat så bra in här, och har därför nästan helt låtit bli att skriva om det.

En gammal vän, Alexander, har då och då föreslagit att vi två skulle starta en spelsida tillsammans, en lite annorlunda spelsida där vi skulle revolutionera speljournalistiken genom att förbigå de meningslösa promotionnyheterna och fokusera på spelen som sådana. Men att faktiskt skapa en spelsajt i traditionell mening kräver kunnande och resurser vi inte besitter, så det blev aldrig något av det.

Nu har vi dock, till slut, gjort slag i saken genom att starta en enkel blogg om spel. Vi spelar heter den, och handlar inte om mer än så. Vi, Alex, jag och en kusin till Alex skriver om spel. Helt fritt, inga redaktionella krav, inga uppdateringskrav, inga krav på nyheter som egentligen bara är reklam och upphaussning. Vi spelar, och sen skriver vi om det, så att säga. Men nog babblat, ta en titt på det lilla som finns där än. Förhoppningsvis ska innehållet fyllas på i jämnt tempo med intressanta, insiktsfulla och roliga texter. Vi ses på andra sidan internet.

V. Aaliid skaldar på mobilen

Och vet inte själv vad det är frågan om, men delar med sig i alla fall

From under watchful eyes, I ride into the night. I run not from, and I run not to. I run not 'tween, and I run not through. I do but run, and it pleases me. It pleases me ever to run, for it gives me if not purpose then purported persona to watchful eyes.

Spridda Anteckningar från ett källarhål även känt som Bryggan, Snerkes sommarklubb

Trummisar och cymbaler, det är som deras förhud. Dem ska ingen annan pilla på /Thorild

De har såna här sweatshirt-brats som just har kommit ut ur fängelset som dj:ar. /Lie B

På skorna står det Von Dutch. Han har svarta, vida trekvartsbyxor, en tjock kedja hänger från en hälla till ena bakfickan. Håret, rufsigt och med begynnande flint, ansiktet täckt av ett naturligt skägg. Han dansar ensam, mitt på golvet, en ölflaska i handen. Texten på hans tröja känns tämligen passande: Left overs. /Förf.

Det börjar som en dålig porrnovell på internet. Scenen är alltjämt Bryggan, och jag har gått ut för att ta mig lite ”frisk” luft, det vill säga röka en cigarill, Moods med filter. Jag ställer mig i ett någorlunda lugnt hörn av uteserveringen och tänder mitt rökverk. Jag har bara hunnit dra ett par bloss innan jag får en känsla av att vara iakttagen, av att någon är på väg mot mig. Jag tittar upp, och ser en folkmassa. Mina ögon faller på en kvinna som rör sig målmedvetet genom den, och min hjärna hinner gå igenom hundra scenarion, det ena osannolikare än det andra innan den bestämmer sig för att hon självklart inte kan vara på väg mot mig, lilla mig som står i hörnet och bara röker.

Kvinnan frigör sig dock snart ur folkmassan, och rör sig faktiskt mot mig. När hon kommer fram märker jag snabbt att hon visserligen är berusad, lite slirig skulle man säga om hon var man, men inte så att hon egentligen har tappat någon kontroll, bara släppt på den man egentligen inte vill ha. Hon ställer sig tätt intill mig på min högra sida, vinkelrätt mot mig, så jag ser hennes ansikte och kropp tydligt. Jag känner hennes kropp mot min också. Jag har cigarillen i vänster hand, och hon tar min högra hand och lägger på sin rumpa. Hon bär en mycket tunn rosa minikjol i något konstmaterial som smiter åt om hennes former.

– Den där kan jag väl få smaka på, frågar hon, och syftar på min cigarill.

– Visst. Jag räcker henne cigarillen, och hon tar ett par bloss medan jag lite lojt smeker hennes ena skinka.

– Ska vi presentera oss, frågar jag, medan min hjärna säger åt mig att inte hetsa upp mig för mycket över hur kvällen verkar arta sig.

– Nej, det tycker jag inte behövs.

Jag står tyst en sekund. Min högra hand är fortfarande lika loj.

– Har du nån mer, frågar hon när hon har gett tillbaka min cigarill.

– Visst, säger jag igen, och plockar upp paketet ur kavajfickan, fiskar fram en cigarill och räcker henne.

– Kan du tända den också?

– Självklart. Jag har ju tänt den här, försöker jag skämta, fiskar upp tändaren ur samma kavajficka och räcker henne efter att ha tvekat i en bråkdel av en sekund. Varför tände jag inte cigarillen åt henne? I samma ögonblick som jag räckte henne tändaren undrade jag – varför tände jag inte åt henne?

Jag tystnar igen och hon drar ett bloss, blåser ut, ger mig en kort, förvisso blöt, men ytlig kyss, och försvinner ut mot folkmassan igen.

På spaning efter mitt skapar-jag

Det känns som hundra år se'n
som jag skrev nå't som var mitt
som jag skrev nå't som var jag
som var skapat om
och i
och för och genom mig
Där jag får tala mitt språk
med ord som jag satt samman

På spaning efter mitt sommarlov

Praktikbloggen

Del 6, torsdag till fredag förmiddag

Eftersom fredag är den så kallade nationaldagen, och lagstadgad röd dag i kalendern, är, eller rättare sagt var det här min sista dag på praktiken. Min enda uppgift i dag var att skriva en artikel som jag gjorde förarbetet till i går.

Förarbetet trodde jag skulle bestå av att intervjua två alumner om deras studieval och val av arbetsort. Fel! Artikeln skulle handla om en utbildning på en av universitetets filialer, och "studenterna" vi skulle prata med hade inte gått utbildningen i fråga. De var däremot anställda inom ett projekt som syftade till att föra ut tekniken utbildningen handlar om till samhälle och näringsliv. Kunde varit intressant, men blev mest som en mangling eftersom de två "studenterna", samt en ansvarig på filialen var förberedda och fulladdade med information att ge oss. Alldeles för mycket information.

Det hela slutade med att jag antecknade för glatta livet, inte hade en chans att fråga om något alls knappt, och till slut bara gav upp, lyssnade, såg intresserad ut, och sedan skrev något som inte täckte en bråkdel av det de pratat om. Sådan är tyvärr den ickespecialiserade journalistiken. Man tvingas förenkla, förkorta och rationalisera bort, så att åtminstone det man får plats med är någorlunda greppbart för läsaren.

Hur som helst är praktiken nu slut, och trots allt jag klagat på har det inte varit så himla illa. De som arbetar på kontoret här är trevliga, min redaktör är skittrevlig, och hade jag varit här en längre period hade det nog kunnat bli riktigt kul. Det är nästan så jag ångrar att jag inte bad om mer att göra, så jag slapp sitta och rulla tummarna långa stunder medan jag väntade på mejlsvar, eller bara inte visste exakt vad jag skulle skriva.

Positivt är dock att jag i alla fall har en kontakt. Vi tog farväl med löfte om att det bara var att höra av sig om de behöver något skrivet i framtiden (då mot betalning förstås), och jag har i alla fall fått något ut av tiden tror jag. Exakt vad det skulle vara vet jag inte än, men det har nog något att göra med yrkesrollen och hur olika den kan se ut beroende på redaktionens beskaffenhet.

Och nu firas sommarlovet med att spela Roxettes Greatest Hits på pinsamt hög volym med både fönster och dörr öppna. Let's play in the pa-ark!