Praktikbloggen
Del 5, tisdag förmiddag
Fick för en stund sedan svar från den andra kvinnan (jag är nu ypperligt less på att skriva så, så hon får i fortsättningen, den lilla det blir, heta Y, liksom den första kvinnan heter X), och jag vet ärligt talat inte hur jag ska reagera. Poängen med att skicka över texten till X och Y var att de skulle kunna kontrollera att de citeras korrekt. Inget mer. Y har nu gett sig på att ändra en del saker fullständigt. Hon kallar det sina "synpunkter och förslag till ändringar". Som om hon var någon redaktör på tidningen!
Till hennes försvar kan sägas att hon petat till några rena skrivmissar, det får jag väl vara tacksam för, även om jag nu tänkte korrekturläsa rätt ordentligt innan jag lämnar över artikeln för tryck. Men hålla på och formulera om min text, det är inte hennes plats! Inte minst som hennes förslag till formuleringar är av det akademiskt pratiga slaget, med inslag av politikers förmåga att ta udden av sina egna uttalanden. Istället for ett pratminus formulerat "[personerna si] är mer kritiska än [personerna så]", vill hon ha brödtext i stil med "forskaren X säger att [personerna si och sås] åsikter är inte alltid samstämmiga".
Uddlöst och räddhågset. Man vill undvika att [personerna så] blir upprörda över detta mycket korta pratminus, när det som sägs i det faktiskt går att läsa svart på vitt i rapporten.
Nu låter det på mig som hon har skrivit om hela min text, och så är naturligtvis inte fallet. Hon har mestadels kommenterat just ställen där jag använt hennes eller Xs svar på mina frågor, vilket var poängen. Jag är alltid tacksam för en andra åsikt på mina texter – man är och förblir hemmablind, och ser inte sina vanliga missar och onödigt krångliga formuleringsvanor – och jag tänker rent av dra nytta av hennes kommentarer för att göra texten bättre; men det ska lik förbannat vara min text. Var de så måna om att allt läggs fram på deras språk med deras ord, kunde de ju lika gärna ha skrivit artikeln själva.
03 juni 2008
02 juni 2008
På spaning efter min yrkesroll
Praktikbloggen
Del 4, måndag förmiddag
Den ökända artikeln om den ökända rapporten är nu mer eller mindre färdig. Äntligen! Det tog bara en vecka att skriva 3 000 tecken om en ynka liten rapport. Men som sagt, ”mer eller mindre färdig”. Som den välvilliga skribent jag är har jag gått med på att båda de kvinnor jag har pratat med ska få se artikeln i förväg. Det är egentligen inget konstigt med det. De är båda citerade i den, från muntliga intervjuer utan bandspelare dessutom, och ska naturligtvis få kontrollera att de kan stå för det jag skriver att de säger.
Något som är mer obehagligt är att de båda på eget initiativ har krävt att få se artikeln. De har inte uttryckt det med just det ordet, men de har båda sagt något i stil med ”jag vill gärna sen den sen [innan den trycks]”, med ett tonfall som inte lämnar något utrymme för diskussion. De ska se den, och jag får nästan en känsla av att de i princip ska godkänna hela innehållet, trots att det näppeligen är de som har det slutgiltiga ansvaret för eller beslutsrätten över tidningens innehåll. Med tanke på hur intervjun med forskaren som gjort undersökningen gick, kan jag förstå henne, och jag har även lovat att jag bara ska citera henne angående innehållet i rapporten, och inte skriva något om hennes egna spekulationer om vad som kan ligga bakom folk svar på frågorna.
Med den andra kvinnan är det lite mindre självklart att hon ska ha några krav. Den mycket korta telefonintervju jag genomförde i morse gick betydligt bättre. Jag höll mig till tydliga, relativt enkla frågor, och vi verkade vara på samma våglängd gällande vad jag egentligen kunde fråga henne om. Det intressanta är hennes reaktion på de anteckningar från den förra intervjun som jag skickade över – ”Har X verkligen sagt så här!?” Hon lät rent av förskräckt, och inte så lite upprörd, å någon okänd parts vägnar, och det var denna upprördhet jag sedan hörde igen när hon begärde att få se artikeln i förväg. Hon litar inte på mina bedyranden att jag bara ska skriva om resultaten, och bara citera sådant som är relevant för just resultaten, och inte skriva en tendentiös artikel om vad forskaren X har för spekulationer om orsakerna och åsikterna bakom de anställdas svar på frågorna i en enkätundersökning.
Men framför allt gör det tydligare ändå hur skev uppdragsgivningen är här. Det tycks mig mer och mer uppenbart att den här artikeln rakt av är beställd av den organisation inom universitetet som den andra kvinnan jobbar inom. De har bett personaltidningen skriva om rapporten och de resultat som framkommer i den så att den får ytterligare lite uppmärksamhet bland personalen på lärosätet (de har själva hålligt muntliga presentationer på institutionerna), och de förväntar sig en positivt inställd artikel, som neutralt lägger fram resultaten och inte på något vis alls höjer några frågor som kan vara intressanta att diskutera. Det får inte uppstå någon kontrovers!
Del 4, måndag förmiddag
Den ökända artikeln om den ökända rapporten är nu mer eller mindre färdig. Äntligen! Det tog bara en vecka att skriva 3 000 tecken om en ynka liten rapport. Men som sagt, ”mer eller mindre färdig”. Som den välvilliga skribent jag är har jag gått med på att båda de kvinnor jag har pratat med ska få se artikeln i förväg. Det är egentligen inget konstigt med det. De är båda citerade i den, från muntliga intervjuer utan bandspelare dessutom, och ska naturligtvis få kontrollera att de kan stå för det jag skriver att de säger.
Något som är mer obehagligt är att de båda på eget initiativ har krävt att få se artikeln. De har inte uttryckt det med just det ordet, men de har båda sagt något i stil med ”jag vill gärna sen den sen [innan den trycks]”, med ett tonfall som inte lämnar något utrymme för diskussion. De ska se den, och jag får nästan en känsla av att de i princip ska godkänna hela innehållet, trots att det näppeligen är de som har det slutgiltiga ansvaret för eller beslutsrätten över tidningens innehåll. Med tanke på hur intervjun med forskaren som gjort undersökningen gick, kan jag förstå henne, och jag har även lovat att jag bara ska citera henne angående innehållet i rapporten, och inte skriva något om hennes egna spekulationer om vad som kan ligga bakom folk svar på frågorna.
Med den andra kvinnan är det lite mindre självklart att hon ska ha några krav. Den mycket korta telefonintervju jag genomförde i morse gick betydligt bättre. Jag höll mig till tydliga, relativt enkla frågor, och vi verkade vara på samma våglängd gällande vad jag egentligen kunde fråga henne om. Det intressanta är hennes reaktion på de anteckningar från den förra intervjun som jag skickade över – ”Har X verkligen sagt så här!?” Hon lät rent av förskräckt, och inte så lite upprörd, å någon okänd parts vägnar, och det var denna upprördhet jag sedan hörde igen när hon begärde att få se artikeln i förväg. Hon litar inte på mina bedyranden att jag bara ska skriva om resultaten, och bara citera sådant som är relevant för just resultaten, och inte skriva en tendentiös artikel om vad forskaren X har för spekulationer om orsakerna och åsikterna bakom de anställdas svar på frågorna i en enkätundersökning.
Men framför allt gör det tydligare ändå hur skev uppdragsgivningen är här. Det tycks mig mer och mer uppenbart att den här artikeln rakt av är beställd av den organisation inom universitetet som den andra kvinnan jobbar inom. De har bett personaltidningen skriva om rapporten och de resultat som framkommer i den så att den får ytterligare lite uppmärksamhet bland personalen på lärosätet (de har själva hålligt muntliga presentationer på institutionerna), och de förväntar sig en positivt inställd artikel, som neutralt lägger fram resultaten och inte på något vis alls höjer några frågor som kan vara intressanta att diskutera. Det får inte uppstå någon kontrovers!
30 maj 2008
På spaning efter mitt oberoende
Praktikbloggen
Del 3, Fredag
Dagen skulle börja bra, trodde jag. Efter att i går ha slitit mitt hår över hur jag skulle lägga upp artikeln på ett bra sätt utan att falla in i akademisk jargong hade jag precis i slutet av dagen bestämt mig för ett personligare tilltal. Det skulle bara vara att börja skriva, trodde jag. Det fanns en till inblandad person jag ville prata med, och hon visade sig vara upptagen i dag, så jag kan inte få några kommentarer från henne förrän på måndag. Det är kanske inte så illa, men det innebär att själva skrivarbetet i princip står still till dess, eftersom jag helst inte sitter med en färdig artikel där jag sedan ska foga in hennes uttalanden.
Värre är i så fall att den tveksamhet jag kände inför och efter intervjun späddes på av ett mejl från den intervjuade forskaren där hon tyckte att det blivit lite fel vinkel på intervjun. Hon hade sagt, som svar på mina frågor, en del saker som hon kände inte hade stöd i undersökningen, och ville bara finnas med som källa till uttalanden om undersökningen och dess resultat, inget mer. Kommentarer och ”spekulationer” fick jag ta med den här andra kvinnan. Dessutom ”ville de ha” en artikel som presenterade innehållet för så många som möjligt.
Det känns naivt så här i efterhand, men det var inte förrän jag läste hennes mejl som jag förstod vilka dubbla stolar den här redaktionen tvingas sitta på. Som skribent fick jag alltså i uppdrag av min redaktör att intervjua rapportförfattaren och skriva en artikel om rapporten och intervjun, typ, lite grand så där löst hållet. Och som del av tidningen hade jag tydligen fått i uppdrag av de ansvariga bakom rapporten att presentera den för tidningens läsare.
Nu är det en personaltidning, ingen nyhetstidning jag sitter på, granskningsuppdraget som annars är en del av varje journalists yrkesroll får nog kliva åt sidan, men det är en inte helt lätt situation i alla fall. Jag saknar tydliga direktiv för vad artikeln ska handla om, och jag saknar tydliga ramar för vem som är beroende av vem för vad, och framför allt inför vem jag är ansvarig för innehållet i artikeln jag skriver. Är det min redaktör, eller är det forskarna bakom undersökningen jag förväntas presentera för läsarna?
Jag är inte ute efter att sätta dit någon för något (jag tror över huvud taget inte att det finns något att sätta dit någon för), men samtidigt känns det ganska olustigt att mitt första riktiga skrivjobb går ut på något som så uppenbart strider mot allt vi fått lära oss om vikten av en oberoende press.
Men Allt är inte ve och tandagnisslan. Snart får vi tårta för att en medarbetare ska firas, och eftersom det är fredag får jag gå lite när jag vill på eftermiddagen. Med tanke på att jag inte kan skriva något mer förrän på måndag har jag en känsla av att det blir tidigt.
Del 3, Fredag
Dagen skulle börja bra, trodde jag. Efter att i går ha slitit mitt hår över hur jag skulle lägga upp artikeln på ett bra sätt utan att falla in i akademisk jargong hade jag precis i slutet av dagen bestämt mig för ett personligare tilltal. Det skulle bara vara att börja skriva, trodde jag. Det fanns en till inblandad person jag ville prata med, och hon visade sig vara upptagen i dag, så jag kan inte få några kommentarer från henne förrän på måndag. Det är kanske inte så illa, men det innebär att själva skrivarbetet i princip står still till dess, eftersom jag helst inte sitter med en färdig artikel där jag sedan ska foga in hennes uttalanden.
Värre är i så fall att den tveksamhet jag kände inför och efter intervjun späddes på av ett mejl från den intervjuade forskaren där hon tyckte att det blivit lite fel vinkel på intervjun. Hon hade sagt, som svar på mina frågor, en del saker som hon kände inte hade stöd i undersökningen, och ville bara finnas med som källa till uttalanden om undersökningen och dess resultat, inget mer. Kommentarer och ”spekulationer” fick jag ta med den här andra kvinnan. Dessutom ”ville de ha” en artikel som presenterade innehållet för så många som möjligt.
Det känns naivt så här i efterhand, men det var inte förrän jag läste hennes mejl som jag förstod vilka dubbla stolar den här redaktionen tvingas sitta på. Som skribent fick jag alltså i uppdrag av min redaktör att intervjua rapportförfattaren och skriva en artikel om rapporten och intervjun, typ, lite grand så där löst hållet. Och som del av tidningen hade jag tydligen fått i uppdrag av de ansvariga bakom rapporten att presentera den för tidningens läsare.
Nu är det en personaltidning, ingen nyhetstidning jag sitter på, granskningsuppdraget som annars är en del av varje journalists yrkesroll får nog kliva åt sidan, men det är en inte helt lätt situation i alla fall. Jag saknar tydliga direktiv för vad artikeln ska handla om, och jag saknar tydliga ramar för vem som är beroende av vem för vad, och framför allt inför vem jag är ansvarig för innehållet i artikeln jag skriver. Är det min redaktör, eller är det forskarna bakom undersökningen jag förväntas presentera för läsarna?
Jag är inte ute efter att sätta dit någon för något (jag tror över huvud taget inte att det finns något att sätta dit någon för), men samtidigt känns det ganska olustigt att mitt första riktiga skrivjobb går ut på något som så uppenbart strider mot allt vi fått lära oss om vikten av en oberoende press.
Men Allt är inte ve och tandagnisslan. Snart får vi tårta för att en medarbetare ska firas, och eftersom det är fredag får jag gå lite när jag vill på eftermiddagen. Med tanke på att jag inte kan skriva något mer förrän på måndag har jag en känsla av att det blir tidigt.
29 maj 2008
På spaning efter min kompetens
Praktikbloggen
Del 2, torsdag förmiddag
Jaha, då har man gjort sin första alldeles riktiga intervju för en tidning, och fy fan vad färsk och klumpig jag kände mig. Som om jag aldrig ens gjort notisövningar och telefonare för kommunalrapportering. Hualigen! Detta gällde förvisso en längre artikel, helsida i personaltidningen, det vill säga runt tre tusen tecken, men lite borde man väl kunna leva på sitt intellekt och sin sociala förmåga. Icke då!
Jag var i och för sig ute på mycket djupt vatten. Det här (genus, jämställdhet, et c.) är inga frågor jag vanligtvis är vare sig intresserad av eller insatt i. Forskaren jag intervjuade bad efteråt att få se artikeln innan den gick i tryck, och jag kunde inte låta bli att känna av en viss skepsis mot mig som journalist i hennes röst. Som om hon inte litade på att jag var kunnig nog att skriva om de här frågorna. Som om hon undrade vad det var för slyngel de hade skickat för att ordinarie redaktör inte ides göra jobbet.
Och jag får nog ge henne rätt till viss del. Det här är som sagt inget jag är insatt i eller personligen intresserad av. Det är viktiga grejer, men inget jag läst på om förut eller kan så mycket om. Visst läste jag rapporten hon skrivit, men det känns lite om att läsa ett par strofer ur Allen Ginsbergs ”Howl” innan man ska intervjua någon litteraturprofessor om beatgenerationens påverkan på den moderna poesin. Det ger bara en bråkdels bråkdels bråkdel (sic) av den kunskap man skulle behöva.
Del 2, torsdag förmiddag
Jaha, då har man gjort sin första alldeles riktiga intervju för en tidning, och fy fan vad färsk och klumpig jag kände mig. Som om jag aldrig ens gjort notisövningar och telefonare för kommunalrapportering. Hualigen! Detta gällde förvisso en längre artikel, helsida i personaltidningen, det vill säga runt tre tusen tecken, men lite borde man väl kunna leva på sitt intellekt och sin sociala förmåga. Icke då!
Jag var i och för sig ute på mycket djupt vatten. Det här (genus, jämställdhet, et c.) är inga frågor jag vanligtvis är vare sig intresserad av eller insatt i. Forskaren jag intervjuade bad efteråt att få se artikeln innan den gick i tryck, och jag kunde inte låta bli att känna av en viss skepsis mot mig som journalist i hennes röst. Som om hon inte litade på att jag var kunnig nog att skriva om de här frågorna. Som om hon undrade vad det var för slyngel de hade skickat för att ordinarie redaktör inte ides göra jobbet.
Och jag får nog ge henne rätt till viss del. Det här är som sagt inget jag är insatt i eller personligen intresserad av. Det är viktiga grejer, men inget jag läst på om förut eller kan så mycket om. Visst läste jag rapporten hon skrivit, men det känns lite om att läsa ett par strofer ur Allen Ginsbergs ”Howl” innan man ska intervjua någon litteraturprofessor om beatgenerationens påverkan på den moderna poesin. Det ger bara en bråkdels bråkdels bråkdel (sic) av den kunskap man skulle behöva.
På spaning efter den tid som flytt
eller Den fantastiska praktikbloggen
Del 1, måndag till onsdag
Började i måndags, åtta på morgonen. Lyckades med enorm viljekraft slita mig upp ur sängen vid sjusnåret för att äta frukost. Somnade nästan vid bordet.
Välkomnades på praktikplatsen av min handledare. En trevlig man som verkar glad att ha mig här. Jag fick ett eget litet kontor (mer ett skrymsle, men dock), och en dator att jobba på (en lastgammal PC som skriker av smärta så fort XP drar igång, men dock). "Kontoret" har till och med en vit tavla jag kan klottra anteckningar på.
Dittills allt väl. Tyvärr visar det sig snart att jag inte kommer ha överdrivet mycket att göra här. Jag har än så länge fått ett uppdrag för de här två veckorna, att intervjua en forskare på universitetet om en undersökning som genomförts. Kan säkert vara intressant, men intervjun bokades till torsdag, och till dess har jag inget annat att göra än att läsa rapporten och förbereda frågor.
Rapporten i sig är omkring sextio sidor lång, så den hade jag med lite god vilja kunnat ta mig igenom redan på måndagen. God vilja är dock inget jag har gott om så här nära inpå sommaruppehållet, så det tog mig hela måndag och tisdag att plöja rapporten. På tisdag hann jag dessutom med att komma på vad som verkar bli de flesta av frågorna jag ska ställa. Det är lite svårt att veta vad för frågor jag ska ställa, för jag vet egentligen inte vad för sorts artikel tidningen vill ha, men det blir säkert bra. I värsta fall får jag fylla utrymmet med egen brödtext. Det brukar jag inte ha några större problem med.
I dag, onsdag, händer i princip ingenting för min del. Min handledare har hand (höhö) om ett studiebesök och är borta över lunch plus några timmar, så jag är lämnad till mina egna maskiner (angl.), och fördriver således tiden med Gameplayer.se. Liksom jag gjorde i måndags och tisdags. Dock alltid med ett stiligt worddokument eller google documet-fönster att klicka upp när jag hör fotsteg i korridoren.
Hittills har jag engagerat mig i en diskussion om vad det egentligen tjänar till att jämföra grafiken på Wii med övriga maskiner i den nuvarande generationen ("next-gen" är ett bluffuttryck påhittat av idioter!), spånat om huruvida Telia kommer få ensamrätt på att sälja iPhone i Sverige och norden samt läst igenom precis hela fototråden i övrigt-forumet.
Min största behållning av praktiken hittills är ett ännu större sug än tidigare efter en digital systemkamera. Typ D40 - 70, beroende på vad budgeten kan tillåta.
Nu ska jag nog titta lite mer på frågorna. Oh vad spännande detta känns.
Äsch, det tog för lång tid att fixa länkar. Dags för lunch i stället. Ich bin ein produktif samhällsmedborgare, jawohl!
Detta skrevs och postades alltså ursprungligen i går vid lunchtid på Gameplayer.se
Del 1, måndag till onsdag
Började i måndags, åtta på morgonen. Lyckades med enorm viljekraft slita mig upp ur sängen vid sjusnåret för att äta frukost. Somnade nästan vid bordet.
Välkomnades på praktikplatsen av min handledare. En trevlig man som verkar glad att ha mig här. Jag fick ett eget litet kontor (mer ett skrymsle, men dock), och en dator att jobba på (en lastgammal PC som skriker av smärta så fort XP drar igång, men dock). "Kontoret" har till och med en vit tavla jag kan klottra anteckningar på.
Dittills allt väl. Tyvärr visar det sig snart att jag inte kommer ha överdrivet mycket att göra här. Jag har än så länge fått ett uppdrag för de här två veckorna, att intervjua en forskare på universitetet om en undersökning som genomförts. Kan säkert vara intressant, men intervjun bokades till torsdag, och till dess har jag inget annat att göra än att läsa rapporten och förbereda frågor.
Rapporten i sig är omkring sextio sidor lång, så den hade jag med lite god vilja kunnat ta mig igenom redan på måndagen. God vilja är dock inget jag har gott om så här nära inpå sommaruppehållet, så det tog mig hela måndag och tisdag att plöja rapporten. På tisdag hann jag dessutom med att komma på vad som verkar bli de flesta av frågorna jag ska ställa. Det är lite svårt att veta vad för frågor jag ska ställa, för jag vet egentligen inte vad för sorts artikel tidningen vill ha, men det blir säkert bra. I värsta fall får jag fylla utrymmet med egen brödtext. Det brukar jag inte ha några större problem med.
I dag, onsdag, händer i princip ingenting för min del. Min handledare har hand (höhö) om ett studiebesök och är borta över lunch plus några timmar, så jag är lämnad till mina egna maskiner (angl.), och fördriver således tiden med Gameplayer.se. Liksom jag gjorde i måndags och tisdags. Dock alltid med ett stiligt worddokument eller google documet-fönster att klicka upp när jag hör fotsteg i korridoren.
Hittills har jag engagerat mig i en diskussion om vad det egentligen tjänar till att jämföra grafiken på Wii med övriga maskiner i den nuvarande generationen ("next-gen" är ett bluffuttryck påhittat av idioter!), spånat om huruvida Telia kommer få ensamrätt på att sälja iPhone i Sverige och norden samt läst igenom precis hela fototråden i övrigt-forumet.
Min största behållning av praktiken hittills är ett ännu större sug än tidigare efter en digital systemkamera. Typ D40 - 70, beroende på vad budgeten kan tillåta.
Nu ska jag nog titta lite mer på frågorna. Oh vad spännande detta känns.
Äsch, det tog för lång tid att fixa länkar. Dags för lunch i stället. Ich bin ein produktif samhällsmedborgare, jawohl!
Detta skrevs och postades alltså ursprungligen i går vid lunchtid på Gameplayer.se
29 april 2008
Författare bär rock
På en utbildningsmässa en gång, vintern 2006-07, såg jag Jonas Hassen Khemiri gå förbi. Han bar rock, och det slog mig:
I den kavajen kan jag dölja mitt eget hemliga sämliga språk, och odla de tankar jag skriver – att släppas fram när effekten blir som störst.
En riktig författare bär rockSå i dag, långt senare, slog det mig: om jag vill vara författare, måste jag bli författare. För ett tag sedan ärvde jag en manchesterkavaj av min mors man. Jag har tidigare bara använt den vid festligare tillfällen, men nu har jag gjort den till mitt vardagsplagg utomhus. Med bara tröja blir det lite snyggt. Kombinerat med en halsduk ser jag så fasligt författare ut att man kan tro sig förflyttad till någon sekelskiftesroman om unga litteratörer in spe.
han kan svepa omkring sig
I den kan han gömma sitt värv
Dölja sitt hemliga sämliga språk
En rock han kan sluta omkring sig
där han kan odla de tankar han skriver
de tankar som förbryllar
förlustar ochDe tankar vi läser när han lättar på rocken.
förargar
Öppnandets värde ligger i dess raritet
Under en rock kan allting döljas,
och öppnas när det mognat
Därför, bär en riktig författare alltid rock.
I den kavajen kan jag dölja mitt eget hemliga sämliga språk, och odla de tankar jag skriver – att släppas fram när effekten blir som störst.
21 april 2008
Aalid går händelserna i förväg
God eftermiddag, årlig morgons sol
som tittar fram när årets dager gryr
Än svalkar vind, än biter köld
när natten faller på
men i din glans vi reser oss
till fruktbar sommars dyrkan
Fast vinterns spår knappt smält
vi kastar rock och hatt
och sträcker oss mot ljuset
tills året åter går mot natt
Min hud blir ännu blek och kall
i vårlig bris och fläkt,
min jacka läcker luft och värme
när du bak molnen gömmer dig
Men snart de skingrat sig
du fyller oss med liv igen.
Tyvärr var det mäkta kallt när kandidaten gav sig ut. Minsta molntuss förtog hela den solvärme som det var tänkt skulle tina hans lekamen så väl som skaparlusta
som tittar fram när årets dager gryr
Än svalkar vind, än biter köld
när natten faller på
men i din glans vi reser oss
till fruktbar sommars dyrkan
Fast vinterns spår knappt smält
vi kastar rock och hatt
och sträcker oss mot ljuset
tills året åter går mot natt
Min hud blir ännu blek och kall
i vårlig bris och fläkt,
min jacka läcker luft och värme
när du bak molnen gömmer dig
Men snart de skingrat sig
du fyller oss med liv igen.
Tyvärr var det mäkta kallt när kandidaten gav sig ut. Minsta molntuss förtog hela den solvärme som det var tänkt skulle tina hans lekamen så väl som skaparlusta
11 april 2008
Obehagkänsla
Blir bara inte kvitt känslan av att någon bestämt roar sig på min bekostnad. Roar sig med att jag är orolig, okul alltså. Detta kan väl inte stämma. Vuxna människor gör inte så. Eller?
18 mars 2008
V. Aalids klocka
- Varje minut ska räknas ut
- samlas in och indexeras
- Varje minut
- – Räknas
- Har sitt värde för sig
- i sig
- för dig
- Visarna springer runt på tavlan
- ritar ut och äter upp
- lägger minuter
- timmar och dagar bakom sig
- Målar över desamma i detsamma.
men kommer aldrig igen
07 februari 2008
v. Aalids sjätte epistel
Författad under tre dagar. Hopklistrad av enskilda fragment av en känsla i ständig omvandling.
I skeendet som aldrig blev,
det önskade som aldrig fanns,
det som en gång var det lenaste,
en röst som änglars like var,
vars smekning själen sökte för sitt öra,
blev nu som naglar mot en tavla
Men hon ritar små snirklar i sitt block
med en penna som går av sig själv
Dekorerar sidan med nonsens
ämnat till inget än att finnas
Och det går inte annat än att älska.
Och när hon sätter sig bredvid
med bara mig
då kommer lukt av vår
och nåt som känns som liv
Och rösten skär ej längre –
Själen rivs av avstånd, inte röster
vill närhet till vad pris som helst.
I skeendet som aldrig blev,
det önskade som aldrig fanns,
det som en gång var det lenaste,
en röst som änglars like var,
vars smekning själen sökte för sitt öra,
blev nu som naglar mot en tavla
Men hon ritar små snirklar i sitt block
med en penna som går av sig själv
Dekorerar sidan med nonsens
ämnat till inget än att finnas
Och det går inte annat än att älska.
Och när hon sätter sig bredvid
med bara mig
då kommer lukt av vår
och nåt som känns som liv
Och rösten skär ej längre –
Själen rivs av avstånd, inte röster
vill närhet till vad pris som helst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
