Om skrivandet

Ofärdiga tankar av det mer filosofiska slaget om skrivandets processer, interna som externa:

Ibland blir jag så frustrerad av att skriva. Jag älskar verkligen språket, dess möjligheter och utmaningar. Men vissa begränsningar går inte att vare sig komma runt eller utnyttja till sin fördel.

Oftast handlar det på något vis om hastigheten. Varje form av språklig kommunikation är nämligen en kompromiss mellan dels närheten till konceptet (den ännu ej språkligt formulerade idén), och dels smidigheten i genomförandet (vilket rent konkret är lika med hastigheten).

För direkt kommunikation mellan människor är tal den ytligt sett mest effektiva kompromissen. Talet kan formuleras så gott som samtidigt som konceptet föds, och den mekaniska ansträngningen är minimal, för att inte säga försumbar över rimliga tidspann.

Talet har dock den nackdelen att det inte lämnar tid för eftertanke och finslipad formuleringsförmåga. Vi kan förvisso formulera oss innan vi talar, men för att kunna hålla ett någorlunda drägligt samtalstempo tvingas vi ofta uttala våra formulerade koncept så gott som omedelbart. Faktum är att processen stundom är så snabb att vi kan råka säga saker vi själva inte visste att vi hade tänkt säga.

"De äkta kvickheterna överraskar lika mycket talaren som åhörarna" – Joseph Joubert

Därför vänder vi oss till skriften. Att kommunicera med skrift innebär att vi kan se hur våra tankar ser ut i ord, och därmed hur de kan komma att uppfattas av mottagaren, innan vi visar dem för andra. Dock finns det hinder för konceptets formulering även där, nämligen avståndet mellan koncept och manifesterad formulering.

Att tala är, trots bristen på eftertanke, vårt direktaste sätt att formulera våra koncept (utöver den språkliga tanken, men den är egentligen bara ett mellanled utan eget värde, ska inte konceptet kommuniceras är den onödig), och varje annan metod flyttar oss allt längre från konceptets ursprungsform. Att skriva för hand, med papper och penna är i min erfarenhet det närmaste vi kommer konceptet om det ska omvandlas i skrift.

Man håller i pennan, och pennan ritar streck på pappret. Konceptet färdas från tanken till texten, mediet, utan att någonsin lämna kroppen. Pennan blir i detta en förlängning av handen. Handskriftens värde som näraliggande konceptet bygger på den fysiska akten. Det är ens egen kropp som manifesterar det formulerade konceptet.

Problemet med att skriva för hand är att det är långsamt. Innan en genomsnittlig skribent har skrivit två rader, har hans eller hennes hjärna redan hunnit föda koncept för ytterligare en hel sida text. Konsekvensen blir att koncepten riskerar att förorenas eller i värsta fall glömmas bort och dö, medan skribenten kämpar för att skriva ned sina formuleringar snabbt nog.

Lösningen är förstås i förstone skrivmaskin, och senare dator. Med en mekanisering av skrivandet, där vi utnyttjar alla våra tio fingrar (om vi ska vara nogräknade används tummen dock bara för mellanslag, så det är snarare ca åtta och ett halvt finger som används) kan vi naturligtvis skriva mångdubbelt snabbare än med en penna, där hela handen ska göra en komplicerad rörelse för varje enskild bokstav. Min storebror har en gång i tiden skrivit alfabetet på mindre än två sekunder på dator.

Problemet är att mekaniseringen flyttar manifestationen än längre från konceptet. Med skrivmaskinen finns fortfarande den fysiska akten. Fingret trycker ned tangenten, som får typarmen att slå ned färgbandet mot pappret och därpå inpränta en bokstav. Det är dock inte längre den egna kroppen som manifesterar formuleringen av konceptet. Det är en maskin, som kroppen styr.

Datorn är egentligen bara ännu en grad av skrivmaskin. Den är, i och med sina lättare tangenter och avsaknad av typarmar som kan fastna i varandra ännu snabbare än skrivmaskinen, men är också än mer fjärmad från konceptet.

Den fysiska aspekten av manifestationen är nu begränsad till fingrarna som trycker på tangenterna (och för all del elektronerna som färdas genom sladden till datorn). Därefter är allt som finns av ens formulerade koncept virtuell substans. Flytande kristaller på en monitor och ettor och nollor på en hårddisk.

Jag uppskattar verkligen den hastighet i skrivandet som datorn möjliggör, men samtidigt frustreras jag av kravet på mekaniskt engagemang. Där är faktiskt handskriften överlägsen. I kraft av sin fysiska närhet till konceptet är den mer lik talet, i att de inte kräver någon ansenlig ansträngning. Förvisso sliter handskriften på musklerna i handleden och underarmen, men jag vidmakthåller ändå att den andliga kostnaden för det fysiska arbetet är mindre än för maskinskrivande.

För en van skribent är handskrift som att tala, det går automatiskt, tanken går rakt ut genom handen till pappret, och man skriver så gott som aldrig fel. Men det går också erbarmligt långsamt. Men lika mycket som datorskriften vinner i tid, lika mycket förlorar den i närhet mellan manifesterad formulering och koncept. Och till yttermera visso kräver maskinskriften så mycket mekaniskt engagemang att bara tanken på själva skrivandet i sig får mig att låta bli. Den mekaniska tröskeln negerar den fördel maskinskriften har i sin hastighet.

För ytterligare fördjupning, eller förvirring, i mina tankar om tanken och språkets interaktion, rekommenderas inlägget Tankens språk från juni 2006.