Tankar tänkta under arbetets gång

Jag sitter här i min lediga natt och försöker så smått skriva på ett verk. Ett längre verk. Ett verk med en struktur och en idé. Ett verk som för en gångs skull inte ska bygga rakt av på mitt liv med bara nya namn och platser. Nej, detta är snarare ett spekulativt självbiografiskt verk. Det är ett utforskande arbete om hur framtiden för mig själv (eller någon vars liv liknar mitt) och några människor runt mig kan komma att te sig. Men som vanligt tar det stopp.

Att spåna är enkelt. När väl den första tanken har slagit rot, och gjort klart för en vad för sorts verk det är den vill växa upp till och bli, då är det bara att tänka vidare och låta allt komma till en. Sen ska det skrivas ned, och det är då det börjar bli svårt.

Allt det man spånat fram i sitt huvud alldeles nyss, skrivs ned relativt snabbt. På väg hem från middag hos moderskapet började det nyss nämnda verket ta form, och när jag kom hem, och efter att ha suttit i köket med Leila, Maria och Jakob en stund, satte jag mig och skrev. På ett fåtal minuter hade jag plitat ned allt det jag tänkt ut i detalj på vägen hem (vissa mer övergripande aspekter funderade jag också över, men de kan ju av naturliga skäl inte synas förrän verket är färdigställt). Sen tar det liksom stopp. Att skriva går långsammare och långsammare, och jag måste ta längre och längre pauser mellan varje enstaka liten rad.

Då åker kollegieblocket och Ballograf-pennan fram. Dags att spåna lite igen, att anteckna och förbereda. Dags att kasta ned idéer och strukturer för att sedan karva ut dem i detalj på datorn, senare.

Det där senare verkar aldrig riktigt infinna sig. Jag kommer sällan förbi den där spån-punkten. De första spontana raderna känns jättebra, och jag är den nye Hemingway, Goethe eller Strindberg. Men sen, när det som först var en impuls, ja nästan en explosion, förvandlas till något som mer liknar arbete, då slutar jag nästan helt fungera. Det är inte nödvändigtvis så att jag inte vill skriva för att det kräver arbete, utan det känns (här ska ni ifrågasätta huruvida ni kan lita på berättaren) mer som om jag inte kan fortsätta när skrivandet blir arbete istället för något rakt igenom lustbetonat.

De där anteckningarna kan ofta växa till en ansenlig mängd (i jämförelse med de första spånen), och innehålla rätt bra idéer och eventuella uppslag, men det slutar oftast med att de göms i någon byrålåda eller som korta rader i något textdokument. Jag är helt enkelt en för lustdriven person för att fortsätta när jag måste göra en medveten ansträngning för att kunna åstadkomma nånting alls.

Sen lever jag nog till stor del med föreställningen om det naturliga geniet. Den makalösa individen som liksom i gåva av gud får idéer och uppslag som bara flyger ned på pappret i samma takt som han själv förnimmer dem. Med den sorts poesi som jag skriver fungerar det någorlunda. Texterna är rätt korta, ska bara sammanfatta en tanke eller ett sinnestillstånd, ett endaste ögonblick av alla tusentals som passerar under en dag. En prosatext, i det här fallet en kortroman eller långnovell, ska inte sammanfatta ett ögonblick, den ska beskriva, avhandla och i viss mån förklara ett skeende som må ha börjat i ett ögonblicks sinnestillstånd, men som fortgår över vad som i jämförelse är rena eoner av tid. Jag vill vara färdig nu nu nu nu!

Jag är för otålig, och lite lagom lat. Jag ids helt enkelt inte. Jag har en hel bunt vackra bilder (alla mina böcker som jag aldrig har skrivit är egentligen filmer i mitt huvud) och idéer om vad som ska ske, men att faktiskt skriva ned dem är rent mekaniskt för jobbigt. Jag har full förståelse för att man i antiken såg på själva skrivandet som något lågt (rent av slavgöra om jag minns rätt). Skaldandet däremot, var bland de högsta av yrken.

Alla borde ha en personlig sekreterare som skriver minst 60 ord i minuten, och som dessutom har ett ofelbart hörselminne och en närmast telepatisk förståelse för hur skalden tänker.

Eller så utvecklar man en arbetsmoral.

Den här texten är längre än det jag totalt skrivit på den nyss nämnda kortromanen, hittills.

S.k. programförklaring

Where do I begin, to tell the story of how great a love could be? The greatest story that is older than the sea. Where do I start?

Ja, var börjar man? Bloggen har legat uppe ett tag nu, och bevisligen är det fler än Markus och Mattias som dräller in här ibland, så jag tyckte det kunde vara på sin plats med någon slags programförklaring. Och när jag hade tänkt det stod det still. Ett sätt att formulera det är "ytterligare ett försök att hitta ett tillfredställande medium för det jag tillfälligtvis skapar", men det låter så stelt och långrandigt, trots att det är ett försök att sammanfatta allt i en smidig mening.

Så istället blir det så här: Detta är en så kallad blogg, där jag, den så kallade bloggaren, skriver saker jag tycker kan vara intressanta, roliga, korkade eller bara inte själv vill glömma bort. Detta kan bestå av alla möjliga olika saker, oftast är det dock någon liten redogörelse för vad jag pysslat med under dagen (förutsatt att det på något vis kan göras läsvärt för en utomstående), en dikt, en prosa-text eller en tanke jag vill utveckla. Avsikten är dock inte att det ska bli en ren dagbok av den typ som lusar ned alla vanliga online-communitys, utan snarare ett medium för det jag skapar, vilket i sin tur automatiskt ger en viss inblick i mitt liv och mina tankegångar. En inblick som gärna kan fördjupas en bit till, för att ge en större tolkningsgrund till det skapade.

Så stanna en stund, se dig omkring och var inte rädd för att kommentera både snällt och argt, efter ett halvt liv (nåja) på Internet har jag rätt tjock hud.


[updatering vid flytten: De olika typerna av texter exemplifierades tidigare av länkar till olika inlägg i bloggen. Länkarna pekar numera fel, och jag orkar inte leta upp inläggen manuellt, de har därför helt sonika slopats]

När verkligheten tränger sig på

Det känns lite fjantigt att behöva sno en rad från übermesen Patrik Isaksson (den finns säkert på andra ställen också, men hans skiva var det första jag kom att tänka på när jag försökte komma på var jag fått raden ifrån), men den beskrev så väl tingens, eller kanske snarare tankarnas ordning i går kväll. Vi hade födelsedagsfest för en av tjejerna i korridoren (nej, inte den tjejen), och en del folk, däribland jag själv, satt kvar och pratade rätt länge. Dock slutade kvällen som så många andra liknanden kvällar med en frustrerande känsla av att ha hamnat lite på mellis i umgänget, och en gnagande otillfredsställelse.

När verkligheten tränger sig på
när den där klumpen klämmer i magen
och det du aldrig säger saknas som mest

när nattens tomhet känns större än vanligt
när tingens ordning plötsligt står framför dig
Hoppas då att det inte är för sent i morgon!




I övrigt har Bloggi just gjort om en hel del, så det kan hända att det ser lite knasigt ut här och där innan jag har vant mig vid allt det nya. Framförallt har adminsystemet förändrats ordenligt, och om jag har förstått allting rätt så är det tänkt att topp-domänen ska bytas ut, från .se till .nu. I alla fall finns det nu två adresser till den här bloggen, dels den gamla, http://www.bloggi.se/limbo, och dels en ny, http://limbo.bloggi.nu. Vad som oroar mig lite är att de modereringar av kommentarer jag just gjort i det nya adminsystemet (på .nu-domänen) inte syntes när jag gick in på bloggen via .se-adressen. Jag hoppas verkligen det bara hade nått med min cache eller dylikt att göra, annars blir det väldigt konstigt för folk som kommer hit via .se-länkar (det finns säkert två stycken), de kanske inte ser mina nya inlägg alls (det gamla adminsystemet på .se-domänen är inte tillgängligt alls just nu).

Nåväl, det löser sig säkert på nått vis. Dags att återgå till att njuta av den extremt tidiga semestern. Frågan är bara om det ska göras med hjälp av mat, Guild Wars, World of Warcraft, eller Buffy säs. 5.

Tankens verklighet, eller Att skrämma sina medmänniskor

Jag har medvetet undvikit, eller försökt att undvika, att förvandla den här bloggen till en dagbok av den typ som förpestar ett stort svensk online-community. Inget fel med dem egentligen, jag skrev själv en i några år, men poängen med bloggen, och hemsidan före den, var ju att fokus skulle vara på det jag tillfälligtvis skapar, inte på mitt uppfuckade, förtryckta känsloliv. Men igår dök det upp en tanke jag tyckte jag ville utveckla, på det vis jag så ofta gjorde på det där communityt. Tanken handlade om att skrämma folk med sina känslor.

Liksom den genomsnittliga människan, händer det då och då att mina vägar korsas av personer som jag finner lite mer fascinerande än genomsnittet. Min vanliga, normala, reaktion då, är att gräva ned mig i känslan, att frossa i den och det otillfredställda behov den skapar när den får gro obehindrat. En av anledningarna till det har varit att situationen har varit sådan att kontakten med dessa personer har varit starkt begränsad av olika orsaker. Så inte längre, och det skrämmer mig.

Vad jag menar är att jag låter känslan bli större än livet självt, den får ta en enorm plats, och framstå som något allöverskuggande som skulle göra mitt liv komplett och tar mig i besittning varje tankelös stund. Problemet uppstår när jag tänker mig hur denna andra person rent hypotetiskt skulle förhålla sig till Känslan. Att kasta på dem ett fenommen av den magnituden måste vara rätt överväldigande. Hur ställer man sig till en person verkar ha hängt upp hela sitt liv och hela sin sjäsliga fortlevnad på att man känner åtminstone lite likadant? Jag skulle personligen bli livrädd.

Samtidigt vill ju personen som är fången i Känslan inte förringa den genom att verka mindre berörd än han är, eller genom att distansera sig själv på ett olämpligt sätt. Det ger ju fel signaler till den andra personen, då det han eftersträvar, eller söker efter, eller tror sig vilja uppnå, faktiskt på sätt och vis är precis så enormt, överväldigande och alltuppfyllande som han föreställer sig det.

Vad jag funderar över är väl helt enkelt hur man närmar sig en person man verkligen är uppriktigt intresserad av (krogragg baserade på en sexig outfit eller schysst smajl är alltså exkluderade). Kan man helt sonika kasta fram, i betydelsen leva ut, sina känslor så som de framstår för en själv, utan att bara skrämma bort personen, och kan man smyga med dem till en början utan att riskera att den andra personen helt tappar intresset (förutsatt att det fanns där till att börja med)?

När blir känslan för verklig? För konkret och greppbar för att personen som ännu inte är van vid den ska kunna acceptera den och kanske i sinom tid omfamna den också?

Det ska visst vara svårt, vi är visst bara människor, men i bland önskar jag att jag hade lite fler svar och lite färre frågor.

Alla fånars afton

Valborgsmässoafton har kommit och gått, och jag mår förmodligen bättre än genomsnittet av Uppsalas studenter idag. Detta för att jag på grund av en humördal valde att dra hem rätt tidigt. Hade gärna suttit kvar hos Mattias och supit några timmar till med bara musik och skitprat, men på två blir det lätt trist i längden, och jag var inte på humör för utgång, så jag var hemma vid nio tio-tiden (tror jag). Lite trist kan tyckas, men jag är övertygad om att det var rätt val.

Nåja, jag såg i alla fall The Junction spela på Borgarhemmets tak (och om jag bara iddes skulle jag lägga in ett foto på det här), och insåg att jag ska vara glad att jag inte ens tänkte tanken att ta mig in på nån champagnegalopp. Var inne på Snerikes efteråt, och fan vad snuskigt det var där. Fuktigt, blött på golven, sur stank över allt och alla man kom i kontakt med hade ett lager av klibb och äckel (söt champagne blandad med diverse kroppsvätskor) på hela kroppen.

Efter att ha letat upp Markus och konstaterat att hans tillstånd var som det var och brukar, bar det hem till Mattias för att fylla på hans spritreserver, och där tog den verkliga galenskapen vid. Skåda effekterna av en "ensam" människa (Mattias är på toa), lite sprit, och Beatles på stereon. Ren dårskap I tells ya' (ca 11 meg, wmv) [filen har p.g.a. inaktivitet raderats av Rapidshare, red.].

Därefter rullade jag hemåt på min cykel genom Uppsalaaftonen.

Skrev en text när jag kom hem, men den är fullständigt avhängig av att den framförs "musikaliskt", så den får vänta tills jag vet om jag överhuvudtaget kan spela in den ordentligt (alldeles utöver det faktum att jag var full när jag skrev den, alltid farligt).

Nu borde jag ta tag i Voltaires "Candide eller optimismen", men fan om jag ids.