Uppsala-Södertälje-Uppsala

Genom vintervita Svea land
på el och räls vi glider fram
Jag lyfter blicken spanar ut
ser träden tyngda utav iskristall

Passar mig utmärkt, i alla fall med dagens sega humör.

I wish I could be like you...

You're a sidekick!

You're short. You've got mousy brown hair and glasses. Sometimes you get to be the comic relief or provide an infodump, but mostly your role is to be helpful and supportive to your tortured best friend. You're always going to come second in everything. Sure, this may seem like a bad deal, but at least you get to bask in your friend's reflected glory; and looking on the bright side, you're unlikely to be dead by the end of the series. Every hero needs a cheerleader for their final battle. Which generic anime character are you?

Det verkar som om blogosfären kallar

Så det är väl bäst jag svarar då, även om det nu är närmare en månad sedan Sparris tyckte att jag borde vräka ur mig något.

Fem saker jag vet kommer ske i år:
* Jag flunkar båda omtentorna
* Jag kommer därför inte kunna påbörja det som förhoppningsvis blir sista steget i min alldeles för långa utbildning
* Jag sliter ryggen och knäna av mig på praktiken på ICA Kvantum
* Jag får ingen sjukpenning för detta av något obskyrt skäl, så som att jag faktiskt inte uppburit lön.
* Jag sumpar allt vad semester heter eftersom jag inte tjänar några pengar och därmed inte kan ta semester.


Fem saker jag vill ska ske i år:
* Jag vill greja omtentorna
* Jag vill påbörja det som förhoppningsvis blir sista steget i min alldeles för långa utbildning
* Jag vill dricka mig lagom berusad på en vardag.
* Jag vill spana på tjejer jag aldrig vågar gå fram till och hänga utanför Kalmars tills alla andra har gått hem och käka hamburgare halv tre på Burger King.
* Jag vill ha ett djävla liv igen!


Vem då? Jag? Bitter? Aldrig med min kofot! (Skribenten äger ingen kofot, red. anm.)

Tyvärr stannar kedjan där, då jag inte har någon att skicka den vidare till. Dessutom är det väl dags att tänka på 2008 snart ändå.

What happens to "A Dream Deferred"?

I går var jag i Dômen och jobbade. I förväg visste jag inte mer än att jag var anställd i tre timmar, mellan ett och fyra. En fredag eftermiddag brukar det inte hända så mycket spännande alls, så jag var rätt nyfiken på att se vad det var som krävde extrapersonal på en sådan tidpunkt.

Framme vid krykan upptäckte jag att halva vapenhuset var avskärmat, och bakom skärmarna stod en hel hord människor. Det var helt enkelt smockfullt, bakom skärmarna. Inne i kyrkan hade folk börjat bänka sig som inför någon stor konsert (tänk juloratoriet). Chefen upplyste mig så om att det var examensceremoni för lärarstudenter...

...

Det rörde mig ärligt talat inte i ryggen. Huruvida det är bra eller dåligt vet jag inte. Det skulle kunna betyda att jag tog rätt beslut för två och ett halvt år sedan. Eller så betyder det bara att jag helt enkelt har slutat bry mig alls, något jag länge har misstänkt.

...

Jag såg för övrigt en före detta kursare på lärarprogrammet i den digra skaran presumptiva pråliga pedagoger. Det rörde mig inte nämnvärt heller.

Förlåt mig, salig herr Rydberg, förlåt mig!

Midvinternattens köld är måttlig
stjärnorna glöda rätt illa
Alla vaka i täta gårdar
stressigt under midnattstimma
Månen vandrar över stadens slammer
snön lyser med sin frånvaro
endast frost lyser vit på taken
även tomten är vaken

Tio minuter vid skrivmaskinen

Komedi blir mindre roligt andra gången, sa han, och avfärdade därmed hela diskussionen. Eller något åt det hållet. Mekaniskt hackar jag på skrivmaskinen, som för att se till att musklerna inte glömmer bort hur man skriver bara för att hjärnan har glömt bort hur man kommer på något att skriva. Man kan ju fråga sig om det hjälper, men det känns bra på något vis, inte minst för att det håller mig sysselsatt, får mig att känna mig lite mindre sysslolös, och värdelös på grund av denna sysslolöshet. Som om mitt inneboende människovärde var avhängigt av att jag aldrig går runt och bara driver. Som om mitt inneboende människovärde var avhängigt av att jag fortsätter skriva, vad som än händer, hur oinspirerad jag än känner mig, och hur dåligt, meningslöst och substanslöst det än blir.

Och kanske har jag hängt upp mitt människovärde på skrivandet, men är det inte i så fall ett medvetet val? Jag menar, om den enda mening med livet vi ges av naturen själv, av livet självt, är att växa upp, skaffa avkomma och uppfostra denna avkomma, för att sedan dö och förmultna så att jorden kan återvinna de näringsämnen som finns lagrade i vår kropp; då måste vi väl hitta på meningen själva, fylla livet med värden själva? I alla fall nu när vi har utvecklat en hjärna som tillåter medveten tankeverksamhet, sapiens sapiens, och ett samhälle som ger oss tid över att använda denna tankeförmåga när vi inte längre behöver ödsla tid på att skaffa mat och skydda vår stam mot rovdjur andra faror i naturen.

Föga banbrytande tankegångar måhända, men så skriver jag bara för att skriva. Skrivandet i sig har för mig antagit ett inneboende värde, som i sin tur skänker mig, om inte ett inneboende värde, så åtminstone viss behållning, viss känsla av meningsfullhet, syfte.

Allt detta är naturligtvis tämligen paradoxalt, då jag den senaste månaden har skrivit mer under en sammanhängande tidsperiod än jag någonsin gjort tidigare. 19 159 ord på trettio dagar. Och så sitter jag här och låtsas som om jag har sådan skrivkramp att jag inte minns hur man gör för att skriva. Men det är nästan så det känns. Död för själen kallade en bekant det att jobba på McDonald's, och det väckte en tanke i mig. Kanske är det en viss själslig död jag erfar, nu när jag har varit borta från den otvetydiga intellektuella stimulans det innebär att studera på universitet så länge. Jag kände då att jag saknar, och rent av behöver, törstar efter den influens de stora hjärnor och pennor man får komma i kontakt med där ger ens eget tänkande och skrivande. Inte undra på att gemene man har föga intresse för den så kallat finare kulturen, när han (eller hon) har fullt upp med att slita på ett tärande, krävande jobb om dagarna. När han/hon kommer hem vill han/hon så klart bara ta det lugnt, slippa all sorts ansträngning, inklusive mental (jag tvekar inför ordet "intellektuell").

Någonstans i skarven där befinner jag mig. Van att tänka, att syssla med intellektuella uppgifter, men den senaste månaden utarbetad både fysiskt och till viss del mentalt kreativt. Så kommer då ett par dagar då inget händer, och min kropp, nej, min varelse, vet inte hur den ska reagera. Hjärnan vill ägna sig åt intellektuell aktivitet, men har fått gå på tomgång så länge att det inte finns något att behandla, och kroppen, som vant sig vid att slita flera timmar om dagen får dåligt samvete för att jag inte har något produktivt att ta mig för, vilket i sin tur skulle lösa sig om hjärnan fick utlopp för sin önskan att skapa, att skriva, igen.

Jag skrev en pryl

I brist på bättre saker att ta mig till sista dagen på jobbet, plitade jag ned en rad någon stans i dagens Metro: I wrote a love song, and then I wrote another. Detta utvecklade sig sedan till en hel (nåja) sång, som genast sattes till sedvanligt simpelt gitarrkomp. Soundclick!

I wrote a love song
and then I wrote another
I wrote some stories
I wouldn't show my mother

But I have a problem
cause they all sound the same
I keep banging the same chords
over and over again

I wanted to be a rockstar
who travelled the world around
but on the popcharts
I barely made a sound

Cause I have a problem
I always sound the same
I keep banging the same chords
over and over again

Alla helvetets kval

För ca sex år sedan gjorde jag mitt första inköp från CDON, det bestod om jag minns rätt av Eagle-Eye Cherrys andra skiva och Mick Jaggers Goddess in the Doorway (Hellacopters Cream of the Crap kom nog därifrån också, men det kan ha varit senare). I går fick jag ett mail från CDON där de med anledning av att jag "nyss" registrerat mig på CDON vill bjuda på frakten på mitt första köp.

Mitt dilemma är detta: Ska jag helt hänsynslöst utnyttja att de har noll koll, och köpa några skivor, helst en enda riktigt billig så frakten blir så stor del som möjligt att totalsumman; eller ska jag låta bli, eftersom frakten är en sådan liten summa (29 kr) att de har råd att ge bort lite gratis frakt då och då, och därmed bara har lurat mig att handla när jag egentligen inte vill det, eftersom jag tror att jag får något gratis?

Eller ska jag erkänna (för er, mina kära två läsare) att detta mail skickades till en e-postadress jag registrerade för knappt två år sedan, vilket gör det hela lite mer komplicerat än att de bara har råkat skickat ett introduktionserbjudande till en sex år gammal användarprofil?

Trilemma blir det då, vad?

Smärre panik infinner sig, förf. går och handlar.

Det går lite långsamt. Men det vet ni redan, om ni har ramlat in här på bloggen. Precis under min "profil" finns nämligen numera en liten bild som informerar om att jag deltar i NaNoWriMo, och hur många ord jag har kommit upp i hittills (den länkar dessutom till min profil på NaNo-sidan). Om ni klarar av kommandoserien "kör: calc" (eller motsvarande i vad ni nu har för operativsystem) och beräkningen 50000/30, så vet ni att man måste greja ungefär 1667 ord per dag för att fylla sin NaNo-kvot. Ytterligare en simpel beräkning (den här gången utan "calc") säger oss att de där 6735 orden jag har klämt ur mig inte är i närheten av de ca 16 667 man måste ha kommit upp i när klockan slår tolv i natt.

Det går med andra ord inte bara lite långsamt, det går på tok för långsamt. Jag skulle kunna skylla på att jag har ett heltidsjobb, men en annan av deltagarna i Uppsala upplyste mig på en skrivträff om att hon både pluggar (heltid) och jobbar, och hon ligger en bra bit över dagskvoten om jag inte minns fel. Jag skulle kunna skylla på att min laptop är så gammal att det är rent inspirationsdödande att slå sig ned och skriva, men så skriver jag stundom med gott humör på en gammal mekanisk skrivmaskin. Jag skulle kunna skylla på att jag av omständigheter utanför min kontroll (bland annat det där heltidsjobbet) knappt kunde få ur mig ett enda ord mellan onsdag den 1 november (på vakan som hölls på kvällen den 30 oktober) och tisdag den 7 november.

Eller så sätter jag mig helt enkelt och skriver nu, istället för att upplysa er om grundläggande matematiska fakta och alla undanflykter jag har för de ord jag inte skrivit tidigare. Nu är det faktiskt fredag kväll, jag ska inte ut, jag behöver inte gå upp helt okristligt tidigt i morgon (även om jag måste jobba), och korridoren verkar än så länge helt tom. Dags att skriva med andra ord. Bara jag får gå och handla först.

Då har man tatt sig/hoppat i/skitit i

Vatten över huvudet. Galen tunna. I det blå skåpet. Det finns ett otal fasta uttryck för att beskriva vad jag har ställt till med. Ring inte larmcentralen riktigt än dock, det är inte så illa som det låter. Nej, landet ligger på följande vis (horisontellt och utsträckt, höhö):
Någon gång förra veckan hittade jag på anslagstavlan i trappuppgången en lapp med följande lilla URL på: http://www.nanowrimo.org/

Vad är då detta, som kräver sådana dödsrubriker och klagovisor? Jo, det är som jag ser det just nu (vem vet vad jag tycker om en månad eller så?) ett alldeles fantastiskt litet projekt, där man helt enkelt anmäler sig på en hemsida, och sedan försöker skriva en roman på en månad. Den 1 november får man börja skriva, och har därefter fram till midnatt den sista på sig att komma upp i minst 50 000 ord. Man vinner inga priser, och det mest sannolika resultatet är nog att man inte får sova ut på en hel månad, men det verkar helt galet kul, inte minst för att man gör det tillsammans med ett tusental andra idioter, så jag kunde inte stå emot. Gör inte det ni heller. Skynda, skynda, det är bara några dagar kvar.

Jag kommer naturligtvis återvända till detta ämne under månaden som kommer, men för tillfället har jag inte mycket mer att säga om saken, jag är nämligen upptagen med att låtsas att jag har någon aning om vad jag ska skriva.