Författare bär rock

På en utbildningsmässa en gång, vintern 2006-07, såg jag Jonas Hassen Khemiri gå förbi. Han bar rock, och det slog mig:

En riktig författare bär rock
han kan svepa omkring sig
I den kan han gömma sitt värv
Dölja sitt hemliga sämliga språk
En rock han kan sluta omkring sig
där han kan odla de tankar han skriver
de tankar som förbryllar

förlustar och
förargar

De tankar vi läser när han lättar på rocken.

Öppnandets värde ligger i dess raritet
Under en rock kan allting döljas,
och öppnas när det mognat

Därför, bär en riktig författare alltid rock.

Så i dag, långt senare, slog det mig: om jag vill vara författare, måste jag bli författare. För ett tag sedan ärvde jag en manchesterkavaj av min mors man. Jag har tidigare bara använt den vid festligare tillfällen, men nu har jag gjort den till mitt vardagsplagg utomhus. Med bara tröja blir det lite snyggt. Kombinerat med en halsduk ser jag så fasligt författare ut att man kan tro sig förflyttad till någon sekelskiftesroman om unga litteratörer in spe.

I den kavajen kan jag dölja mitt eget hemliga sämliga språk, och odla de tankar jag skriver – att släppas fram när effekten blir som störst.

Aalid går händelserna i förväg

God eftermiddag, årlig morgons sol
som tittar fram när årets dager gryr
Än svalkar vind, än biter köld
när natten faller på
men i din glans vi reser oss
till fruktbar sommars dyrkan

Fast vinterns spår knappt smält
vi kastar rock och hatt
och sträcker oss mot ljuset
tills året åter går mot natt
Min hud blir ännu blek och kall
i vårlig bris och fläkt,
min jacka läcker luft och värme
när du bak molnen gömmer dig
Men snart de skingrat sig
du fyller oss med liv igen.

Tyvärr var det mäkta kallt när kandidaten gav sig ut. Minsta molntuss förtog hela den solvärme som det var tänkt skulle tina hans lekamen så väl som skaparlusta

Obehagkänsla

Blir bara inte kvitt känslan av att någon bestämt roar sig på min bekostnad. Roar sig med att jag är orolig, okul alltså. Detta kan väl inte stämma. Vuxna människor gör inte så. Eller?

V. Aalids klocka

Varje minut ska räknas ut

samlas in och indexeras

Varje minut

– Räknas

Har sitt värde för sig

i sig

för dig

Visarna springer runt på tavlan

ritar ut och äter upp

lägger minuter

timmar och dagar bakom sig

Målar över desamma i detsamma.

Tiden går i cirkel
men kommer aldrig igen

v. Aalids sjätte epistel

Författad under tre dagar. Hopklistrad av enskilda fragment av en känsla i ständig omvandling.

I skeendet som aldrig blev,
det önskade som aldrig fanns,
det som en gång var det lenaste,
en röst som änglars like var,
vars smekning själen sökte för sitt öra,
blev nu som naglar mot en tavla

Men hon ritar små snirklar i sitt block
med en penna som går av sig själv
Dekorerar sidan med nonsens
ämnat till inget än att finnas
Och det går inte annat än att älska.

Och när hon sätter sig bredvid
med bara mig
då kommer lukt av vår
och nåt som känns som liv

Och rösten skär ej längre –
Själen rivs av avstånd, inte röster
vill närhet till vad pris som helst.

Jag är mållös!

Detta är så oändligt coolt att jag baxnar.

Liv, jag förstår dig ännu inte

Utanför mitt fönster faller snön som frusna tårar. Från en stålgrå himmel som ingen kärlek känt.

Svept i moln och dimmor gråter den för alla som delar dess öde. För alla som inte kan gråta för sig själva.

Varning: TV innehåller våld!

Jag uppmärksammades via ett ökänt svenkst internetforum på en debattartikel som publicerades i SvD härom dagen. Till att börja med:

den brustna blick man får när man dör.

Jag kan inte bestämma mig för om detta är otroligt banalt, eller fullkomligt sublimt.

Till ämnet är jag över huvud taget förvånad att en seriös morgontidning tar in denna högstadiemässiga debattartikel på sin "stora" debattsida. Den är visserligen korrekt skriven, och språket, framför allt i ordval, gör tydligt att det är en vuxen, för att inte säga övre medelålders till pensionerad person som skrivit den; men han säger ju absolut ingenting! Och när han försöker säga något, misslyckas han bara kapitalt.

Han försöker inte ens påstå att "tv" medvetet förhärligar våld (trots att det är det hans argumentation om våld som underhållning, "kul", antyder), snarare tycks han använda exempel på våld som helt uppenbart är menade att upplevas som obehagliga för att driva en poäng i ett narrativ. Och hans beskrivning av långvarig ångest på grund av mordscenen i Andra avenyn är bara löjlig (alldeles utöver det faktum att han verkar ha missat poängen -- den ska vara obehaglig!).

Till syvende och sist ett taffligt försök att få lite uppmärksamhet i ett medieklimat som för länge sedan lämnat honom och hans andliga generationskamrater bakom sig. Jag vill på intet sätt förespråka onödig grovhet, vare sig fysisk eller psykisk i vare sig medier eller interaktion med andra människor, men man får faktiskt försöka hänga med i tidsandan lite grand. Det är okej att visa våld även som en del i underhållningsprogram, det har den allmänna opinionen (genom sin köpkraft) slagit fast för länge sedan nu. Och man får även försöka se lite mer nyanserat på de våldsskildringar man tar upp. Det finns bättre verk att exemplifiera med än en halvbeige dramaserie ingen tittar på, om man vill förfasas över frossande i våldsskildringar.

Däremot har han rätt om dubbelmoralen gällande sexskildringar. Den lämnar mycket övrigt att önska.

Expulsion

Jag vill skriva, men kan inte. Det vill inte. Det verkar inte finnas något att skriva, trots att jag så gäna vill. Jag vill verkligen, "eller värkligen". Det vore så himla förlösande. Som att kräkas, fast positivt.

Alltså en ejakulation, även om jag helst inte använder det ordet. Av någon anledning känns jämmerlig uppstötning av föda som en lämpligare liknelse än euforisk utstötning av livsvätska. Det är något jag vill bli av med!

Adam tvingas trängas med musiken

I ett inte allt för gammalt nummer av Musikermagasinet läste jag en gång något som skulle föreställa en låtskrivarskola. Eller kanske snarare en låtarrangerarskola. Den gick i mer eller mindre detalj igenom hur man ska tänka när man bygger upp en låt, med arrangemang och instrumentering, och även hur man ska tänka för att melodin ska fungera bra ihop med texten (vissa vokalljud är tydligen inte så snygga att lägga långa toner på till exempel).

En av de punkter som står ut mest i minnet, är att man när all instrumentering är klar, ska se till att man har lämnat plats för sångstämman i arrangemanget (eller vad som nu är huvudstämman för tillfället). Detta slår mig varje gång jag hör Adam Tenstas My Cool på MTV.