Förlåt mig, salig herr Rydberg, förlåt mig!

Midvinternattens köld är måttlig
stjärnorna glöda rätt illa
Alla vaka i täta gårdar
stressigt under midnattstimma
Månen vandrar över stadens slammer
snön lyser med sin frånvaro
endast frost lyser vit på taken
även tomten är vaken

Tio minuter vid skrivmaskinen

Komedi blir mindre roligt andra gången, sa han, och avfärdade därmed hela diskussionen. Eller något åt det hållet. Mekaniskt hackar jag på skrivmaskinen, som för att se till att musklerna inte glömmer bort hur man skriver bara för att hjärnan har glömt bort hur man kommer på något att skriva. Man kan ju fråga sig om det hjälper, men det känns bra på något vis, inte minst för att det håller mig sysselsatt, får mig att känna mig lite mindre sysslolös, och värdelös på grund av denna sysslolöshet. Som om mitt inneboende människovärde var avhängigt av att jag aldrig går runt och bara driver. Som om mitt inneboende människovärde var avhängigt av att jag fortsätter skriva, vad som än händer, hur oinspirerad jag än känner mig, och hur dåligt, meningslöst och substanslöst det än blir.

Och kanske har jag hängt upp mitt människovärde på skrivandet, men är det inte i så fall ett medvetet val? Jag menar, om den enda mening med livet vi ges av naturen själv, av livet självt, är att växa upp, skaffa avkomma och uppfostra denna avkomma, för att sedan dö och förmultna så att jorden kan återvinna de näringsämnen som finns lagrade i vår kropp; då måste vi väl hitta på meningen själva, fylla livet med värden själva? I alla fall nu när vi har utvecklat en hjärna som tillåter medveten tankeverksamhet, sapiens sapiens, och ett samhälle som ger oss tid över att använda denna tankeförmåga när vi inte längre behöver ödsla tid på att skaffa mat och skydda vår stam mot rovdjur andra faror i naturen.

Föga banbrytande tankegångar måhända, men så skriver jag bara för att skriva. Skrivandet i sig har för mig antagit ett inneboende värde, som i sin tur skänker mig, om inte ett inneboende värde, så åtminstone viss behållning, viss känsla av meningsfullhet, syfte.

Allt detta är naturligtvis tämligen paradoxalt, då jag den senaste månaden har skrivit mer under en sammanhängande tidsperiod än jag någonsin gjort tidigare. 19 159 ord på trettio dagar. Och så sitter jag här och låtsas som om jag har sådan skrivkramp att jag inte minns hur man gör för att skriva. Men det är nästan så det känns. Död för själen kallade en bekant det att jobba på McDonald's, och det väckte en tanke i mig. Kanske är det en viss själslig död jag erfar, nu när jag har varit borta från den otvetydiga intellektuella stimulans det innebär att studera på universitet så länge. Jag kände då att jag saknar, och rent av behöver, törstar efter den influens de stora hjärnor och pennor man får komma i kontakt med där ger ens eget tänkande och skrivande. Inte undra på att gemene man har föga intresse för den så kallat finare kulturen, när han (eller hon) har fullt upp med att slita på ett tärande, krävande jobb om dagarna. När han/hon kommer hem vill han/hon så klart bara ta det lugnt, slippa all sorts ansträngning, inklusive mental (jag tvekar inför ordet "intellektuell").

Någonstans i skarven där befinner jag mig. Van att tänka, att syssla med intellektuella uppgifter, men den senaste månaden utarbetad både fysiskt och till viss del mentalt kreativt. Så kommer då ett par dagar då inget händer, och min kropp, nej, min varelse, vet inte hur den ska reagera. Hjärnan vill ägna sig åt intellektuell aktivitet, men har fått gå på tomgång så länge att det inte finns något att behandla, och kroppen, som vant sig vid att slita flera timmar om dagen får dåligt samvete för att jag inte har något produktivt att ta mig för, vilket i sin tur skulle lösa sig om hjärnan fick utlopp för sin önskan att skapa, att skriva, igen.