Mellan raderna

Intelligentians angrepp på pöbeln

2011-09-07T21:09:00.004+02:00

eller
CIRKELBESKRIVNING
eller
KONSUMTIONSKRITIK

Du sitter på din kammare
och känner existentiella kval
Det kallas för ångest men du tänker:

”Jag är uttråkad, ge mig nåt att göra.”

Du går på stan och köper njutning
av en man som ler med munnen
Han säger ”tack så mycket”
”Glöm inte kvittot” och ”mycket nöje”
Du tycker han gör dig en tjänst och tänker

”han var himla trevlig”

Sen vinkar han adjöken
och vänder sig till nästa torsk

och räknar dina pengar.

Och du går hem och känner dig
tillfälligt tillfredställd

Amatörfotografens klagan

2011-04-02T21:40:00.001+02:00

behänger mig med attribut
som
ska få mig att stå ut
men
som bara tynger ner mig
och
gör att ingen ser mig

Det är svårt att kritisera också

2011-01-11T15:48:00.003+01:00

Översättning är svårt. Vad den ene framfött och formulerat på ett språk, ska den andre överföra till ett språk den ene aldrig tänkt på, och det med dennes ord som grund. Vad Shakespeare sagt på engelska går självklart att säga lika bra på svenska, men när man är bunden av hans ord, och därmed av hans engelskspråkiga tankegångar, hindrar det en från att helt nyttja potentialen hos det språk man skriver på.

Nedan följer en text jag skrev, publicerade, och sedan raskt raderade efter att ha läst en recension i dagens SvD av en översättning av William Shakespeares ”Sonetter”. Efter att ha tänkt över saken en extra gång, läst de berörda raderna ett tiotal gånger extra, och känt på dem ordentligt, är jag osäker på mitt eget första omdöme. De betonade och obetonade stavelserna sitter där de ska, jag hade knappast kunnat göra det bättre själv, och det jag kallar stapplande staccato, som alltså inte har med betonad/obetonad att göra, utan med själva ljuden, ger sig bara man läser lite mer artikulerat. Men ljudsmeten består. Det står jag för!

Stapplande staccato övergår i oformlig ljudsmet

I dagens SvD recenseras en nyöversättning av William Shakespeares ”Sonnetter” från 1609. ”Sonetterna har aldrig låtit bättre” proklamerar rubriken, och recensenten, Carl-Johan Malmberg, hyllar översättaren, Eva Ström, för att hon har bevisat att svenskan är poetiskt smidig. Som om det skulle behöva bevisas, och därtill med en översättning.

Att svenskan är poetiskt smidig bevisas väl bäst av det ymnighetshorn av inhemsk kvalitetspoesi vi har att ösa ur. Förvisso är det intressant att se om en dikt går att föra över från ett språk till ett annat utan att förvanskas allt för mycket, men att just denna översättning ska vara det slutgiltiga beviset vill jag inte riktigt hålla med om.

Som exempel på Ströms förmåga att transponera Shakespeare från engelska till svenska tar Malmberg Shakespeares kanske mest berömda sonett, den artonde, som börjar ”shall I compare thee to a summer's day / thou art more lovely and more temperate”, och där den avslutande kupletten lyder ”so long as men can breathe or eyes can see / so long lives this and this gives life to thee”. I Ströms översättning lyder de berömda raderna ”Så länge män kan andas, ögon se / ska detta leva kvar och liv dig ge”.

Som översättning betraktat är det inget fel på texten. Ström bevarar så gott det går så väl ordföljd som rim. Problemet ligger i språkrytmen. Den första raden är bra, riktigt bra, men den andra är sämre, avsevärt sämre. Den något ovana ordföljden, som jag gissar är mer av en tidsmarkör på engelska, känns på svenska som en nödlösning för att passa metriken (vilket i sig är obligatoriskt, absolut), och den sista raden degenererar för mig till ett stapplande staccato som slutligen övergår i en oformlig ljudsmet i den olyckliga ordkombinationen ”dig ge”, eller som det låter om man läser texten högt: /deiyie:/.

Nu är det här två rader av alla de hundratals som ingår i översättningen, men om det är det mest representativa exempel Malmberg kunde hitta, är jag inte imponerad. Tyvärr. Därmed inte sagt att Ström är en dålig översättare. Hon har en uppgift som aldrig riktigt kan fullbordas. Shakespeare har framfött tanken och formulerat sina rader på engelska. Ström har att säga på ett annat språk vad någon aldrig menat skulle uttryckas på svenska, och dessutom med dennes ord som grund. Visst går det att säga vad Shakespeare sa även på svenska, men tanken, likväl som orden, måste då födas i språket.

Svenskan är ett utmärkt språk, vars potential för poetiskt uttryck är outgrundlig, liksom engelskans. Men att översätta poesi är och förblir en i striktaste mening omöjlig uppgift.

Skarsgård i snoppchock

2010-10-14T10:37:00.004+02:00

Med orden ovan lockar rubriken på DN.se, och jag vill så gärna klicka. För visst kittlar intima ämnen. Det är bara att erkänna.

Men jag vill inte ge efter. Jag vill inte erkänna att så simpla rubriker får mig att klicka. Och framförallt vill jag inte ge DN.se mer vatten på den kvarn som obönhörligt driver dem mot aftonpressens nivåer i jakten på fler klick.

Samtidigt är jag ju nyfiken. Även om jag kan föreställa mig att det helt enkelt handlar om att den yngsta brodern Skarsgård är naken i någon oskyldig scen i sin nya film, och att det var en av de första scenerna de spelade in, så vill jag veta vad det är som fått rubriksättaren att ta till signalorden "snopp" och "chock".

Men jag vill inte klicka. Vill inte erkänna att det lockar mig. Vill verkligen inte ge någon bekräftelse till den utveckling av nyhetswebben som rubriken står för.

Beslutsångest.

Julia

2010-06-06T22:07:00.003+02:00

I min väska finns en penna från DU
I min väska finns en penna som påminner om dig
Och ändå minns jag
knappt
hur du ser ut

Det är en ganska dålig penna
i gulnad plast med lila tryck
Suddet har torkat sedan länge
och stiften har brukats och brutits
tills bara smulor återstår

Men den får ligga i min väska
och blekna i takt
med mitt minne av dig

GAAAAAH!

2010-06-04T10:50:00.002+02:00

Kommentarer är överflödiga.

Kära DN!

2010-04-25T11:36:00.003+02:00

Ni är bättre än så här.
Se ödeläggelsen? Här drog dödstornadon fram?

Vafan håller ni på med, ärligt talat? Vore det inte för att layouten på sidan än så länge andas seriositet kunde man ju tro att man var på Aftonbladets hemsida.

Uppdaterat:Tre och en halv timme senare, när nyheten har flyttats ned en bit på sidan, är det Fan i mig ännu värre:

Dödstornadon redan i rubriken. Vad i hela helsefyr är det för avskräde till rubriksättare de anställer nuförtiden egentligen?

Vaken sömn

2010-03-22T13:03:00.003+01:00

Något om konsekvenserna av att ha en fast tid att gå upp på varje vardag under en längre period.

När jag vaknar till av att det börjar bli ljust i rummet är klockan en bit över fem så här års. Mina tunna gardiner stänger egentligen inte ute något ljus alls, och rummet ligger i ett jämntunt grådis närmare dag än gryning. Jag tittar snabbt på klockan för att förvissa mig om att jag inte behöver gå upp än på en dryg timme, men konstaterar samtidigt att jag måste upp och lätta på trycket.

Tillbaka i sängen är klockan nu närmare halv sex, och jag är farligt nära att vakna till på riktigt. Så jag stålsätter mig mot vaknandet. Uppbådar allt min viljestyrka, borrar ned huvudet i kudden och drar täcket tätare omkring mig. Som för att rent fysiskt förneka att det är dagsljus ute och att jag är så gott som klarvaken.

Så ligger jag, med armarna under kudden och ena benet uppdraget, och andas medvetet. Lyssnar till ljudet av mina egna luftvägar och önskar inget annat än att sömnen åter ska infinna sig, så jag slipper ligga och slösa bort vakna timmar på att bara dra mig. I så fall kunde jag ju lika gärna gå upp och duscha, äta en stadig frukost och läsa tidningen i lugn och ro.

Men sömnen är viktig, intalar jag mig, även den knappa timme jag nu har kvar tills klockan ringer halv sju. Därför stålsätter jag mig. Koncentrerar mig på känslan av det mjuka täcket som omsluter min kropp och bestämmer mig för att jag ska sova. Jag ska inte vara vaken. Mitt medvetande ska stängas av.

Det är som att det finns en särskild muskel någonstans i kroppen som kan användas för att tvångssova. Sömnen vägrar infinna sig på riktigt, men genom att spänna tvångssovarmuskeln kan jag frammana ett tillstånd som liknar sömn. Allt annat än den direkta omvärlden – lakanet, kudden, täcket – försvinner, och jag sluts in i ett töcken av andhämtning och bristande tidsuppfattning.

Genom att koncentrera mig riktigt hårt på att inte vara vaken, kan jag uppnå något som liknar sömn, och som med lite god vilja har sömnens återställande funktion. Men eftersom det kräver stark koncentration och paradoxalt nog medvetande att uppnå detta tillstånd av lägre medvetande, är det också ett tillstånd som lätt bryts. Om det så är av ett oväntat ljud från utanför fönstret eller bara ett ögonblicks uppmärksamhet på något för sömnen irrelevant.

När klockan väl ringer har jag därför redan väntat på den i en kvart. Alltjämt fast besluten om att inte tulla på min tid i sängen, trots att jag numera är klarvaken långt innan den tidpunkt då jag har bestämt att jag måste gå upp.

Bidrar den som tiger?

2010-02-27T23:52:00.001+01:00

På facebook kan man gå med i grupper eller bli fans till något eller någon. Vem som helst kan lägga upp en sida och bjuda in folk till att bli fans eller gå med i gruppen. Det kan röra sig om allt från att man gillar pärlplattor med TV-spelsmotiv eller någon viss musikartist, till att man vill återupprätta vaginans status i samhället eller marknadsföra sitt företag.

Många grupper har också ett politiskt budskap. Under oroligheterna i Iran förra året skapades ett antal grupper till stöd för den hunsade befolkningen, där videor och rapporter från protesterna länkades. Tämligen framträdande på sistone är ”Sverigedemokraterna har fel” och ”Sverigedemokraterna i riksdagen – nej tack”. Och i dag tipsade Facebooks små robotar mig om ”Vi som vill förhindra att Komvux läggs ned”. Trots att jag absolut inte vill att Komvux läggs ned, tvekar jag inför att klicka på ”bli fan”-knappen.

De mer lättsinniga grupperna jag är med i, som ”Good grammar is hot”, ”I judge you when you use poor grammar” eller ”Anonyma tidsödare”, ställer inga svårare spörsmål. Man visar sitt intresse för något mer eller mindre lustigt fenomen, och i och med det har man bidragit till att skapa och stärka såväl sin egen identitet, genom att stoltsera med gruppen på sin Facebook-sida, som andras, genom att öka på medlemsantalet och därmed skänka bekräftelse till alla som redan är med i gruppen.

Men när det kommer till verkliga politiska frågor, som grupperna om Sverigedemokraterna, demokratin i Iran eller bevarandet av Komvux, blir det lite knepigare. Inte en dag går utan att jag får tips från Facebook om behjärtansvärda grupper mina bekanta är med i. Ett litet klick och jag är också med, och stödjer, om än tyst, gruppernas sakfrågor.

Men vad är meningen med det? Om det där lilla klicket är allt jag gör, blir det då inte samma konsekvenslösa identitetsskapande som med de lättsinniga grupperna? Jag ser en grupp som uppmärksammar en orättvisa eller en oegentlighet, och känner ett styng av dåligt samvete för att jag inte gör mer för att förbättra världen i stort. Så jag klickar ”bli fan”, och stillar mitt samvete samtidigt som jag kan göra besökare på min sida uppmärksamma på att jag är en sådan person som bryr mig om demokratin i Iran. Men gör jag någon nytta? Om jag inte faktiskt engagerar mig i frågan är ju det enda jag egentligen har gjort att blåsa upp medlemsantalet. Eller?

Vinterpromenad

2010-01-09T15:45:00.002+01:00

Vinterns trötta sol
som hart gått upp förr'n den går ned
ger inte mycket värme
men kastar skuggor längre än mitt liv
Skepnader förvrängs
dras ut förlängs, tills knappt de känns igen

I mina spår går en förvriden silhuett
som härmar mina steg
i överdrivna rörelser

Jag stryker bort ett hårstrå
Han vevar som en väderkvarn
Jag petar till en småsten
Han sätter den i omloppsbana
Jag vill inte le mot solen
Han sköljer bort all snö med sina tårar

Gott nytt år

2010-01-01T06:27:00.001+01:00

Det nya året startar stökigt, skriver DN, liksom alla föregående år, och understryker därmed bara det faktum att inget egentligen är nytt med året. Det är samma planet vi traskar runt på i dag som det var i går, och inget konkret förändras bara för att vår kalender, som vi själva har uppfunnit för att passa solens gång över himlavalvet, har gått varvet runt.

Jag är inte den som kräver någon makalös anledning för att ha fest, men just nyår känns så godtyckligt om man tänker för mycket på det. Nästa år ska jag fira nyår när jag själv fyller år. Det är avsevärt mer konkret. Eller så ska jag försöka ta reda på exakt vilket datum JORDEN föddes och fira det.

Hursa?

2009-11-08T19:38:00.002+01:00

Alltså, jag gillar så klart att få kommentarer på det jag skriver här i bloggen som inte är en blogg (se högerfältet). Det bekräftar att folk faktiskt läser den, och det bekräftar (oftast) att folk gillar det de läser. Men ibland undrar man ju vad folk håller på med. Kan den här kommentaren som lämnades på mitt förra inlägg ens klassas som spam, den försöker ju inte sälja något?

typisk svenska avundsjuka sök samma information i andra språk på Wikipedia man för massor av information inte på svenska statlig kontrollerade Wikipedia språket.Vakna!!!

Som synes har jag inte låtit kommentaren gå upp på sidan, riktigt så kul är det inte att få kommentarer

Hur vet jag att jag är bra?

2009-10-28T14:57:00.005+01:00

Att läsa en annan människas text är ett ständigt upptäckande. Man vet inte vad nästa ord, mening, stycke, kommer vara, och halva nöjet ligger i att upptäcka just det, och hur det kommande anknyter till det föregående och till världen i stort.

Detta faktum är det som gör det så svårt att läsa och bedöma sina egna alster. Har jag skrivit en dikt vet jag exakt vilket ord som följer på vilket, i vilken ordning raderna kommer och vad (om något) de syftar på i verkligheten.

I en text i "Den svenska apan" skriver Joakim Pirinen:

Poesin måste vara snabbare än tanken, annars överlever den inte. Då stelnar den till en fläck, koagulerar som blod som slunkit ut i förtid. Man får helt enkelt inte kunna följa dess språng mellan ordens tuvor.

Problemet är att ens egna verk aldrig kan vara snabbare än tanken när de väl är skrivna, för då har man ju redan tänkt dem både en, två och tre gånger. Därur springer alla författares brottningsmatch med det egna självförtroendet. Hur ska man kunna lita på att andra ska uppskatta ens verk, när man själv aldrig kan uppleva det på samma sätt som en utomstående gör?

Låt oss strö våra kläder för vinden

2009-10-28T14:16:00.002+01:00

Låt oss träffas en vinterkväll
     med mössa och tjocka jackor
Bekantas med varandra över påsk
     när kängor byts mot sneakers
Låt oss vara vänner till Valborg
     i tunna jackor och piloter
Låt oss famna varandra
     i shorts och t-shirt till juni
Över midsommar klär vi av varandra
     till underkläderna
Låt oss älska genom juli
     nakna inför varandra
     andas vi i augusti

Låt oss strö våra kläder för vinden
och ägna hela hösten åt att minnas

Kontrollbehov

2009-10-25T12:19:00.004+01:00

Unge herr Cyniker gör ännu ett gästspel. Den här gången tydligt daterat till den sjuttonde mars 2004. Som synes vid det här laget var Cyniker lagd åt det anglofila hållet.

I like my baby when she’s dressed to kill
I like my baby when she gives me a thrill
I like her more though in her striped plain shirt
I like her when she’s not a compulsive flirt
But I would like her all the more and most
If she would let me butter her morning toast

Tillägg till föregående

2009-10-19T22:35:00.003+02:00

"Steve Sem-Sandberg: Plötsligt insåg Peter Handke...

...att det inte behövde finnas något mellan författaren och pappersarket."

Från DN.se i dag. Jag är inte sämre människa än att jag inser när någon i en enkel mening utan komman lyckas sammanfatta det som tog mig 800 ord att förklara. De olika metodernas för- och nackdelar kvarstår, och illustreras i krönikan, men tjusigt formulerat är det alltjämt.

Om skrivandet

2009-09-21T21:29:00.004+02:00

Ofärdiga tankar av det mer filosofiska slaget om skrivandets processer, interna som externa:

Ibland blir jag så frustrerad av att skriva. Jag älskar verkligen språket, dess möjligheter och utmaningar. Men vissa begränsningar går inte att vare sig komma runt eller utnyttja till sin fördel.

Oftast handlar det på något vis om hastigheten. Varje form av språklig kommunikation är nämligen en kompromiss mellan dels närheten till konceptet (den ännu ej språkligt formulerade idén), och dels smidigheten i genomförandet (vilket rent konkret är lika med hastigheten).

För direkt kommunikation mellan människor är tal den ytligt sett mest effektiva kompromissen. Talet kan formuleras så gott som samtidigt som konceptet föds, och den mekaniska ansträngningen är minimal, för att inte säga försumbar över rimliga tidspann.

Talet har dock den nackdelen att det inte lämnar tid för eftertanke och finslipad formuleringsförmåga. Vi kan förvisso formulera oss innan vi talar, men för att kunna hålla ett någorlunda drägligt samtalstempo tvingas vi ofta uttala våra formulerade koncept så gott som omedelbart. Faktum är att processen stundom är så snabb att vi kan råka säga saker vi själva inte visste att vi hade tänkt säga.

"De äkta kvickheterna överraskar lika mycket talaren som åhörarna" – Joseph Joubert

Därför vänder vi oss till skriften. Att kommunicera med skrift innebär att vi kan se hur våra tankar ser ut i ord, och därmed hur de kan komma att uppfattas av mottagaren, innan vi visar dem för andra. Dock finns det hinder för konceptets formulering även där, nämligen avståndet mellan koncept och manifesterad formulering.

Att tala är, trots bristen på eftertanke, vårt direktaste sätt att formulera våra koncept (utöver den språkliga tanken, men den är egentligen bara ett mellanled utan eget värde, ska inte konceptet kommuniceras är den onödig), och varje annan metod flyttar oss allt längre från konceptets ursprungsform. Att skriva för hand, med papper och penna är i min erfarenhet det närmaste vi kommer konceptet om det ska omvandlas i skrift.

Man håller i pennan, och pennan ritar streck på pappret. Konceptet färdas från tanken till texten, mediet, utan att någonsin lämna kroppen. Pennan blir i detta en förlängning av handen. Handskriftens värde som näraliggande konceptet bygger på den fysiska akten. Det är ens egen kropp som manifesterar det formulerade konceptet.

Problemet med att skriva för hand är att det är långsamt. Innan en genomsnittlig skribent har skrivit två rader, har hans eller hennes hjärna redan hunnit föda koncept för ytterligare en hel sida text. Konsekvensen blir att koncepten riskerar att förorenas eller i värsta fall glömmas bort och dö, medan skribenten kämpar för att skriva ned sina formuleringar snabbt nog.

Lösningen är förstås i förstone skrivmaskin, och senare dator. Med en mekanisering av skrivandet, där vi utnyttjar alla våra tio fingrar (om vi ska vara nogräknade används tummen dock bara för mellanslag, så det är snarare ca åtta och ett halvt finger som används) kan vi naturligtvis skriva mångdubbelt snabbare än med en penna, där hela handen ska göra en komplicerad rörelse för varje enskild bokstav. Min storebror har en gång i tiden skrivit alfabetet på mindre än två sekunder på dator.

Problemet är att mekaniseringen flyttar manifestationen än längre från konceptet. Med skrivmaskinen finns fortfarande den fysiska akten. Fingret trycker ned tangenten, som får typarmen att slå ned färgbandet mot pappret och därpå inpränta en bokstav. Det är dock inte längre den egna kroppen som manifesterar formuleringen av konceptet. Det är en maskin, som kroppen styr.

Datorn är egentligen bara ännu en grad av skrivmaskin. Den är, i och med sina lättare tangenter och avsaknad av typarmar som kan fastna i varandra ännu snabbare än skrivmaskinen, men är också än mer fjärmad från konceptet.

Den fysiska aspekten av manifestationen är nu begränsad till fingrarna som trycker på tangenterna (och för all del elektronerna som färdas genom sladden till datorn). Därefter är allt som finns av ens formulerade koncept virtuell substans. Flytande kristaller på en monitor och ettor och nollor på en hårddisk.

Jag uppskattar verkligen den hastighet i skrivandet som datorn möjliggör, men samtidigt frustreras jag av kravet på mekaniskt engagemang. Där är faktiskt handskriften överlägsen. I kraft av sin fysiska närhet till konceptet är den mer lik talet, i att de inte kräver någon ansenlig ansträngning. Förvisso sliter handskriften på musklerna i handleden och underarmen, men jag vidmakthåller ändå att den andliga kostnaden för det fysiska arbetet är mindre än för maskinskrivande.

För en van skribent är handskrift som att tala, det går automatiskt, tanken går rakt ut genom handen till pappret, och man skriver så gott som aldrig fel. Men det går också erbarmligt långsamt. Men lika mycket som datorskriften vinner i tid, lika mycket förlorar den i närhet mellan manifesterad formulering och koncept. Och till yttermera visso kräver maskinskriften så mycket mekaniskt engagemang att bara tanken på själva skrivandet i sig får mig att låta bli. Den mekaniska tröskeln negerar den fördel maskinskriften har i sin hastighet.

För ytterligare fördjupning, eller förvirring, i mina tankar om tanken och språkets interaktion, rekommenderas inlägget Tankens språk från juni 2006.

Värdelöst klickande

2009-09-09T00:46:00.005+02:00

Internet svämmar över av så kallade tester. "Svara på tio flervalsfrågor och få en fyndigt formulerad beskrivning av din personlighetstyp/vad för människa du ska gifta dig med/vilken superhjälte du borde vara/etc." Upsala Nya Tidning vill inte vara sämre, och har gjort ett test som ska tala om vilken "nättyp" man är. Okej, kunde ju vara lite kul, tänkte jag, eftersom jag är en tämligen uppkopplad person. Redan på första frågan anar jag dock oråd.

1) Vad gör du oftast på nätet?
A) Fejsbookar, twittrar, msn:ar med mina vänner.
B) Läser nyheter och bloggar, deltar i diskussionsforum.
C) Betalar räkningar, bokar resor och köper/säljer prylar.

Okej, jag har facebook, jag har ett MSN-konto (men jag föredrar ICQ). Jag läser även ett fåtal bloggar (oftast sådana jag råkar länkas till genom någon intressant nyhet på DN:s hemsida), och jag ägnar en hel del tid åt diskussionsforum. Dessutom betalar jag självklart räkningarna på internet. Tyvärr får jag bara välja ett alternativ, och med så starkt kontrasterande alternativ är det rätt uppenbart vilka effekter vardera val kommer ha på mitt resultat. Bara det en döddsynd för ett dylikt test, eftersom man då genast börjar fundera på vad för resultat man vill ha, och försöker styra det ditåt, samtidigt som man försöker intala sig själv att man inte alls försöker styra resultatet.

Fråga tre är lika korkad den:

3) På vilka sajter har du ett medlemskonto?
A) Facebook, twitter, bilddagboken, lunarstorm, msn.
B) Vad är ett medlemskonto?
C) Jag är registrerad i några diskussionsforum.

Återigen måste jag välja ett av två lika goda alternativ. Jag har Facebook, Bilddagboken, och (hu!) Lunarstorm. Och så är jag medlem av ett gäng diskussionsforum.

Som synes ger jag inte mycket för testets frågor, och resultaten är nästan ännu värre. De gränsar till skrattretande, men av helt fel anledningar. Jag vet nu inte exakt hur många olika resultat man kan få (det teroretiskt högsta antalet är väl sisådär 3^6=729, antalet möjliga svarskombinationer), men med tanke på hur trubbiga, och korkade, frågorna är, gissar jag på att det bara finns tre. En per grovt tillyxad kategori av människa. Nedan följer de rent naivt korkade resultat jag provocerat fram genom att genomgående välja samma alternativ på alla frågor:

Alternativ 1
Du har hela ditt sociala liv på nätet. Du pratar oftare med dina vänner på nätet än via telefon. Men glöm inte bort att det kan vara trevligt att umgås på riktigt också!

Alternativ 2
Du använder nätet för att hålla dig uppdatera om nyhetsläget och omvärlden. Du deltar också gärna själv i olika nätdebatter.

Alternativ 3
Du har fattat att nätet finns och använder det till att fixa en del ärenden. Men du har inte lyckats bli beroende av internet. Det är ju skönt, men tänk på att det faktiskt finns en del roliga saker man kan göra på nätet också.

Vilka fantastiska slutsatser! Hur kom de fram till det? De måste vara någon sorts universalgenier, moderna renässansmänniskor, helt klart.

Nu vill jag ha tillbaka den kvart det tog att göra detta usla test samt skriva detta lugubert tillfredsställande blogginlägg.

Om Archibald, skrivandet och kärleken

2009-09-08T18:06:00.004+02:00

”Fingrarna flyger över tangenterna. Som i ett saligt rus knattras orden fram, ett efter ett läggs de till de föregående och bildar mening efter mening, stycke efter stycke, sida upp och sida ned av destillerad tankekraft, idéer manifesterade i text. Aldrig har Archibald Engström upplevt ett sådant inspiratoriskt rus. Han skriver som besatt på något han inte ens vet vad det är än. En roman, ett manifest, en kärlekshistoria, en episk tragedi, ett burleskt lustspel, vad som helst. Orden forsar ur honom som blod ur ett öppet sår, han klämmer fram var som ur en infektion. Som att klämma en gigantisk finne, smärtsamt och tillfredsställande på samma gång. Orden bara kommer och kommer, som en utdragen textuell ejakulation låter Archibald dem komma och komma, och han njuter i fulla drag. Det enda smolket i bägaren är att han vet att den råa inspirationen kommer ta slut. Orgasmen kan inte vara, för den går på ren energi, och energi tar alltid slut. Det gör den varje gång. Det är då det verkliga arbetet börjar, det arbete Archibald hatar. På trettio år har han plågat ur sig exakt tre hela romaner på vardera två hundra sidor, och oändliga mängder Första Kapitel, utkast, synopsis och skisserade scener som bär på ett löfte om något större som aldrig infriats.”

Archibald var min första riktiga romankaraktär. Han dök upp en kulen november 2006 som ett slags fiktivt alter ego (därav initialerna) som på samma gång är mer framgångsrik och avsevärt mer patetisk (inbillar jag mig) än jag själv . Vid sin litterära födelse hade han levt hela sitt liv i Uppsala och jobbar som någon form av kritiker för den lokala morgontidningen. Exakt vad som är hans ämne har jag aldrig klart formulerat. Eftersom han är modellerad efter mig själv kan man väl gissa på litteratur, men de enda hittills kända jobb han gjort är att intervjua en illa maskerad karikatyr av Tomas Ledin om dennes liv och karriär (självklart med en överlägset hånfull artikel som resultat) samt en liknande artistintervju med en kvinna som helt utan min inblandning visade sig påminna oväntat mycket om Regina Lund.

Archibalds enda regelbundna umgänge består av en fotograf på tidningen, Mattias, som i Archibalds telefonbok står under ”Fyllskalle”. Mattias är den som alltid fotar på Archibalds jobb. Förmodligen för att ingen annan på tidningen orkar jobba med Archibald. Det finns även antydningar om någon gemensam kvinnlig bekant, ännu namnlös, som förmodligen är tänkt att spela sunda förnuftets röst. Det eller bara ett ankare till den verklighet författare ofta söker undfly genom att skapa egna världar istället för att leva i den riktiga.

För A.E. när naturligtvis egna författardrömmar, och inledningen av den roman han har huvudrollen i består av just ett av dessa hans många utkast. En berättelse om enkel, oskuldsfull, ungdomlig kärlek som stöter på problem när den ska svärtas av vuxenvärlden och dess grumliga uppfattningar om moral, trohet och ansvar.

”... men livet kom emellan. Ja, så var det. Livet, det där stora obeskrivliga som man liksom tragglar sig igenom utan att egentligen vara medveten om det. Det bara glider en förbi, och rätt vad det är ligger man i en säng med vita linnelakan, luktar lite surt, och blir uppassad av vackra (ibland) flickor i vita uniformer, som lyfter en ovarsamt och säger saker som "då ska vi ta en liten titt på kisset här då". Och sen dör man, förhoppningsvis.

Och det såg ju så bra ut. Det borde ha gått så bra, men slutade ändå så fel.

Ja, början var sannerligen vacker. Vi växte upp som oskiljaktiga, som syskon men ändå inte. Vi delade allt det syskon delade, men hade av naturen och samhället även lov att dela allt det syskon aldrig får dela, något vi inte var sena att utnyttja så mycket vi bara kunde.

Vår barndom tillbringades sida vid sida varje vaket ögonblick, och när vi inte längre orkade hålla ögonen öppna, och sömnen tog oss i sin famn, låg vi inte långt ifrån varandra ändå. Våra hem låg vägg i vägg, och vi upptäckte snart att även våra rum låg vägg i vägg. Många var de gånger då vi lekte med tanken på att göra något slags hål i den där väggen. Vi var inte mer än sju åtta år, och förstod knappast hur något sådant skulle gå till, eller vilka konsekvenser det skulle ha fått för våra respektive familjer och alla eventuella efterkommande hyresgäster, men vi hade likafullt oändligt spännande samtal, planer, drömmar, närmast telepatiskt förmedlade mellan oss om hur vi skulle kunna smyga in till varandra mitt i natten och väcka den andre om man kände sig en smula ensam, eller bara inte hade lust att sova ensam när åskan gick och värden tedde sig lite mer skrämmande än vanligt.

När jag blev äldre förstod jag hur omöjligt det hade varit, men allt eftersom vi båda mognade och växte in i ungdomen, ut ur barndomen, blev de där fantasierna än mer tydliga och återkommande. Vi pratade inte om idén så ofta längre, annat än för att anmärka på vilken härlig fantasi, och vilken annorlunda världsuppfattning man hade när man var barn, men tanken ville inte överge mig. I mina febrigaste drömmar fanns alltid en dold lucka i väggen, som man öppnade genom att knacka på precis rätt ställe, och genom den luckan kröp jag in till henne varje natt. Jag smög på tå, som för att inte höras av någon, inte ens av henne, trots att hennes dörr alltid var stängd, och huset låg tyst i sömn.

Jag smög långsammare än vad som går att uppfatta fram till hennes säng, stod vid hennes säng och såg henne sova, andas, drömma. I varje dröm stod jag där längre än vad som tänkas kan och såg på hennes anlete, studerade varje linje, varje kurva, såg hennes kropp avtecknas under lakanen. Men varje gång jag böjde mig ned för att varsamt väcka henne, vaknade jag själv av att min kropp genomfors av ofrivilliga paroxysmer, och en egendomlig värme spred sig från kroppens centrum. Klockan var alltid någon gång mellan midnatt och gryning, och sömnen omslöt mig snart med nya hallucinogena visioner av ouppnådd extas.

När jag vaknade igen på morgonen, med lakan blöta av svett, försökte jag alltid hitta den där luckan. Jag sökte förgäves minnas var den var, och hur man skulle knacka på den för att den skulle öppnas, och varje morgon visade sig väggen vara lika solid och ogenomtränglig som dagen före.”

Och där störs Archibald av en knackning, så som jag föreställde mig att han skulle göra även i denna text när jag började med den för en knapp halvtimme sedan. På ren inspiration började jag knacka ord som om de skrevs om Archibald av ytterligare någon fiktiv skribent, för vilken den värld där Archibald lever är verkligheten, och jag, om jag kunde uppfattas, vore något form av allsmäktig gudom.

Jag skriver allsmäktig, eftersom det måste vara så det skulle te sig för romankaraktären, men egentligen är makten delad. Den artist Archibald intervjuade, Jessica Stensdotter, visade sig som sagt ha visa likheter med Regina Lund, något jag inte alls hade avsett. Hon var tvärtom, som alla kvinnliga protagonister ursprungligen tänkt att avspegla ett ideal, en idé om exakt den kvinna jag/Archibald trodde oss behöva. Någon som bara fanns i livet som en självklarhet, utan att ställa några krav, men som ändå styrde livet på ett självklart vis, och som alltid visste vårt bästa.

Istället sprang hon i väg och skaffade sig en scenpersonlighet som bygger på en ”artist” jag i det närmaste föraktar (kanske mest för den vidriga filmen Kärlekens språk 2000), och som om hon fanns på riktigt skulle framstå som motbjudande pretentiös, naiv och intensiv på samma gång.

”Jessica var en av dessa artister som verkligen gjorde skäl för titeln. Hon var så mycket mer än musiker, eller sångare, eller rockstjärna, varje konsert var som en performance, som ett eget konstverk. Hon gled mellan låtar, mellan musikaliska och poetiska infall, och bandet gjorde sitt bästa för att följa efter. Ibland avbröt hon musiken helt för att brista ut i långa, troligen improviserade, och alltid oerhört inspirerande brandtal om individens frihet, kapitalets ondska (så klart) och, som kontrast mot friheten, individens ansvar gentemot kollektivet. På rim, ibland, alltid rytmiskt, alltid medryckande och alltid med den effekt att publiken till slut skanderade frenetiskt. Exakt vad visste de nog inte själva.

Sådan var Jessicas utstrålning, och nu fyllde den Archibalds hall, trots den anonyma jackan -- färgen var troligen grå, men kunde lika gärna beskrivas som brun, eller blå, eller grön – och den enorma mössan som dolde större delen av hennes betagande ansikte. ”

Och längre än så är egentligen inte berättelsen om Archibald Engström än. Kanske är den fragmentariska litteratur som tycks vara det enda jag och Archibald kan prestera en litteratur för vår fragmenterade värld, där vi ”kommunicerar” genom statusmeddelanden på Facebook. Där vi vet allt mer om varandra genom alla sociala nätverk, men talar allt mindre med varandra. Där alla meddelanden längre än 160 tecken (den oförklarliga maxlängden på ett SMS) sorteras bort som ovidkommande på grund av för höga krav på koncentrationsförmåga.

Eller kanske inte. En dag ska jag hitta arbetsdisciplinen. En dag ska jag färdigställa något jag påbörjat, om det så är en dussinroman om enkel, oskuldsfull, ungdomlig kärlek som stöter på problem när den ska svärtas av vuxenvärlden och dess grumliga uppfattningar om moral, trohet och ansvar.

Uppmärksammad skåpmat

2009-09-03T22:25:00.004+02:00

von Flougstaadts föregångare unge herr Cyniker gör ett kort gästspel, med en text skriven för ett halvt decennium sedan.

You call that communicating?
Man, you're just fornicating.

With yourself!

You want feedback, you gotta stimulate
All you get is backlash, when you simulate
Playing pretend like you give'n'take
When all you've ever given's fake

Attention-whore!

Slumpböggrej

2009-08-27T22:33:00.005+02:00

Som av en händelse hade jag Ratatas skiva Människor under molnen igång i Spotify när jag klickade mig in på den här nyheten på DN.se. Låten Han kom aldrig igen kändes plötsligt väldigt passande på något vis. Typ.

Journalistknep: Billig igenkänning

2009-08-20T09:37:00.007+02:00

Billig igenkänning är ett enkelt, och oftast klumpigt journalistiskt knep. Man inför i en artikel ett element som ska få ämnet att kännas som det ligger närmare läsarna än det egentligen gör. Oftast genom att dra någon sorts koppling till Sverige (i riksmedia, i lokalmedia dras kopplingen så klart till hembygden).

Ett strålande exempel på detta ser vi i denna artikel på DN.se (som vanligt har jag inte valt ut DN för att klanka ned på dem, utan exemplet kommer därifrån för att det är den tidning jag läser). Artikeln handlar om att polisen i Azerbajdzjan ska ha förhört människor som röstade på Armeniens bidrag i Eurovisionschlagerfestivalen i våras. Detta därför att de två länderna sedan länge ligger i konflikt med varandra.

Vad har då Arash med detta att göra frågar sig vän av ordning. Jo, han var med och sjöng Aerbajdzjans bidrag tillsammans med en inhemsk sångerska. Punkt. Slut på stycket. Blankrad. Byline. End. Of. Story.

Det är det absolut enda han har med saken att göra. Han uttalar sig inte i frågan för "DN.se har via Warner Music sökt Arash för en kommentar", vilket betyder att DN har skickat ett mejl och inte fått något svar. Det hedrar både Warner Music och Arash att de ännu inte uttalat sig.

Ändå väljer DN.se att illustrera så väl länkpuffen

som själva artikeln med bilder på Arash och hans duettpartner.

DN avslöjar dock sig själva i mitten av artikeln genom den synnerligen sökta formuleringen: "Mitt i dispyten hamnar på sätt och vis svenske Arash som representerade Azerbajdzjan under årets tävling i Moskva."

"På sätt och vis"? Kom igen! Bättre än så kan du nog, Jenny Stiernstedt, och kan du inte det borde det vara en tydlig varningssignal. Släpp Arash-vinkeln! Den har inget där att göra, och är bara till för att skapa lite billig igenkänning. Onödigt, och i det här fallet ypperligt fånigt eftersom Arash varken är inblandad eller någon större (läs medialt intressant) kändis i Sverige.

Hur är det med korret, DN.se?

2009-05-28T12:33:00.005+02:00

Kanske är jag bara småsint, kanske är jag bara uttråkad, kanske har jag dåligt samvete för att den här bloggen uppdateras så sällan. Hur det än är med saken tyckte jag att det här var lite kul:

Stulna kyssars bank

2009-05-05T13:18:00.003+02:00

Eftersom förbjuden frukt smakar bäst
tar vi våra kyssar där vi kan
i skydd av mörkret
till outsäglig ränta

Mot löfte om återgäldning
lånar vi smekningar på
stulna kyssars bank

För varje lysten blick vi delar
måste jag ge dig tio åter
för varje omfamning vi tar
måste du få sju

Vår lust mäts upp och ut
räknas i siffror
jag låtsas ska lätta
mitt samvetes skuld

Orimmat, ostrukturerat ode till en livskamrat

2009-04-26T12:42:00.002+02:00

Käre vän hur jag håller av dig
håller om dig
Vem kan som du stilla min törst
stilla mitt sinne
Vem kan som du värma min själ
värma min hand

Vid morgonen efter
eller kvällen före
Finns du alltid till hands
i min hand
fyller mig inifrån och ut med din arom
med din livsvätska

Var hade jag varit utan dig
min käre jarl av Grå

Sony Ericssons mobiler är ojämställda

2009-04-25T18:42:00.002+02:00

Jag hade för ett ögonblick sedan anledning att skriva ordet svägerska i ett SMS, varpå jag upptäckte att min Sony Ericsson W890i redan från fabriken kan ordet svåger, men inte den kvinnliga varianten. Ju mer man vet...

Vikten av att anteckna

2009-03-27T12:29:00.004+01:00

eller
En bortglömd dikt
(eller)?
Jag kom på mig själv med att le

Ursprungligen hade jag bara den raden. Den kom till mig en sen kväll i sängen, och de ack så väl avvägda rader som kom med den hade jag glömt bort när jag vaknade nästa morgon.

Någon dag senare satt jag på ett händelselöst seminarium och började skissa, trots att jag egentligen hade gett upp hoppet om att hitta de försvunna raderna:

Jag kröp ihop i sängen, och lämnade halva tom
Ville minnas känslan av att ge dig plats
tryckt upp mot väggen
av tvånget att inte tränga mig på
Och jag kom på mig själv med att le

Tystnadens lov

2009-03-19T23:26:00.004+01:00

Jag gillar inte att dagstidningarna tror att de måste bli multimediala för att konkurrera på internet. När jag surfar in på DN.se för att läsa nyheter, är det för att jag vill läsa, inte behöva lyssna.

Jag vill själv styra exakt vad som kommer ur mina högtalare. Kanske har jag musik på, som jag skulle bli tvungen att pausa om jag vill titta på deras bristfälligt producerade och klippta intervju med någon författare. En intervju som deras säkert fullständigt kompetenta reporter hade kunnat återge i text, och som kanske rent av finns återgiven i text.

Kanske sitter jag inte ensam på mitt rum, och riskerar att störa andra personer om jag slår på något audiellt inslag.

Jag vill inte behöva slösa system- och bandbreddsresurser på att buffra en strömmad film, när allt det som sägs förmodligen kunde sammanfattas på ett par hundra ord som jag skulle hinna läsa på kortare tid än det tar för deras förmodligen Opera-fientliga flashspelare att buffra färdigt filmen. Jag har nämligen för vana att inte låta strömmade filmer starta förrän de är färdigbuffrade. Det är min erfarenhet att de flyter bättre då.

En tidning är en tidning. Ge mig text att läsa så jag kan skumma genom snabbt och se om det är intressant, istället för att binda upp mig minst två minuter per inslag, och dessutom inkräkta på min privata audiella sfär. Sluta låtsas att ni är några djävla TV-kanaler!

Dikten ryms mellan vardagen

2009-03-08T13:49:00.001+01:00

Det är inte lätt att skriva
när man samtidigt ska leva

För att leva, kräver tid, energi, insats
för att få ut blott det som krävs
för att finnas.

Och likadant är det med dikten
Den kräver tid, energi, insats,
– och plats.

I brist på skrivdon skrev jag en gång
på en tipskupong
fast utan rim, denna nämnda gång.

Jag stal några blad och en engångspenna
klottrade mina rader mellan trycket,
på de vita ytor som fanns
på den plats som fanns.

Gjorde min insats,
investerade min energi och min tid
under en lunch, som ändå var förspilld

Och dikten rymdes i vardagen.

Till översätta är hårt

2009-03-07T20:37:00.003+01:00

En bild som på något sätt sammanfattar nästan allt som är fel med Fukkbukk:

Ute eller inne? Vem vet, vem vet...

2009-03-01T23:09:00.003+01:00

Jag vet inte riktigt vad det här är. Kanske är det ett socialt experiment. Kanske är det bara ett infall jag fick en dag. Kanske är det början på revolutionen (överdängare, tag er i akt!), kanske är det bara en fjärt i rymden. Hur som helst fann jag det hela oerhört roande när jag tittade till den så kallade gästboken just i dag.

Håller rödpennan i styr

2009-02-07T12:42:00.004+01:00

Avdelningen språkliga tvångstankar:

Utanför köket i vår korridor står det en kundvagn från ICA som används som någon sorts allmänt skräpupplag. Mestadels slänger folk tomburkar och glasflaskor i den, men det händer att även fulla soppåsar hamnar där. Någon i korridoren uppskattar inte detta, eftersom påsarna blir stående och börjar lukta illa. Denna någon har skrivit en lapp och lagt i vagnen: "Inga sopor här! Lägg dom i containern på en gång!"

Varje gång jag går förbi kundvagnen på väg till eller från köket läser jag lappen, och varje gång kliar det något obeskrivligt i fingrarna. Jag vill vill vill vill(!) peta dit ett E!

Jag får i alla fall åka hem snart

2008-12-11T15:18:00.001+01:00

Jaha, då var man nästan färdig med praktiken. Tio veckor på en redaktion som en vanlig medarbetare – självständig, ansvarig, produktiv. Och vad har jag producerat?

* I runda slängar tio notisartade småtexter (under 1 000 tecken).
* Två bokanmälningar (likaledes mindre än 1 000 tecken styck).
* En längre artikel som är redigerad så långt bortom min ursprungliga text att jag faktiskt blir lite mörkrädd när jag begrundar min eventuella framtida karriär.

Detta är allt vad jag har åstadkommit på tio veckor. 50 arbetsdagar. 400 timmar. Den sammanlagda skrivtiden ligger troligen under en arbetsdag. Självklart får man ta med i beräkningarna att man ska hitta material, och fundera ut vad det egentligen är man ska skriva, formulera det, och så vidare. Men det känns ändå klent. Och det är till största delen mitt eget fel, även om det finns omständigheter att ta hänsyn till.

Tidningen kommer ut sex gånger om året, och det mesta materialet skrivs av frilansare av olika slag. Så det finns i utgångsläget inte så mycket för en skrivande praktikant att göra på heltid på redaktionen, om inte de fast anställda kommer på något för praktikanten att göra.

Men en mer driven person hade förstås bett om mer saker att göra än de få uppdrag som spontant föll på mig, hade kommit med entusiastiska egna uppslag, hade svängt ihop den längre artikeln på ett par veckor och raskt föreslagit en ny idé. Men jag är inte den som ber om mer att göra, när ingen överordnad verkar klaga på min effektivitet eller produktionsmängd. Det tycks inte ligga för mig, trots att jag vet att varje enskild uppgift hade klarats av snabbare om jade hade större press på mig själv.

Istället gör jag det lilla som ombeds mig, och försöker resten av tiden se ut som jag har något att göra. Lika mycket för att lura omgivningen som för att lura mig själv.

Tankar om ett litet streck

2008-12-08T19:46:00.008+01:00

Tankstrecket är en intressant liten gynnare. Liksom de äkta citationstecknen ( ’’ ) och apostrofen ( ’ ) finns det egentligen inte på tangentbordet på en vanlig dator. Där finns bara bindestrecket ( - ). Tankstrecket är en smula längre (det finns mycket tydliga regler för hur långa de olika strecken ska vara i förhållande till varandra, och det finns ytterligare fler streck. Rekommenderar Wikipedia), och används som svag interpunktion – till exempel kring inskjutna tankar – eller som pratminus.
– Tankstrecket är ett viktigt tecken, och bör inte slarvas med, sade Blogg-Daniel.
(Här har jag för första gången använt mig av html-koden för indrag. Den ser ut så här:  . Jag har använt tre stycken indrag)

Liksom de äkta citationstecknen (de är sneda!) får tankstrecket ofta stå tillbaka på internet, eftersom vi nästan alltid skriver direkt i textrutor i webbläsaren, där det inte finns någon smart kod som kan känna av när du ska ha ett tankstreck istället för bindestreck. I de flesta ordbehandlare sker det som bekant automatiskt. Där omvandlas [mellanslag] [bindestreck] [mellanslag] automatiskt till [mellanslag] [tankstreck] [mellanslag]. Och likaledes räknar Word eller OpenOffice ut att de där tumtecknen vi skriver hela tiden ( " ), egentligen ska vara citationstecken ( ” ).

Det finns dock sätt att producera äkta tankstreck och citationstecken även utan ordbehandlare. Till exempel kan man nyttja unicode-koder. I Windows håller man då inne [alt] och trycker in en serie siffror – för tankstrecket är koden 2013. Eftersom det kan vara knöligt att memorera, och dessutom föga praktiskt även för bara ett fåtal tecken, rekommenderar jag här att man skaffar en dator med OSX på, så är det bara att trycka [alt]+[-], så uppstår ett [ – ], oavsett program man skriver i. Äkta snedställda citationstecken är lika lätta att hitta: [alt]+[m] producerar ett enkelt (även kallad apostrof), och det är bara att trycka dit ännu ett för att få ett dubbelt citationstecken.

(Här upptäcker jag ett problem till. Citationstecknet i slutet av andra stycket är kopierat från ett äkta citationstecken skapat av NeoOffice, medan det i det första stycket är kopierat från fulvarianten med två inmatningar av [alt]+[m]. I NeoOffice och Times New Roman ser de identiska ut, här är det senare lite tätare satt, och när jag redigerar texten i Courier är skillnaden ännu större.)

Härom veckan lade jag upp en liten skärmdump på ett förlupet bindestreck i en text från DNs ledarsida. Där rörde det sig förmodligen om att texten i pappersutgåva hade ett smalare utrymme, och ordet därför avstavats (troligen automatiskt dessutom). När sedan texten skulle ut på nätet kopierade man helt sonika pappersversionen, och klistrade in i textrutan.

I dag publicerar de Jean-Marie Gustave Le Clézios Nobelföreläsning, och ännu en gång spökar teknologin. Det som på Svenska akademiens hemsida är tankstreck, har på DNs hemsida byts ut mot detta: ý. Om det bara fanns något enstaka tankstreck i texten hade det väl inte varit så illa, men Le Clézio strör instick och halvparenteser omkring sig. Detta gör DNs upplaga av texten tämligen svårläst, och dessutom otjänlig för utskrift, eftersom även den skrivarvänliga texten (som använder ett annat typsnitt) plågas av dessa ý.

Jag rekommenderar således antingen Svenska akademiens egen hemsida, eller SvD:s nätupplaga.

Härmed inte menat att medvetet klanka ned på just DN, det råkar bara vara den tidnings hemsida (sic!) jag besöker oftast, och därför den jag har flest exempel på kass typografi från.

Behöver nya Nudie-jeans – höj bidraget!

2008-11-20T13:42:00.013+01:00

I dagens Metro (som jag alltid tar och läser på tunnelbanan), fanns en insändare från en upprörd gymnasist som tyckte att studiemedlet för gymnasister måste höjas. Hur ska han annars ha råd med nya kläder och en ny mp3-spelare. Käre Alexander R!
Du är en idiot, men i kraft av din ungdom är du förlåten. Dock känner jag mig nödgad att påpeka ett par saker.

Mp3-spelare, liksom den mesta konsumentelektronik, blir faktiskt bara billigare. Köper du en Ipod i dag (eftersom du verkar vara en trendkänslig kille antar jag att du köper en Ipod, och inte någon generisk digital mediespelare), får du en maskin som rymmer upp till sexton gånger mer än den första generationen. Och det för samma absoluta summa pengar, vilket genom inflationen gör att maskinen blivit ytterligare billigare.

Det finns kläder som kostar mindre än tusen kronor per plagg. Pröva till exempel att inte alltid köpa jeans från Levis, Diesel och Lee. Gå till H&M och andra butiker med egna billigare märken, deras byxor håller bra och ser bra ut, men kostar ungefär hälften så mycket som prestigemärkena. Och själv köpte jag härom dagen en alldeles utmärkt manchesterkavaj i synnerligen gott skick på Myrorna. Den kostade 60 kronor.

Det finns nöjen som inte kostar något! Upplever du att du sitter inne och ruttnar för att du inte har råd med tre par byxor, sju biobesök och helst ett par utekvällar varje månad för de pengar du erhåller i det närmaste utan motprestation, kan jag rekommendera närmaste bibliotek. Deras tjänster är gratis, och det är cykelturen dit också.

Inse att vi är lyckligt lottade som har råd att ge bort över tiotusen kronor i skattepengar per år till varje gymnasist i landet, för att de ska kunna hushålla något med skolmaterial och nöjen själva. Det är inte statens uppgift att se till att du och dina kamrater kan klä er i det senaste modet, se alla storfilmer på bio och köpa nya mp3-spelare tre gånger om året. Vill du unna dig mer lyx än vad det närmast villkorslösa bidraget medger, får du väl skaffa dig ett jobb.

Jag skrev även en insändare till Metro, men den var mindre spydig, och alltså inte hälften så rolig.

USA använder dokument som vapen

2008-11-10T17:13:00.006+01:00

Såg en artikel på DNs hemsida i dag om den amerikanska militärens räd in i Syrien härom veckan.

Först det rent språkliga, som är stor humor:
De har använt ett dokument för att angripa andra länder? Vad har de gjort, vikt pappersflygplan av det och tejpat fast smällare?

Men det mest absurda är ändå citatet i DNs länkpuff. Ett citat som för övrigt inte går att tillskriva någon som helst källa, ens en anonym sådan:

"Hemligt dokument ger USA rätt att angripa länder man inte ligger i krig med."

Vem är det som ger vem rätt till vaddå?

Jo, enligt artikeln, som är en anonym TT-text, är det ett dokument utfärdat av den amerikanska regeringen, som ger den amerikanska militären rätt att anfalla länder man inte ligger i krig med.

Är det bara jag som tycker det är något som låter lite baklänges där? Inte minst tack vare tidningens/TTs sätt att lägga upp artikeln får de det ju att låta som det vore något överstatligt organ med absoluta befogenheter över alla enskilda staters rättigheter som har sagt till USA att "okej, ni får väl anfalla vem ni vill då".

Freudiansk felläsning

2008-11-04T14:19:00.006+01:00

I dagens DN fanns en kort artikel om det typsnitt som Barack Obama har använt i sin valkampanj. Typsnittet heter Gotham, och är en grotesk med jämntjocka linjer och symmetriska former (o är helt cirkelformat).

Artikeln dök upp i ett samtal på redaktionen, och jag började googla lite efter fler källor, eftersom DN-artikeln tydligen inte var en så kallad ’’egen nyhet’’. Jag fann då denna artikel hos New York Times, med bilddtexten:

Gotham […] is distinguished by the uniformity in the width of its strokes and the absence of embellishments like serifs.
[Min kursiv och länk]

Undertecknad läste då raskt detta som emblemishments. Sånt tycker jag är hejdlöst roligt.

Mamma Mia! Hundar börja lära läsa?

2008-11-03T16:38:00.001+01:00

Hunden sägs vara människans bästa vän, och tydligen är den en så god vän att den kan hjälpa barn med läsinlärningen. I alla fall enligt en nyhet på/i P4 Skaraborg. Två lärarstudenter i Skövde har som examensarbete undersökt effekterna av att be åttaåringar öva högläsning för sina hundar. Hundarna verkade att döma av artikeln inte bry sig nämnvärt om vad som pågick, men reaktionerna från eleverna var positiva, och Cecilia Persson, den ena av lärarstudenterna, säger att de ’’helt klart’’ kommer uppmuntra elever med hund hemma att läsa för husdjuret.

Den tanke som spontant slår mig är att det kanske inte var närvaron av just en hund som gjorde den stora skillnaden.

- En hund dömer inte och jag kan öva på att höra min egen röst och därmed öva upp säkerheten, säger lärarstudenterna Rebecka Dirfeldt och Cecilia Persson.
P4 Skaraborg

Så poängen är att någon (eller något) lyssnar utan att avbryta med rättningar och förmaningar. Borde det då inte fungera lika bra med en människa? Föräldrar vill förstås att deras barn ska lära sig läsa snabbt och korrekt, men jag hoppas och tror att jag, om jag någon gång får barn, kan ta en halvtimme av min fritid till att bara lyssna på mitt barn medan han/hon läser, utan att avbryta med förmaningar och rättningar.

NaNovember igen!

2008-11-02T09:43:00.001+01:00

Jaha, då var det dags för NaNoWriMo igen. I skrivande stund visar mätaren där till höger att jag hunnit lite mer än en femtiondel av mitt beting. Med tanke på att det redan är dag två, och man bara har trettio dagar på sig måste jag alltså skynda på lite.

Dock kan jag trösta mig med att jag redan hunnit längre än jag gjorde förra året. Då skrev jag nämligen inget alls. Ha!

Typiskt

2008-10-27T18:57:00.003+01:00

Är det inte typiskt att något sånt här sker i just en text om värdet av att bevara och kultivera svenskan? Hela texten (som har ett par år på nacken) finns här.

Every man (for himself)?

2008-10-26T12:16:00.002+01:00

Det är så uppenbart när man tittar på människorna. Alla "festar" ju bara på nån slags desinformerad vilja, i tron att något kommer "hända" bara de stannar till stängning. Även de som ser ut som de har trevligt är bara en del av en lek, där målet är att låtsas att man lurar varandra så länge som möjligt. Stället har varit öppet sedan sex. Även de som inte varit på sittning har förmodligen varit igång sedan sedan dess. Vad än något klockslag säger är det egentligen dags för alla dessa nattens riddare att stämpla ut, det är bara frågan om vem som törs erkänna det först. Här finns inte längre något att hämta, inte för mig, och följaktligen inte för någon annan, för min frustration är alla folk.

Observation från Sturegallerian

2008-10-21T20:09:00.002+02:00

Jag såg en kvinna på stan i dag vars hela varelse fanns i hennes sköte.

Hon hade en klädsam bula på magen och höga byxor med tre stora, väl synliga knappar i gylfen. När hon gick svängde hon med hela bäckenet, och bulan på magen och de blanka knapparna i byxorna vaggade fram och tillbaka, som för att se till att man såg dem ordentligt oavsett vilken sida man passerade kvinnan på. Som om den av naturen givna lockelsen inte var nog, konspirerade hennes kropp och klädsel för att fästa förbipasserandes uppmärksamhet på att här kommer en kvinna med ett sköte – här kommer livets ursprung.

Ur gömmorna – Egoisten

2008-10-16T16:47:00.005+02:00

I en del av universitetet som jag passerar på väg till och från lunchfiket, står ett par killar och viftar med en protestlista. När jag med blicken fäst någonstans långt bortom porten passerar den ena av dem, mumlar han något om ”skriv på mot rasismen?”.

Första gången tittar jag inte ens åt honom. Min kurrande mage har sett till att det absolut enda jag är intresserad av är att ta mig till stället som säljer min smaklösa pastasallad och läsk. Andra gången är han ännu mer lågmäld, och jag, som nu är på väg till gräsmattan och solen för att inmundiga min smaklösa pastasallad och läsk, är omvänt ännu mer avvisande. Jag viftar avvärjande med handen, vrider huvudet ett par grader åt sidan och närmast viskar ”nej tack”.

En man i min egen ålder (han såg i alla fall ut att vara student), ville att jag skulle skriva på en protestlista mot en avskyvärd ideologi, och jag kunde inte ta femton sekunder av min vardag för att dra några streck. Det hade inte ens behövt vara läsligt. Det hade inte ens behövt vara mitt namn. Jag kunde bokstavligt talat bara ha dragit några streck. Men nej, jag viftade med handen och gick vidare, oberörd.

Jag skriver aldrig, i princip, på sådana protestlistor. Vare sig de läggs upp på hemsidor på Internet eller hålls fram under näsan på en av en engagerad, entusiastisk samhällsmedborgare. Framför allt dem man passerar (det vill säga springer slalom mellan för att undvika) på stan ligger farligt nära telefonförsäljare och välgörenhetstiggare.

Nära telefonförsäljare för att de liksom detta avskum inkräktar på ens personliga sfär och tid. Vill jag köpa något går jag in i den affär där det säljs. Expediten springer inte runt på gatan och ber folk komma in och pröva sju par skor. Nära välgörenhetstiggarna för att de genom att konfrontera en ansikte mot ansikte ute på gatan vill sätta en på plats och tilltvinga sig en underskrift genom ens dåliga samvete, som man inte kan gömma sig för när de står där mittemot en.

Dessutom ifrågasätter jag om majoriteten av alla dessa protestlistor egentligen gör någon större skillnad.

Men det är så klart inte hela sanningen. En annan del av sanningen är att jag är en egoist. Jag pläderar gärna för jämlikhet, rättvisa, solidaritet, och alla möjliga andra fina värden, men till syvende og sidst ser jag ändå först till mig och de mina. Och så länge jag har det bra, är allt bra. Då kan alla protestlistor i världen dra dit pepparn växer; och Röda korset, Rädda barnen, Rosa stjärnhalvan och Rädda vuxna kan ta sina bössor, inbetalningskort och skrämselbilder och stoppa upp någon stans. Det berör mig inte personligen, och det som inte berör mig personligen bryr jag mig inte om.

Och det är nu det blir komplicerat. Jag har ju ett samvete. Jag tror ju på mig själv i de stunder jag pläderar för alla de där fina värdena. Men jag verkar ha svårt att leva som jag lär. Istället driver jag genom tillvaron med minst möjliga ansträngning och insats så länge allt är okej för mig.

Och där någon stans tog uppenbarligen tankekedjan slut. Hela den ovanstående texten är skriven den 29 maj i år (2008), och var nog tänkt att publiceras här på bloggen ungefär då. Kanske som ytterligare en illustration av den uppgivenhet och modstulenhet jag verkade odla under vårens sista veckor. Så blev det nu aldrig, eftersom jag aldrig kom fram till någon finurlig poäng, utan bara kunde konstatera att jag inte lever som jag lär. "Och?", liksom. Vem fan gör det, om vi ska vara riktigt noga? Föga spännande att läsa.

Reklamlogik bortom mitt förstånd

2008-10-13T22:26:00.005+02:00

Ända sedan jag någon gång under året blev tvungen att återaktivera min hotmailadress i jakt på något gammalt lösenord jag glömt bort till en sajt jag inte minns, har jag med jämna mellanrum fått ta emot menlösa reklammeddelanden på min MSN. Jag använder sedan länge adressen enbart till att logga in på MSN, och så länge den var avaktiverad på grund av inaktivitet såg jag inte röken av någon reklam, nu kommer däremot spammeddelandena i parti och minut. Oftast är de någorlunda sammanhängande, ett löfte om att få chatta med någon tilldragande dam, ibland med påståendet att vi har chattat förut. I dagarna har jag dock emottagit ett antal meddelanden som övergår mitt förstånd.

My cam still is not working. Message me on http://www.easywebcam4u.com so I can send you a cam invite. Hope to chat soon Nikki

Om poängen med de här meddelandena är att locka folk till mindre nogräknade webcamsajter med hjälp av löften om att få se en (underförstått) vacker kvinna åma sig lite framför en kamera i sönderkomprimerad 320x200, varför då börja hela pitchen med att berätta att kvinnans kamera är trasig?

Ett ögonblick som inte är nu

2008-09-29T14:51:00.001+02:00

En gång i mitt liv var jag lugn,
en gång i mitt liv var jag nöjd.

Jag låg i en kvinnas armar, eller hon låg i mina.
Vi delade på en yta, ett rum. Vi ägnade varandra en tid,
talade om saker vi inte längre minns.

Vi omslöt varandra, gick omlott, lade oss över varandra
kröp under varandra.

Vi hade ännu inte haft sex den kvällen.
Vi visste båda att vi skulle det, men hade ingen brådska

Vi drack te ur stora koppar, kände varandras kroppar fyllas av värme
en från téet, en från varandra.

En gång i mitt liv var jag lugn
en gång i mitt liv kunde jag slappna av.

Valofrihet

2008-09-16T12:50:00.007+02:00

Ett så kallat "quizz" på Fukkbukk (de förtjänar varken en länk eller att skrivas korrekt) ber mig rangordna ett antal ord utefter vilka "saker" jag tycker är viktigast i livet:

Jag kan ärligt talat inte komma på ett enda ord jag har lust att klicka på. De är för enkla, för simpla, för övertydliga, för dumma. Hela idén är bara så korkad. Livet går inte att bryta ned i tydligt avgränsade prioriteringar på det viset. Att man ens försöker visar bara på en fundamental brist på förståelse för hur ett liv, och för den delen en mänsklig hjärna och dess tankar om detta liv fungerar.

Anteckningar från ett källarhål känt som Shape up

2008-09-13T03:43:00.001+02:00

Och jag står i ett hörn, som vanligt. Kolla(r) spirorna på hon som dansar. De går ända till himlen, men jag får inte gå upp för den trappan.

Den där euforin, den har jag gett upp att hitta. Jag fann den när jag var nitton, och jag fann den när jag var tjugotre, men nu finner jag den aldrig mer.

Jag strör sms omkring mig. Det är fredag kväll, och jag har inget bättre att göra med min telefon och min hjärna.

Men om jag kunde förstå varför jag ser den äcklige mannen överallt. Är det mitt öde att ständigt förföljas av hans uppenbarelse?

Det finns en rytmik i språket, som man bara kommer åt ... när man är full.

/döm själva.

Von Flougstaadt på återbesök

2008-08-24T18:37:00.000+02:00

Nere vid ån finns ingen brådska
där änder flyter lojt
genom drivved och flaskor
Från botten lyser glaset i en lampa
Jag dricker ur min trocadero
vänder ansiktet mot solen

Jag spelar

2008-08-23T20:28:00.002+02:00

En gång i tiden skrev jag nyheter för spelsajten Gamecore.se. Efter mindre än ett år lade jag av med det, eftersom jag inte kände mig motiverad att pumpa hjärndöda nyheter (det vill säga promotionmaterial) flera timmar om dagen helt gratis. Däremot hade jag gärna fortsatt skriva om spel i längre texter. Det vill säga recensioner och krönikor. När jag startade den här bloggen var tanken att den i princip enbart skulle handla om mitt litterära skrivande, alltså poesi och fiktion. Till största delen har den fortsatt göra det, och även om det har krupit in musik, och en del vardagsbetraktelser och allmän galla, har jag aldrig känt att just TV-spel har passat så bra in här, och har därför nästan helt låtit bli att skriva om det.

En gammal vän, Alexander, har då och då föreslagit att vi två skulle starta en spelsida tillsammans, en lite annorlunda spelsida där vi skulle revolutionera speljournalistiken genom att förbigå de meningslösa promotionnyheterna och fokusera på spelen som sådana. Men att faktiskt skapa en spelsajt i traditionell mening kräver kunnande och resurser vi inte besitter, så det blev aldrig något av det.

Nu har vi dock, till slut, gjort slag i saken genom att starta en enkel blogg om spel. Vi spelar heter den, och handlar inte om mer än så. Vi, Alex, jag och en kusin till Alex skriver om spel. Helt fritt, inga redaktionella krav, inga uppdateringskrav, inga krav på nyheter som egentligen bara är reklam och upphaussning. Vi spelar, och sen skriver vi om det, så att säga. Men nog babblat, ta en titt på det lilla som finns där än. Förhoppningsvis ska innehållet fyllas på i jämnt tempo med intressanta, insiktsfulla och roliga texter. Vi ses på andra sidan internet.

V. Aaliid skaldar på mobilen

2008-08-08T19:31:00.001+02:00

Och vet inte själv vad det är frågan om, men delar med sig i alla fall

From under watchful eyes, I ride into the night. I run not from, and I run not to. I run not 'tween, and I run not through. I do but run, and it pleases me. It pleases me ever to run, for it gives me if not purpose then purported persona to watchful eyes.

Spridda Anteckningar från ett källarhål även känt som Bryggan, Snerkes sommarklubb

2008-07-23T01:27:00.003+02:00

Trummisar och cymbaler, det är som deras förhud. Dem ska ingen annan pilla på /Thorild

De har såna här sweatshirt-brats som just har kommit ut ur fängelset som dj:ar. /Lie B

På skorna står det Von Dutch. Han har svarta, vida trekvartsbyxor, en tjock kedja hänger från en hälla till ena bakfickan. Håret, rufsigt och med begynnande flint, ansiktet täckt av ett naturligt skägg. Han dansar ensam, mitt på golvet, en ölflaska i handen. Texten på hans tröja känns tämligen passande: Left overs. /Förf.

Det börjar som en dålig porrnovell på internet. Scenen är alltjämt Bryggan, och jag har gått ut för att ta mig lite ”frisk” luft, det vill säga röka en cigarill, Moods med filter. Jag ställer mig i ett någorlunda lugnt hörn av uteserveringen och tänder mitt rökverk. Jag har bara hunnit dra ett par bloss innan jag får en känsla av att vara iakttagen, av att någon är på väg mot mig. Jag tittar upp, och ser en folkmassa. Mina ögon faller på en kvinna som rör sig målmedvetet genom den, och min hjärna hinner gå igenom hundra scenarion, det ena osannolikare än det andra innan den bestämmer sig för att hon självklart inte kan vara på väg mot mig, lilla mig som står i hörnet och bara röker.

Kvinnan frigör sig dock snart ur folkmassan, och rör sig faktiskt mot mig. När hon kommer fram märker jag snabbt att hon visserligen är berusad, lite slirig skulle man säga om hon var man, men inte så att hon egentligen har tappat någon kontroll, bara släppt på den man egentligen inte vill ha. Hon ställer sig tätt intill mig på min högra sida, vinkelrätt mot mig, så jag ser hennes ansikte och kropp tydligt. Jag känner hennes kropp mot min också. Jag har cigarillen i vänster hand, och hon tar min högra hand och lägger på sin rumpa. Hon bär en mycket tunn rosa minikjol i något konstmaterial som smiter åt om hennes former.

– Den där kan jag väl få smaka på, frågar hon, och syftar på min cigarill.

– Visst. Jag räcker henne cigarillen, och hon tar ett par bloss medan jag lite lojt smeker hennes ena skinka.

– Ska vi presentera oss, frågar jag, medan min hjärna säger åt mig att inte hetsa upp mig för mycket över hur kvällen verkar arta sig.

– Nej, det tycker jag inte behövs.

Jag står tyst en sekund. Min högra hand är fortfarande lika loj.

– Har du nån mer, frågar hon när hon har gett tillbaka min cigarill.

– Visst, säger jag igen, och plockar upp paketet ur kavajfickan, fiskar fram en cigarill och räcker henne.

– Kan du tända den också?

– Självklart. Jag har ju tänt den här, försöker jag skämta, fiskar upp tändaren ur samma kavajficka och räcker henne efter att ha tvekat i en bråkdel av en sekund. Varför tände jag inte cigarillen åt henne? I samma ögonblick som jag räckte henne tändaren undrade jag – varför tände jag inte åt henne?

Jag tystnar igen och hon drar ett bloss, blåser ut, ger mig en kort, förvisso blöt, men ytlig kyss, och försvinner ut mot folkmassan igen.

På spaning efter mitt skapar-jag

2008-06-07T12:49:00.001+02:00

Det känns som hundra år se'n
som jag skrev nå't som var mitt
som jag skrev nå't som var jag
som var skapat om
och i
och för och genom mig
Där jag får tala mitt språk
med ord som jag satt samman

På spaning efter mitt sommarlov

2008-06-05T11:49:00.000+02:00

Praktikbloggen

Del 6, torsdag till fredag förmiddag

Eftersom fredag är den så kallade nationaldagen, och lagstadgad röd dag i kalendern, är, eller rättare sagt var det här min sista dag på praktiken. Min enda uppgift i dag var att skriva en artikel som jag gjorde förarbetet till i går.

Förarbetet trodde jag skulle bestå av att intervjua två alumner om deras studieval och val av arbetsort. Fel! Artikeln skulle handla om en utbildning på en av universitetets filialer, och "studenterna" vi skulle prata med hade inte gått utbildningen i fråga. De var däremot anställda inom ett projekt som syftade till att föra ut tekniken utbildningen handlar om till samhälle och näringsliv. Kunde varit intressant, men blev mest som en mangling eftersom de två "studenterna", samt en ansvarig på filialen var förberedda och fulladdade med information att ge oss. Alldeles för mycket information.

Det hela slutade med att jag antecknade för glatta livet, inte hade en chans att fråga om något alls knappt, och till slut bara gav upp, lyssnade, såg intresserad ut, och sedan skrev något som inte täckte en bråkdel av det de pratat om. Sådan är tyvärr den ickespecialiserade journalistiken. Man tvingas förenkla, förkorta och rationalisera bort, så att åtminstone det man får plats med är någorlunda greppbart för läsaren.

Hur som helst är praktiken nu slut, och trots allt jag klagat på har det inte varit så himla illa. De som arbetar på kontoret här är trevliga, min redaktör är skittrevlig, och hade jag varit här en längre period hade det nog kunnat bli riktigt kul. Det är nästan så jag ångrar att jag inte bad om mer att göra, så jag slapp sitta och rulla tummarna långa stunder medan jag väntade på mejlsvar, eller bara inte visste exakt vad jag skulle skriva.

Positivt är dock att jag i alla fall har en kontakt. Vi tog farväl med löfte om att det bara var att höra av sig om de behöver något skrivet i framtiden (då mot betalning förstås), och jag har i alla fall fått något ut av tiden tror jag. Exakt vad det skulle vara vet jag inte än, men det har nog något att göra med yrkesrollen och hur olika den kan se ut beroende på redaktionens beskaffenhet.

Och nu firas sommarlovet med att spela Roxettes Greatest Hits på pinsamt hög volym med både fönster och dörr öppna. Let's play in the pa-ark!

På spaning efter min text

2008-06-03T10:42:00.003+02:00

Praktikbloggen

Del 5, tisdag förmiddag

Fick för en stund sedan svar från den andra kvinnan (jag är nu ypperligt less på att skriva så, så hon får i fortsättningen, den lilla det blir, heta Y, liksom den första kvinnan heter X), och jag vet ärligt talat inte hur jag ska reagera. Poängen med att skicka över texten till X och Y var att de skulle kunna kontrollera att de citeras korrekt. Inget mer. Y har nu gett sig på att ändra en del saker fullständigt. Hon kallar det sina "synpunkter och förslag till ändringar". Som om hon var någon redaktör på tidningen!

Till hennes försvar kan sägas att hon petat till några rena skrivmissar, det får jag väl vara tacksam för, även om jag nu tänkte korrekturläsa rätt ordentligt innan jag lämnar över artikeln för tryck. Men hålla på och formulera om min text, det är inte hennes plats! Inte minst som hennes förslag till formuleringar är av det akademiskt pratiga slaget, med inslag av politikers förmåga att ta udden av sina egna uttalanden. Istället for ett pratminus formulerat "[personerna si] är mer kritiska än [personerna så]", vill hon ha brödtext i stil med "forskaren X säger att [personerna si och sås] åsikter är inte alltid samstämmiga".

Uddlöst och räddhågset. Man vill undvika att [personerna så] blir upprörda över detta mycket korta pratminus, när det som sägs i det faktiskt går att läsa svart på vitt i rapporten.

Nu låter det på mig som hon har skrivit om hela min text, och så är naturligtvis inte fallet. Hon har mestadels kommenterat just ställen där jag använt hennes eller Xs svar på mina frågor, vilket var poängen. Jag är alltid tacksam för en andra åsikt på mina texter – man är och förblir hemmablind, och ser inte sina vanliga missar och onödigt krångliga formuleringsvanor – och jag tänker rent av dra nytta av hennes kommentarer för att göra texten bättre; men det ska lik förbannat vara min text. Var de så måna om att allt läggs fram på deras språk med deras ord, kunde de ju lika gärna ha skrivit artikeln själva.

På spaning efter min yrkesroll

2008-06-02T11:48:00.001+02:00

Praktikbloggen

Del 4, måndag förmiddag

Den ökända artikeln om den ökända rapporten är nu mer eller mindre färdig. Äntligen! Det tog bara en vecka att skriva 3 000 tecken om en ynka liten rapport. Men som sagt, ”mer eller mindre färdig”. Som den välvilliga skribent jag är har jag gått med på att båda de kvinnor jag har pratat med ska få se artikeln i förväg. Det är egentligen inget konstigt med det. De är båda citerade i den, från muntliga intervjuer utan bandspelare dessutom, och ska naturligtvis få kontrollera att de kan stå för det jag skriver att de säger.

Något som är mer obehagligt är att de båda på eget initiativ har krävt att få se artikeln. De har inte uttryckt det med just det ordet, men de har båda sagt något i stil med ”jag vill gärna sen den sen [innan den trycks]”, med ett tonfall som inte lämnar något utrymme för diskussion. De ska se den, och jag får nästan en känsla av att de i princip ska godkänna hela innehållet, trots att det näppeligen är de som har det slutgiltiga ansvaret för eller beslutsrätten över tidningens innehåll. Med tanke på hur intervjun med forskaren som gjort undersökningen gick, kan jag förstå henne, och jag har även lovat att jag bara ska citera henne angående innehållet i rapporten, och inte skriva något om hennes egna spekulationer om vad som kan ligga bakom folk svar på frågorna.

Med den andra kvinnan är det lite mindre självklart att hon ska ha några krav. Den mycket korta telefonintervju jag genomförde i morse gick betydligt bättre. Jag höll mig till tydliga, relativt enkla frågor, och vi verkade vara på samma våglängd gällande vad jag egentligen kunde fråga henne om. Det intressanta är hennes reaktion på de anteckningar från den förra intervjun som jag skickade över – ”Har X verkligen sagt så här!?” Hon lät rent av förskräckt, och inte så lite upprörd, å någon okänd parts vägnar, och det var denna upprördhet jag sedan hörde igen när hon begärde att få se artikeln i förväg. Hon litar inte på mina bedyranden att jag bara ska skriva om resultaten, och bara citera sådant som är relevant för just resultaten, och inte skriva en tendentiös artikel om vad forskaren X har för spekulationer om orsakerna och åsikterna bakom de anställdas svar på frågorna i en enkätundersökning.

Men framför allt gör det tydligare ändå hur skev uppdragsgivningen är här. Det tycks mig mer och mer uppenbart att den här artikeln rakt av är beställd av den organisation inom universitetet som den andra kvinnan jobbar inom. De har bett personaltidningen skriva om rapporten och de resultat som framkommer i den så att den får ytterligare lite uppmärksamhet bland personalen på lärosätet (de har själva hålligt muntliga presentationer på institutionerna), och de förväntar sig en positivt inställd artikel, som neutralt lägger fram resultaten och inte på något vis alls höjer några frågor som kan vara intressanta att diskutera. Det får inte uppstå någon kontrovers!

På spaning efter mitt oberoende

2008-05-30T11:32:00.000+02:00

Praktikbloggen

Del 3, Fredag

Dagen skulle börja bra, trodde jag. Efter att i går ha slitit mitt hår över hur jag skulle lägga upp artikeln på ett bra sätt utan att falla in i akademisk jargong hade jag precis i slutet av dagen bestämt mig för ett personligare tilltal. Det skulle bara vara att börja skriva, trodde jag. Det fanns en till inblandad person jag ville prata med, och hon visade sig vara upptagen i dag, så jag kan inte få några kommentarer från henne förrän på måndag. Det är kanske inte så illa, men det innebär att själva skrivarbetet i princip står still till dess, eftersom jag helst inte sitter med en färdig artikel där jag sedan ska foga in hennes uttalanden.

Värre är i så fall att den tveksamhet jag kände inför och efter intervjun späddes på av ett mejl från den intervjuade forskaren där hon tyckte att det blivit lite fel vinkel på intervjun. Hon hade sagt, som svar på mina frågor, en del saker som hon kände inte hade stöd i undersökningen, och ville bara finnas med som källa till uttalanden om undersökningen och dess resultat, inget mer. Kommentarer och ”spekulationer” fick jag ta med den här andra kvinnan. Dessutom ”ville de ha” en artikel som presenterade innehållet för så många som möjligt.

Det känns naivt så här i efterhand, men det var inte förrän jag läste hennes mejl som jag förstod vilka dubbla stolar den här redaktionen tvingas sitta på. Som skribent fick jag alltså i uppdrag av min redaktör att intervjua rapportförfattaren och skriva en artikel om rapporten och intervjun, typ, lite grand så där löst hållet. Och som del av tidningen hade jag tydligen fått i uppdrag av de ansvariga bakom rapporten att presentera den för tidningens läsare.

Nu är det en personaltidning, ingen nyhetstidning jag sitter på, granskningsuppdraget som annars är en del av varje journalists yrkesroll får nog kliva åt sidan, men det är en inte helt lätt situation i alla fall. Jag saknar tydliga direktiv för vad artikeln ska handla om, och jag saknar tydliga ramar för vem som är beroende av vem för vad, och framför allt inför vem jag är ansvarig för innehållet i artikeln jag skriver. Är det min redaktör, eller är det forskarna bakom undersökningen jag förväntas presentera för läsarna?

Jag är inte ute efter att sätta dit någon för något (jag tror över huvud taget inte att det finns något att sätta dit någon för), men samtidigt känns det ganska olustigt att mitt första riktiga skrivjobb går ut på något som så uppenbart strider mot allt vi fått lära oss om vikten av en oberoende press.

Men Allt är inte ve och tandagnisslan. Snart får vi tårta för att en medarbetare ska firas, och eftersom det är fredag får jag gå lite när jag vill på eftermiddagen. Med tanke på att jag inte kan skriva något mer förrän på måndag har jag en känsla av att det blir tidigt.

På spaning efter min kompetens

2008-05-29T11:54:00.002+02:00

Praktikbloggen

Del 2, torsdag förmiddag

Jaha, då har man gjort sin första alldeles riktiga intervju för en tidning, och fy fan vad färsk och klumpig jag kände mig. Som om jag aldrig ens gjort notisövningar och telefonare för kommunalrapportering. Hualigen! Detta gällde förvisso en längre artikel, helsida i personaltidningen, det vill säga runt tre tusen tecken, men lite borde man väl kunna leva på sitt intellekt och sin sociala förmåga. Icke då!

Jag var i och för sig ute på mycket djupt vatten. Det här (genus, jämställdhet, et c.) är inga frågor jag vanligtvis är vare sig intresserad av eller insatt i. Forskaren jag intervjuade bad efteråt att få se artikeln innan den gick i tryck, och jag kunde inte låta bli att känna av en viss skepsis mot mig som journalist i hennes röst. Som om hon inte litade på att jag var kunnig nog att skriva om de här frågorna. Som om hon undrade vad det var för slyngel de hade skickat för att ordinarie redaktör inte ides göra jobbet.

Och jag får nog ge henne rätt till viss del. Det här är som sagt inget jag är insatt i eller personligen intresserad av. Det är viktiga grejer, men inget jag läst på om förut eller kan så mycket om. Visst läste jag rapporten hon skrivit, men det känns lite om att läsa ett par strofer ur Allen Ginsbergs ”Howl” innan man ska intervjua någon litteraturprofessor om beatgenerationens påverkan på den moderna poesin. Det ger bara en bråkdels bråkdels bråkdel (sic) av den kunskap man skulle behöva.

På spaning efter den tid som flytt

2008-05-29T09:02:00.003+02:00

eller Den fantastiska praktikbloggen

Del 1, måndag till onsdag

Började i måndags, åtta på morgonen. Lyckades med enorm viljekraft slita mig upp ur sängen vid sjusnåret för att äta frukost. Somnade nästan vid bordet.

Välkomnades på praktikplatsen av min handledare. En trevlig man som verkar glad att ha mig här. Jag fick ett eget litet kontor (mer ett skrymsle, men dock), och en dator att jobba på (en lastgammal PC som skriker av smärta så fort XP drar igång, men dock). "Kontoret" har till och med en vit tavla jag kan klottra anteckningar på.

Dittills allt väl. Tyvärr visar det sig snart att jag inte kommer ha överdrivet mycket att göra här. Jag har än så länge fått ett uppdrag för de här två veckorna, att intervjua en forskare på universitetet om en undersökning som genomförts. Kan säkert vara intressant, men intervjun bokades till torsdag, och till dess har jag inget annat att göra än att läsa rapporten och förbereda frågor.

Rapporten i sig är omkring sextio sidor lång, så den hade jag med lite god vilja kunnat ta mig igenom redan på måndagen. God vilja är dock inget jag har gott om så här nära inpå sommaruppehållet, så det tog mig hela måndag och tisdag att plöja rapporten. På tisdag hann jag dessutom med att komma på vad som verkar bli de flesta av frågorna jag ska ställa. Det är lite svårt att veta vad för frågor jag ska ställa, för jag vet egentligen inte vad för sorts artikel tidningen vill ha, men det blir säkert bra. I värsta fall får jag fylla utrymmet med egen brödtext. Det brukar jag inte ha några större problem med.

I dag, onsdag, händer i princip ingenting för min del. Min handledare har hand (höhö) om ett studiebesök och är borta över lunch plus några timmar, så jag är lämnad till mina egna maskiner (angl.), och fördriver således tiden med Gameplayer.se. Liksom jag gjorde i måndags och tisdags. Dock alltid med ett stiligt worddokument eller google documet-fönster att klicka upp när jag hör fotsteg i korridoren.

Hittills har jag engagerat mig i en diskussion om vad det egentligen tjänar till att jämföra grafiken på Wii med övriga maskiner i den nuvarande generationen ("next-gen" är ett bluffuttryck påhittat av idioter!), spånat om huruvida Telia kommer få ensamrätt på att sälja iPhone i Sverige och norden samt läst igenom precis hela fototråden i övrigt-forumet.

Min största behållning av praktiken hittills är ett ännu större sug än tidigare efter en digital systemkamera. Typ D40 - 70, beroende på vad budgeten kan tillåta.

Nu ska jag nog titta lite mer på frågorna. Oh vad spännande detta känns.

Äsch, det tog för lång tid att fixa länkar. Dags för lunch i stället. Ich bin ein produktif samhällsmedborgare, jawohl!

Detta skrevs och postades alltså ursprungligen i går vid lunchtid på Gameplayer.se

Författare bär rock

2008-04-29T21:46:00.003+02:00

På en utbildningsmässa en gång, vintern 2006-07, såg jag Jonas Hassen Khemiri gå förbi. Han bar rock, och det slog mig:

En riktig författare bär rock
han kan svepa omkring sig
I den kan han gömma sitt värv
Dölja sitt hemliga sämliga språk
En rock han kan sluta omkring sig
där han kan odla de tankar han skriver
de tankar som förbryllar

förlustar och
förargar
De tankar vi läser när han lättar på rocken.

Öppnandets värde ligger i dess raritet
Under en rock kan allting döljas,
och öppnas när det mognat

Därför, bär en riktig författare alltid rock.

Så i dag, långt senare, slog det mig: om jag vill vara författare, måste jag bli författare. För ett tag sedan ärvde jag en manchesterkavaj av min mors man. Jag har tidigare bara använt den vid festligare tillfällen, men nu har jag gjort den till mitt vardagsplagg utomhus. Med bara tröja blir det lite snyggt. Kombinerat med en halsduk ser jag så fasligt författare ut att man kan tro sig förflyttad till någon sekelskiftesroman om unga litteratörer in spe.

I den kavajen kan jag dölja mitt eget hemliga sämliga språk, och odla de tankar jag skriver – att släppas fram när effekten blir som störst.

Aalid går händelserna i förväg

2008-04-21T18:37:00.003+02:00

God eftermiddag, årlig morgons sol
som tittar fram när årets dager gryr
Än svalkar vind, än biter köld
när natten faller på
men i din glans vi reser oss
till fruktbar sommars dyrkan

Fast vinterns spår knappt smält
vi kastar rock och hatt
och sträcker oss mot ljuset
tills året åter går mot natt
Min hud blir ännu blek och kall
i vårlig bris och fläkt,
min jacka läcker luft och värme
när du bak molnen gömmer dig
Men snart de skingrat sig
du fyller oss med liv igen.

Tyvärr var det mäkta kallt när kandidaten gav sig ut. Minsta molntuss förtog hela den solvärme som det var tänkt skulle tina hans lekamen så väl som skaparlusta

Obehagkänsla

2008-04-11T20:57:00.001+02:00

Blir bara inte kvitt känslan av att någon bestämt roar sig på min bekostnad. Roar sig med att jag är orolig, okul alltså. Detta kan väl inte stämma. Vuxna människor gör inte så. Eller?

V. Aalids klocka

2008-03-18T19:24:00.005+01:00

Varje minut ska räknas ut: samlas in och indexeras
Varje minut: – Räknas
Har sitt värde för sig
i sig
för dig

Visarna springer runt på tavlan
ritar ut och äter upp
lägger minuter: timmar och dagar bakom sig
Målar över desamma i detsamma.

Tiden går i cirkel
men kommer aldrig igen

v. Aalids sjätte epistel

2008-02-07T22:03:00.000+01:00

Författad under tre dagar. Hopklistrad av enskilda fragment av en känsla i ständig omvandling.

I skeendet som aldrig blev,
det önskade som aldrig fanns,
det som en gång var det lenaste,
en röst som änglars like var,
vars smekning själen sökte för sitt öra,
blev nu som naglar mot en tavla

Men hon ritar små snirklar i sitt block
med en penna som går av sig själv
Dekorerar sidan med nonsens
ämnat till inget än att finnas
Och det går inte annat än att älska.

Och när hon sätter sig bredvid
med bara mig
då kommer lukt av vår
och nåt som känns som liv

Och rösten skär ej längre –
Själen rivs av avstånd, inte röster
vill närhet till vad pris som helst.

Jag är mållös!

2008-01-24T21:31:00.000+01:00

Detta är så oändligt coolt att jag baxnar.

Liv, jag förstår dig ännu inte

2008-01-20T18:29:00.000+01:00

Utanför mitt fönster faller snön som frusna tårar. Från en stålgrå himmel som ingen kärlek känt.

Svept i moln och dimmor gråter den för alla som delar dess öde. För alla som inte kan gråta för sig själva.

Varning: TV innehåller våld!

2008-01-14T19:08:00.001+01:00

Jag uppmärksammades via ett ökänt svenkst internetforum på en debattartikel som publicerades i SvD härom dagen. Till att börja med:

den brustna blick man får när man dör.

Jag kan inte bestämma mig för om detta är otroligt banalt, eller fullkomligt sublimt.

Till ämnet är jag över huvud taget förvånad att en seriös morgontidning tar in denna högstadiemässiga debattartikel på sin "stora" debattsida. Den är visserligen korrekt skriven, och språket, framför allt i ordval, gör tydligt att det är en vuxen, för att inte säga övre medelålders till pensionerad person som skrivit den; men han säger ju absolut ingenting! Och när han försöker säga något, misslyckas han bara kapitalt.

Han försöker inte ens påstå att "tv" medvetet förhärligar våld (trots att det är det hans argumentation om våld som underhållning, "kul", antyder), snarare tycks han använda exempel på våld som helt uppenbart är menade att upplevas som obehagliga för att driva en poäng i ett narrativ. Och hans beskrivning av långvarig ångest på grund av mordscenen i Andra avenyn är bara löjlig (alldeles utöver det faktum att han verkar ha missat poängen -- den ska vara obehaglig!).

Till syvende och sist ett taffligt försök att få lite uppmärksamhet i ett medieklimat som för länge sedan lämnat honom och hans andliga generationskamrater bakom sig. Jag vill på intet sätt förespråka onödig grovhet, vare sig fysisk eller psykisk i vare sig medier eller interaktion med andra människor, men man får faktiskt försöka hänga med i tidsandan lite grand. Det är okej att visa våld även som en del i underhållningsprogram, det har den allmänna opinionen (genom sin köpkraft) slagit fast för länge sedan nu. Och man får även försöka se lite mer nyanserat på de våldsskildringar man tar upp. Det finns bättre verk att exemplifiera med än en halvbeige dramaserie ingen tittar på, om man vill förfasas över frossande i våldsskildringar.

Däremot har han rätt om dubbelmoralen gällande sexskildringar. Den lämnar mycket övrigt att önska.

Expulsion

2007-12-12T17:40:00.000+01:00

Jag vill skriva, men kan inte. Det vill inte. Det verkar inte finnas något att skriva, trots att jag så gäna vill. Jag vill verkligen, "eller värkligen". Det vore så himla förlösande. Som att kräkas, fast positivt.

Alltså en ejakulation, även om jag helst inte använder det ordet. Av någon anledning känns jämmerlig uppstötning av föda som en lämpligare liknelse än euforisk utstötning av livsvätska. Det är något jag vill bli av med!

Adam tvingas trängas med musiken

2007-11-27T15:44:00.000+01:00

I ett inte allt för gammalt nummer av Musikermagasinet läste jag en gång något som skulle föreställa en låtskrivarskola. Eller kanske snarare en låtarrangerarskola. Den gick i mer eller mindre detalj igenom hur man ska tänka när man bygger upp en låt, med arrangemang och instrumentering, och även hur man ska tänka för att melodin ska fungera bra ihop med texten (vissa vokalljud är tydligen inte så snygga att lägga långa toner på till exempel).

En av de punkter som står ut mest i minnet, är att man när all instrumentering är klar, ska se till att man har lämnat plats för sångstämman i arrangemanget (eller vad som nu är huvudstämman för tillfället). Detta slår mig varje gång jag hör Adam Tenstas My Cool på MTV.

Blott Sverige svenska höstar har

2007-10-24T16:09:00.000+02:00

Ingen höst är som den svenska höst
som river in i märgen
som biter en i näsan
och nyper en i kinderna
Fast termometern visar milt
och elementet står på fullt.
För fukten kryper på,
och sätter sig i stommen
drivs inte ut förrn' majsol åter ler
Trots heta drycker, som dricks ur närmast kar
man tvingas konstatera:
blott Sverige svenska höstar har.

Den sjunde dagen (lite drygt)

2007-09-30T14:57:00.000+02:00

Den sjunde dagens ljus
faller över mig
bara över mig
Den sjunde dagens ljus
Klart eller dunkelt
faller bara över mig
Bara över mig

Känslokyla

2007-09-23T16:14:00.000+02:00

Det är inte kallt på rummet, så mycket vet jag, men något är det. Håret på underarmarna står upp och jag hackar närmast tänder. Magen konsternerar också.

Your coyness kills me
kills me inside
If only you knew
The giggles and the tickles
The innocence on your face
The contrast I know it holds
against what's in your heart
The constantly growing lies,
the one you tell, for fun
and the one I build, for a shield
One unknowing, the other
knowing, but no less foolish
The truth would set me free
but the truth would also kill us
Of this I'm sure, so I let you play,
and I play along

Von Aalids första epistlar

2007-09-21T14:26:00.000+02:00

Där han reflekterar över sakernas ordning först tvenne gånger under natten, och sedan i dagsens avslöjande ljus.

Så länge hoppet lever

Så länge hoppet lever
lever också illusionen
Illusionen om att allting är okej
Illusionen om att det inte är så viktigt
Illusionen om att man kan både ha och mista
Självklart hellre ha
men mister man –
det må väl vara hänt

Med hoppet krossas även illusionen
Först när hoppet dör så ser man
Ser att det inte är okej
Ser att det allt är djävligt viktigt
Ser vad mista faktiskt innebar
Inget hellre än ha!
Och mister man –
det fick ju inte hända

I dag dog hoppet
Och med det min illusion
Verkligheten är inte lika förlåtande

I ren protest låter han, för första gången sedan sin ankomst, bli att borsta tänderna på kvällen. Varför ens försöka, när inte ens illusionen återstår?

Kom mörker

Och till slut kom mörkret. Som en svans, ett bihang, ett tillbehör till verkligheten.

Kom mörker
Slut in mig
Låt mig bo i dig
Låt mig gömma mig i dig
I dig kan jag gömma mig för världen
För världen verkar inte
vilja ha med mig att göra
Och i mörkret behöver inte
jag ha med den att göra.

Kom mörker,
Kom
Kom mörker,
Kom

Den nya dagens ljus

Den nya dagens ljus
ger en ny ton åt din hy
Den nya dagens ljus
är mörkare än förr
men klarare än då.
En dimma tycks ha lyft
en annan sänkt sig över

Väck med blåa dunster
Och in med gråa bankar

Månne solen finns där bakom?

Von Flougstadts sista epistel

2007-09-15T02:36:00.000+02:00

Vari han försöker ta avsked av sin gamla kärlek, men inte själv tycker att det går så bra. Detta förmodligen för att han har på känn att han kommer återvända så småningom, vilket hindrar honom från att uppbåda den rätta patetiken.

Jag har trampat i din smuts
och trampat dig i smutsen
Jag har talat för dig
och förtalat dig
Jag har prisat, lovat och besjungt dig
och besvurit, bespottat och förbannat dig

Du fanns där före mig
och står kvar när jag gått bort
Du är min början och mitt slut
En del av mig som aldrig vill gå bort
och som jag aldrig ville vara utan

Min skapelse och död

Du är, i nöd och lust, tills döden skiljt oss åt
min borg, mitt hem
min kära Östra Aros stad.

"Det är väl klart", i ett andra skede

2007-05-20T23:20:00.000+02:00

Det är väl klart som fan att jag är pretentiös,
hur kan man annars va' poet?

En vanlig intention berättar vad man vill,
men pretentionen säger att man vill nåt mer.

Bakom, över, under och omkring det sagda,
finns det outsagda.

I detta intet finner vi nåt mer.
Något som gör poesi utav lyrik,
och skribenten till poet

Det är väl klart i det första skedet

2007-05-16T19:58:00.000+02:00

I ett första skede slår jag sönder skyltfönstret. Efter att på detta vis ha tillskansat mig åtkomst till butikens varor, löper jag därifrån vid god vigör.

Det är väl klart som fan att jag är pretentiös, hur kan man annars vara konstnär? En vanlig intention den klingar säkert väl, men det är något mer som krävs, för den som vill nå upp till himlarna.

In light of recent events / Modern kommunikation

2007-04-03T19:28:00.000+02:00

160 tecken att förklara mitt liv
160 tecken att slösa bort
på ord som är för långa,
och ord som är för många
och ord som aldrig kommer fram
till textandets mål.

160 tecken har jag på mig
160 tecken att få dig att förstå
160 tecken som aldrig räcker till
Med alla blanksteg blir det inte
många kvar till äkta känsla
Förlåt mig

(Uppdaterat 4/4: jag misslyckades ju med första strofen. Nu är den rättad.)

Kort dikt om

2007-03-10T13:16:00.000+01:00

de Knivstabelägna konsekvenserna av tågolyckan i Uppsala den 9 mars 2007

Tågets lok går runt och runt
men tåget det står still
Man frågar sig och lovas lugnt
om vad det tjänar till

I en kvart vi väntat, än
vi vakar efter lok
Och så man far och undrar sen
vad mera går på tok?

Uppsala-Södertälje-Uppsala

2007-01-23T15:50:00.000+01:00

Genom vintervita Svea land
på el och räls vi glider fram
Jag lyfter blicken spanar ut
ser träden tyngda utav iskristall

Passar mig utmärkt, i alla fall med dagens sega humör.

2007-01-21T18:30:00.000+01:00

I wish I could be like you...

You're a sidekick!

You're short. You've got mousy brown hair and glasses. Sometimes you get to be the comic relief or provide an infodump, but mostly your role is to be helpful and supportive to your tortured best friend. You're always going to come second in everything. Sure, this may seem like a bad deal, but at least you get to bask in your friend's reflected glory; and looking on the bright side, you're unlikely to be dead by the end of the series. Every hero needs a cheerleader for their final battle.

Which generic anime character are you?

Det verkar som om blogosfären kallar

2007-01-21T17:47:00.000+01:00

Så det är väl bäst jag svarar då, även om det nu är närmare en månad sedan Sparris tyckte att jag borde vräka ur mig något.

Fem saker jag vet kommer ske i år:
* Jag flunkar båda omtentorna
* Jag kommer därför inte kunna påbörja det som förhoppningsvis blir sista steget i min alldeles för långa utbildning
* Jag sliter ryggen och knäna av mig på praktiken på ICA Kvantum
* Jag får ingen sjukpenning för detta av något obskyrt skäl, så som att jag faktiskt inte uppburit lön.
* Jag sumpar allt vad semester heter eftersom jag inte tjänar några pengar och därmed inte kan ta semester.

Fem saker jag vill ska ske i år:
* Jag vill greja omtentorna
* Jag vill påbörja det som förhoppningsvis blir sista steget i min alldeles för långa utbildning
* Jag vill dricka mig lagom berusad på en vardag.
* Jag vill spana på tjejer jag aldrig vågar gå fram till och hänga utanför Kalmars tills alla andra har gått hem och käka hamburgare halv tre på Burger King.
* Jag vill ha ett djävla liv igen!

Vem då? Jag? Bitter? Aldrig med min kofot! (Skribenten äger ingen kofot, red. anm.)

Tyvärr stannar kedjan där, då jag inte har någon att skicka den vidare till. Dessutom är det väl dags att tänka på 2008 snart ändå.

What happens to "A Dream Deferred"?

2007-01-20T19:12:00.000+01:00

I går var jag i Dômen och jobbade. I förväg visste jag inte mer än att jag var anställd i tre timmar, mellan ett och fyra. En fredag eftermiddag brukar det inte hända så mycket spännande alls, så jag var rätt nyfiken på att se vad det var som krävde extrapersonal på en sådan tidpunkt.

Framme vid krykan upptäckte jag att halva vapenhuset var avskärmat, och bakom skärmarna stod en hel hord människor. Det var helt enkelt smockfullt, bakom skärmarna. Inne i kyrkan hade folk börjat bänka sig som inför någon stor konsert (tänk juloratoriet). Chefen upplyste mig så om att det var examensceremoni för lärarstudenter...

...

Det rörde mig ärligt talat inte i ryggen. Huruvida det är bra eller dåligt vet jag inte. Det skulle kunna betyda att jag tog rätt beslut för två och ett halvt år sedan. Eller så betyder det bara att jag helt enkelt har slutat bry mig alls, något jag länge har misstänkt.

...

Jag såg för övrigt en före detta kursare på lärarprogrammet i den digra skaran presumptiva pråliga pedagoger. Det rörde mig inte nämnvärt heller.

Förlåt mig, salig herr Rydberg, förlåt mig!

2006-12-18T18:16:00.000+01:00

Midvinternattens köld är måttlig
stjärnorna glöda rätt illa
Alla vaka i täta gårdar
stressigt under midnattstimma
Månen vandrar över stadens slammer
snön lyser med sin frånvaro
endast frost lyser vit på taken
även tomten är vaken

Tio minuter vid skrivmaskinen

2006-12-05T20:05:00.000+01:00

Komedi blir mindre roligt andra gången, sa han, och avfärdade därmed hela diskussionen. Eller något åt det hållet. Mekaniskt hackar jag på skrivmaskinen, som för att se till att musklerna inte glömmer bort hur man skriver bara för att hjärnan har glömt bort hur man kommer på något att skriva. Man kan ju fråga sig om det hjälper, men det känns bra på något vis, inte minst för att det håller mig sysselsatt, får mig att känna mig lite mindre sysslolös, och värdelös på grund av denna sysslolöshet. Som om mitt inneboende människovärde var avhängigt av att jag aldrig går runt och bara driver. Som om mitt inneboende människovärde var avhängigt av att jag fortsätter skriva, vad som än händer, hur oinspirerad jag än känner mig, och hur dåligt, meningslöst och substanslöst det än blir.

Och kanske har jag hängt upp mitt människovärde på skrivandet, men är det inte i så fall ett medvetet val? Jag menar, om den enda mening med livet vi ges av naturen själv, av livet självt, är att växa upp, skaffa avkomma och uppfostra denna avkomma, för att sedan dö och förmultna så att jorden kan återvinna de näringsämnen som finns lagrade i vår kropp; då måste vi väl hitta på meningen själva, fylla livet med värden själva? I alla fall nu när vi har utvecklat en hjärna som tillåter medveten tankeverksamhet, sapiens sapiens, och ett samhälle som ger oss tid över att använda denna tankeförmåga när vi inte längre behöver ödsla tid på att skaffa mat och skydda vår stam mot rovdjur andra faror i naturen.

Föga banbrytande tankegångar måhända, men så skriver jag bara för att skriva. Skrivandet i sig har för mig antagit ett inneboende värde, som i sin tur skänker mig, om inte ett inneboende värde, så åtminstone viss behållning, viss känsla av meningsfullhet, syfte.

Allt detta är naturligtvis tämligen paradoxalt, då jag den senaste månaden har skrivit mer under en sammanhängande tidsperiod än jag någonsin gjort tidigare. 19 159 ord på trettio dagar. Och så sitter jag här och låtsas som om jag har sådan skrivkramp att jag inte minns hur man gör för att skriva. Men det är nästan så det känns. Död för själen kallade en bekant det att jobba på McDonald's, och det väckte en tanke i mig. Kanske är det en viss själslig död jag erfar, nu när jag har varit borta från den otvetydiga intellektuella stimulans det innebär att studera på universitet så länge. Jag kände då att jag saknar, och rent av behöver, törstar efter den influens de stora hjärnor och pennor man får komma i kontakt med där ger ens eget tänkande och skrivande. Inte undra på att gemene man har föga intresse för den så kallat finare kulturen, när han (eller hon) har fullt upp med att slita på ett tärande, krävande jobb om dagarna. När han/hon kommer hem vill han/hon så klart bara ta det lugnt, slippa all sorts ansträngning, inklusive mental (jag tvekar inför ordet "intellektuell").

Någonstans i skarven där befinner jag mig. Van att tänka, att syssla med intellektuella uppgifter, men den senaste månaden utarbetad både fysiskt och till viss del mentalt kreativt. Så kommer då ett par dagar då inget händer, och min kropp, nej, min varelse, vet inte hur den ska reagera. Hjärnan vill ägna sig åt intellektuell aktivitet, men har fått gå på tomgång så länge att det inte finns något att behandla, och kroppen, som vant sig vid att slita flera timmar om dagen får dåligt samvete för att jag inte har något produktivt att ta mig för, vilket i sin tur skulle lösa sig om hjärnan fick utlopp för sin önskan att skapa, att skriva, igen.

Jag skrev en pryl

2006-11-30T19:00:00.000+01:00

I brist på bättre saker att ta mig till sista dagen på jobbet, plitade jag ned en rad någon stans i dagens Metro: I wrote a love song, and then I wrote another. Detta utvecklade sig sedan till en hel (nåja) sång, som genast sattes till sedvanligt simpelt gitarrkomp. Soundclick!

I wrote a love song
and then I wrote another
I wrote some stories
I wouldn't show my mother

But I have a problem
cause they all sound the same
I keep banging the same chords
over and over again

I wanted to be a rockstar
who travelled the world around
but on the popcharts
I barely made a sound

Cause I have a problem
I always sound the same
I keep banging the same chords
over and over again

Alla helvetets kval

2006-11-11T20:31:00.000+01:00

För ca sex år sedan gjorde jag mitt första inköp från CDON, det bestod om jag minns rätt av Eagle-Eye Cherrys andra skiva och Mick Jaggers Goddess in the Doorway (Hellacopters Cream of the Crap kom nog därifrån också, men det kan ha varit senare). I går fick jag ett mail från CDON där de med anledning av att jag "nyss" registrerat mig på CDON vill bjuda på frakten på mitt första köp.

Mitt dilemma är detta: Ska jag helt hänsynslöst utnyttja att de har noll koll, och köpa några skivor, helst en enda riktigt billig så frakten blir så stor del som möjligt att totalsumman; eller ska jag låta bli, eftersom frakten är en sådan liten summa (29 kr) att de har råd att ge bort lite gratis frakt då och då, och därmed bara har lurat mig att handla när jag egentligen inte vill det, eftersom jag tror att jag får något gratis?

Eller ska jag erkänna (för er, mina kära två läsare) att detta mail skickades till en e-postadress jag registrerade för knappt två år sedan, vilket gör det hela lite mer komplicerat än att de bara har råkat skickat ett introduktionserbjudande till en sex år gammal användarprofil?

Trilemma blir det då, vad?

Smärre panik infinner sig, förf. går och handlar.

2006-11-10T19:06:00.000+01:00

Det går lite långsamt. Men det vet ni redan, om ni har ramlat in här på bloggen. Precis under min "profil" finns nämligen numera en liten bild som informerar om att jag deltar i NaNoWriMo, och hur många ord jag har kommit upp i hittills (den länkar dessutom till min profil på NaNo-sidan). Om ni klarar av kommandoserien "kör: calc" (eller motsvarande i vad ni nu har för operativsystem) och beräkningen 50000/30, så vet ni att man måste greja ungefär 1667 ord per dag för att fylla sin NaNo-kvot. Ytterligare en simpel beräkning (den här gången utan "calc") säger oss att de där 6735 orden jag har klämt ur mig inte är i närheten av de ca 16 667 man måste ha kommit upp i när klockan slår tolv i natt.

Det går med andra ord inte bara lite långsamt, det går på tok för långsamt. Jag skulle kunna skylla på att jag har ett heltidsjobb, men en annan av deltagarna i Uppsala upplyste mig på en skrivträff om att hon både pluggar (heltid) och jobbar, och hon ligger en bra bit över dagskvoten om jag inte minns fel. Jag skulle kunna skylla på att min laptop är så gammal att det är rent inspirationsdödande att slå sig ned och skriva, men så skriver jag stundom med gott humör på en gammal mekanisk skrivmaskin. Jag skulle kunna skylla på att jag av omständigheter utanför min kontroll (bland annat det där heltidsjobbet) knappt kunde få ur mig ett enda ord mellan onsdag den 1 november (på vakan som hölls på kvällen den 30 oktober) och tisdag den 7 november.

Eller så sätter jag mig helt enkelt och skriver nu, istället för att upplysa er om grundläggande matematiska fakta och alla undanflykter jag har för de ord jag inte skrivit tidigare. Nu är det faktiskt fredag kväll, jag ska inte ut, jag behöver inte gå upp helt okristligt tidigt i morgon (även om jag måste jobba), och korridoren verkar än så länge helt tom. Dags att skriva med andra ord. Bara jag får gå och handla först.

Då har man tatt sig/hoppat i/skitit i

2006-10-25T23:13:00.000+02:00

Vatten över huvudet. Galen tunna. I det blå skåpet. Det finns ett otal fasta uttryck för att beskriva vad jag har ställt till med. Ring inte larmcentralen riktigt än dock, det är inte så illa som det låter. Nej, landet ligger på följande vis (horisontellt och utsträckt, höhö):
Någon gång förra veckan hittade jag på anslagstavlan i trappuppgången en lapp med följande lilla URL på: http://www.nanowrimo.org/

Vad är då detta, som kräver sådana dödsrubriker och klagovisor? Jo, det är som jag ser det just nu (vem vet vad jag tycker om en månad eller så?) ett alldeles fantastiskt litet projekt, där man helt enkelt anmäler sig på en hemsida, och sedan försöker skriva en roman på en månad. Den 1 november får man börja skriva, och har därefter fram till midnatt den sista på sig att komma upp i minst 50 000 ord. Man vinner inga priser, och det mest sannolika resultatet är nog att man inte får sova ut på en hel månad, men det verkar helt galet kul, inte minst för att man gör det tillsammans med ett tusental andra idioter, så jag kunde inte stå emot. Gör inte det ni heller. Skynda, skynda, det är bara några dagar kvar.

Jag kommer naturligtvis återvända till detta ämne under månaden som kommer, men för tillfället har jag inte mycket mer att säga om saken, jag är nämligen upptagen med att låtsas att jag har någon aning om vad jag ska skriva.

Hej, Bullen!

2006-10-22T21:17:00.000+02:00

[Som vanligt är det inte killen i filmen som har skrivit brevet]

Jag har ett problem. När jag var och handlade mjölk i morse köpte jag även Super Play #127, eftersom jag kände att det var på tiden att läsa om lite spel igen. Sist i tidningen hade de ett test där man skulle svara på frågor i TV-spelskunskap med hjälp av graderade ledtrådar. Kunde man svaret med hjälp av enbart den svåraste ledtråden fick fem poäng, och sedan ned till en enda poäng. Efter att lite snabbt ha läst igenom testet, insåg jag till min fasa att jag förmodligen slutade på nivån 0-5 poäng: ”Sitter du och bara skummar igenom en tidning du betalat 54:50 för? Nå, nu är det du som får bära dumstruten. Skamvrån! Bums!”

När jag insåg detta kom det som en klump i halsen, det stockade sig i bröstet, och jag kände att jag bara ville lägga mig på golvet och hulka tills någon kom och höll om mig, sa att det inte gjorde något, och erbjöd sig att spela lite Life Force med mig, med fusket.

Men det hände så klart inte, och jag kunde ju inte bara bryta ihop där ute i köket, jag var ju inte ensam. Så jag svalde hårt, bet ihop käkarna tills det gjorde ont i tänderna, och hoppades att ingen såg tårarna som var så nära så nära att bara forsa ned för mina kinder.

Kära Bullen, hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag skäms så himla mycket. Jag känner mig värdelös och slut som gamer. Vad ska jag göra?

Forsättning följer...

Vrid upp volymen

2006-10-15T17:35:00.000+02:00

En mikrofon från Clas Ohlson, ett simpelt ljudinspelningsprogram, och lite klipp och klistra senare: Whatever happened to my rock ’n’ roll party?

Med eftertryck i slutet!

2006-10-15T02:40:00.000+02:00

Whatever happened to my rock ’n’ roll party? Whatever happened to the action I was hosting, in the night of my subtraction? Whatever happened to the hawtness parked in my sofa? Whatever happened to the sweetness I touched, the inner of the thigh I stroked in all earnest, with no intention other than to stroke it? Whatever happened to my crowd of boozers, losers, choosers and coolers? The people I gathered, to scatter, when I see fit? Whatever happened to my entourage? Whatever happened to the pieces of heaven I held? What ever happened to my rock ‘n’ roll party? When did it end?

På väg någon stans

2006-10-10T00:31:00.000+02:00

Det var en kontrasternas dag. På sätt och vis var det en av de första höstdagarna när termometern visade under tio grader när han skulle iväg, och fartvinden hade börjat bita ordentligt i kinder och öron när han susade fram på sin trogna gamla cykel. Men solen verkade ännu nära. Ljuset såg kallare ut, lite hårdare ut än under sensommaren i augusti, men middagstjärnan värmde alltjämt bra när hon väl tittade fram mellan trädkronorna. Träden, ja. De grönskade envist fortfarande, samtidigt som vägen nu började kantas av fallna löv i varma gyllene färger.

En kontrasternas tid, en övergångsperiod, en spännande tid – om det inte vore för att han var på väg till ännu en ams-åtgärd.

Han stannade framför de nedfällda bommarna vid en järnvägskorsning och kände höstsolen värma honom i nacken; han tog ett djupt andetag av den svalnande höstluften, det luktade en smula bränt från järnvägen. När Upptåget mot Tierp drog förbi och bort virvlade en slinga smutsigt toalettpapper upp i luften, snurrade ett par varv, och dalade sedan lealöst ned mellan spåren igen.

Jag är långt ifrån nöjd med den där första meningen. Den låter så förbannat klumpig, övertydlig och... pubertal... i sitt uttryck. Men tyvärr är den absolut nödvändig för att skapa en återkoppling i början av det andra, mycket korta stycket, så det är inte mycket jag kan göra åt saken egentligen.

Är ni uppmärksamma på detaljer, ser ni att dagens inlägg åtföljs av något som kallas "label". Det är nämligen så att jag har konverterat den här bloggen (och konsumentmakt, för dem som fortfarande bryr sig) till Blogger Beta, vilket bland annat gör att jag återigen kan dela upp alla inlägg i kategorier med hjälp av Blogspots label-system. Det är inte så snyggt med en extra rad med texten ”Label: Bajs” efter inlägget, och inte så statiskt som jag vill ha det, men det är bättre än inget alls, och något jag saknat ända sedan jag flyttade in här på Blogspot.

Så småningom har jag tänkt att jag ska gå igenom hela bloggen och sätta lämpliga små labels på alla poster och därefter lägga till en lista med länkar till alla labels i sidebaren, men det får ske en helt annan dag.

Högre värden?

2006-09-28T23:23:00.000+02:00

Pengar är inte allt här i världen sägs det visst. Det finns större värden att bry sig om, sägs det visst. Konst, teater, litteratur. ”Du har ju pluggat litteratur!” Mjo, förvisso, men vad hjälper Greene, Faulkner, Huxley, Benedictsson, Boye, Strindberg och den förbannade Homeros den 28 i månaden när banksaldot står på 8,33, hyran ska in dagen därpå, och ens socialsekreterare just har ringt och sagt att man inte kommer få några pengar för de två månader som gått sedan man först tog kontakt med dem eftersom man har sökt för få jobb? Vad hjälper Tegnér, Karlfeldt, Ekelöf och Fröding när man inte kan följa med sina polare ut på krogen en gång i veckan för att man inte har lust att ta emot idelig välgörenhet bara för att kunna ta en simpel pilsner? Vad hjälper Céline, Carey, Austen och Almqvist när man inte vet om man kan äta någon frukost nästa dag, eftersom man knappt har råd med mjölk till gröten, och sylten för övrigt är slut?

Pengar må inte vara allt, men allt kostar pengar, och utan pengar är det omöjligt att uppleva de där högra värdena som är så djävla fina att kunna stoltsera med i bokhyllan och på middagsbjudningar.

Så nästa gång någon säger att pengar inte är allt här i världen, be då om ett kontoutdrag, sedan slår ni in skallen på dem med en snickarhammare.

Art School Confidential (uppdaterat)

2006-09-27T10:12:00.000+02:00

Har ni någonsin sett en film, och sedan önskat att ni inte hade sett den, så att ni kunde se den igen utan att redan ha sett den? Så kände jag efter att ha sett Art School Confidential, som bygger på en serie av Daniel Clowes (som skrev Ghost World).

Filmen börjar tämligen aningslöst som en berättelse om en ung man som söker sig till en konstskola i ett lite skumt område, och där förälskar sig i en modell efter att ha konstaterat att alla tjejer som faktiskt går på skolan är helknäppa.

Håhå, jaja, tänker man. Ännu en halvt självbiografisk film om Ung Man Med Ambitioner, som träffar En Flicka, Blir Kär, och Lär Sig Något Om Livet. Knappast. Eller bara till viss del. Jerome, som filmens protagonist heter, bär fortfarande på vissa illusioner om vad det innebär att vara konstnär, och en viss integritet vad gäller konstutövandet. En av hans klasskamrater introducerar honom dock för en nerdekad konstnär som själv gått på samma skola, en man som har insett att ens framgångar som konstnär till största delen beror på ens kunskaper i fellatio. Huruvida detta menas bidligt eller bokstavligt framgår inte riktigt.

På skolan går det dessutom rykten om en seriemördare som tidigare haft ihjäl ett antal elever. Snart börjar det dyka upp lik igen, och misstankarna riktas även mot Jerome, som genom ett par olyckliga omständigheter hamnar i så att säga samma spår hos polisen som den verklige mördaren.

Och det är här någon stans jag önskar att jag kunde se om filmen utan att ha sett den förut, för jag får en känsla av att det i var och ett av de minst tre huvudspåren finns mycket mer att hämta än vad man får om man försöker se hela filmen samtidigt, så att säga. En analys som bygger mer på verkligheten, krass erfarenhet, än på tidsparadoxer och splittrade medvetanden, säger mig dock att det troligen är så att Clowes serie-roman*, i likhet med till exempel David Boring av samme författare, innehåller just alla dessa spår, men i egenskap av långsammare medium och mer plats lyckas utforska dem betydligt djupare än denna egentligen föredömligt korta film gör.

Min standardrekommendation blir att ni tar och letar upp denna film på ett eller annat sätt, för oavsett hur mycket jag gillar den, måste ni ju se den själva för att kunna fälla ett eget omdöme. Själv ska jag så fort ekonomin tillåter ta och leta upp serieförlagan, och se om min teori stämmer.

*Uppdatering: Efter lite letande visar det sig att Art School Confidential är en del i en samling kortare serier (Twentieth Century Eightball), så min förhoppning om ett fullödigare narrativ i serieform verkar vara förgäves.

Finsk stämning på AF

2006-09-22T10:16:00.000+02:00

Rummet luktar något bekant. Tvål eller hudsalva. Lent, lite svagt sött. Kanske solsmörja också. Troligen någon ingrediens som är vanlig i trögflytande hudprodukter som ska smörjas in. Genom fönstren i rummets ena långsida ser man ut över tak och fasader på ett bostadsområde jag knappt visste fanns. Betonghus i solida färger. Grått, nedsmutsat med rinnande regnvatten och avgaser. Balkonger i avvikande brunt står ut som små försök till upplivande detaljer.

All sätter sig tyst ned på behörigt avstånd från varandra. Minst en stol mellan. Utom jag, som för att hålla på denna kutym hade behövt sätta mig farligt nära ”katedern” där arbetsförmedlaren sitter. Som tur är finns det ett gap på två stolar rätt långt bak i rummet, så jag sätter mig där, på stolen längst från katedern. Ingen pratar, några bläddrar i kalendrar och kopierade papper med AF:s brevhuvud på.

Arbetsförmedlaren, mannen med de omöjligt breda axlarna, ser inte riktigt lika bredaxlad ut i dag. Det var troligen en illusion skapad av tröjan han alltid bar förut. I dag har han en bomullskavaj, troligen köpt på H&M.

De som av någon anledning tvingas prata gör det helst så tyst det bara går. Knappt högre än en viskning uppger två närmast tillbakaryggande tjejer sina namn när de ombeds, och stänger sedan munnen och blickar ut i luften igen.

Serieläsare

2006-09-15T13:07:00.000+02:00

Något som ett tag har saknats på denna vit(t)glänsande blogg är en sektion bland länkarna betitlad Serier. Länksamlingen börjar förvisso kännas lite väl fläskig som det är, inte minst för att jag envisas med att dela upp länkarna i så många kategorier, men något fåtal länkar till ska nog layouten klara utan att bli totalt ohanterlig. Övriga får helt enkelt nämnas här, och sedan falla i glömska om ingen snubblar över inlägget av misstag.

Följande serier är de jag läser just nu som jag anser vara värda att länka till även mer permanent (d.v.s. här till höger). De har visat upp en konsekvent hög kvalitetsnivå och mer eller mindre pålitlig uppdateringsfrekvens:

Megatokyo
Nördhumor, japanska skolflickor, naturtrogna cyborgs och återkommande Godzilla-attacker. Allt uppblandat med relationsdrama i ett ultramodernt Tokyo. En av onlineseriernas grand old men som håller än, även om den halsbrytande humorn har fått se sig ersatt av mer drama och lägre tempo på sistone. Dessutom en av mina första upptäckter i den enorma djungel som utgör onlineseriernas värld. Har varit igång sedan augusti 2000 utan uppehåll, bunkra upp med te och mackor och sätt på lite bra musik, för det här kan ta ett tag att plöja.

Sinfest
Blasfemi, könsroller och -stereotyper, ghetto fabulous humor och allmän religiös fanatism åt alla möjliga håll. Allt serverat i behändigt stripformat mer eller mindre dagligen. Någon övergripande handling finns egentligen inte, men väl återkommande teman, relationer och konflikter mellan karaktärerna, och vissa längre intrigspår som får löpa ett par strippar. Även denna har hållit på sedan 2000, januari närmare bestämt, men det kortare stripformatet, och avsaknaden av en övergripande intrig gör att den går betydligt snabbare att läsa.

Misfile
Ett arkiveringsfel i himmelriket leder till förväxlingar av det allra mesta. Könsöverskridande relationskomedi med en spirituell nyans, som kanske lite väl ofta får stå tillbaka för humor och drama. Har hållit på i ungefär ett och ett halvt år, och visar inga tecken på att ta slut ännu.

Zap in Space
Mentala superkrafter (misstänkt lika kraften, men det är väl ofrånkomligt i sci-fi-sammanhang), fala damer med fatala armkanoner och emotionellt bagage, en galaktisk federation med nattsvart mjöl i påsen och lättklädda kattkvinnor med stora svärd. Vad mer krävs egentligen?

Questionable Content
Indiepopkulturreferenserna kan kanske skrämma bort mindre bevandrade läsare (däribland undertecknad), men den konsekvent höga kvaliteten på så väl manus som den krassa, självironiserande, men ändå varma humorn gör att man inte kan slita sig från QC. Själv har jag nästan två års serier kvar att läsa innan jag är ikapp, och då läste jag ändå ett helt års serier i går kväll, så här finns en del att hämta.

Sedan finns det de som faktiskt bestämmer sig för att avsluta sina serier, den enda jag kan komma på så här på rak arm är Michael Poe, som skrev och ritade Exploitation Now, en lätt kaotisk serie som inte verkar veta om den vill vara en småsnuskig humorstripp om en pervers varelse som liknar en moogle och hans rumskamrat Bimbo som livnär sig mestadels på sin kropp, eller en parodisk äventyrsserie med skolflickor, tentakelmonster, onda genier och armkanoner. Vilket det än må vara lyckades den hålla ångan uppe i lite drygt två år, och mitt intresse svalnade aldrig.

Därutöver finns ett antal serier jag läser eller har läst som jag inte kan rekommendera med alldeles gott samvete av en eller annan anledning:
Sore Thumbs – kändes tills slut för enformig och verkade inte leda någon vart alls. Ämnesvalet, en spelbutik med helgalna anställda och en högerkristen chef var det dock inget fel på.
Chugworth Academy – jag har ännu inte läst tillräckligt för att våga säga något slutgiltigt, men efter en lovande inledning verkar kvaliteten ha störtdykt i de senaste stripparna. Jag avvaktar, men väntar mig inga storverk.
Striptease – en serie som verkligen fångade mig när jag började läsa den, och sträckläste allt som fanns. Den har på sistone stått mer eller mindre still på grund av för mig okända anledningar (Det har väl troligen något med tecknarens verkliga liv att göra). Det må väl vara förlåtligt, men att tappa tempot på ett så konkret sätt kan vara förödande för en strippserie som försöker slå sig fram i ett så flyktigt medium som internet.

Särskilt omnämnande
Juryns specialpris går till Everything Jake, en serie som hållit på lika länge som Megatokyo och Sinfest. Jag upptäckte den av en slump tidigt i somras, och plöjde hela alltet på några dagar. Jag gick fullständigt upp i den, och lät mig inte ens hindras av att författaren ibland överger serieformatet till förmån för flytande prosa. Den rekommenderas starkt, men verkar för tillfället vara på semester, det har endast skett ett par sporadiska uppdateringar under sommaren. EJ har dock en väldigt stark och bärande intrig, och tappar därmed inte lika mycket tempo som till exempel den mer humororienterade Striptease. Jag åser med spänning den fortsättning jag fortfarande hoppas på.

Da capo al fine

2006-09-08T23:35:00.000+02:00

Nu syns han inte längre, nu finns han inte mer. Han åkte bort, inte i en himmelsk droska, utan i en silverfärgad Opel. I kyrksalen luktade det färskt trä av kistan, som var obehandlad, och kåda från enriset som låg på den. När hans fru, numera änka, tog farväl under minnesstunden för de närmaste, sade hon ”Vi ses snart”. Jag kunde inte sjunga med de sista raderna i psalmen som sjöngs i slutet av minnesstunden. Rösten bar inte längre.

Tystnaden sjunker över levandes boning
där en gång i tiden det for genom luften
ett sant sammelsurium, där livskraftens kör
i ett ständigt crescendo gjorde sig påmind
i vareviga ord

Men gubben är gammal, och urverket dras
alltjämt obevekligt mot det ingen nämner
Man trippar på tårna och tyngs av sordin
Det som fordom var samtalets motor
nu blivit dess broms

Dock någon gång man skönjer en gnista ibland
en ljuspunkt i mörkret en ventil ut ur bubblan
Runt omkring bordet far orden som förr
även om han där i tronen inte kan delta
nej inte som då

Till synes han endast ser på, förmår inte mer
Men låt oss då inte hans sista få da'r
befläcka med tarvliger tystnad och dämpade tal
Låt den som avgår få dö som den levat
Bestjäl honom ej

på den vanliga stormvind av ord och vitsar och gester
av dem som till honom är skyldiga livet
Må de visa den gamle att de ärar hans gåva
den han själv aldrig mer må vara förunnad

Riksdagsval 2006

2006-09-06T20:37:00.000+02:00

I ett försök att bringa lite ordning i mitt eget beslut om vilka jag ska rösta på framför allt i riksdagsvalet, tänkte jag vara så ambitiös att jag ska gå ned på stan någon lämplig dag, och prata med representanter för alla riksdagspartierna (och åtminstone Piratpartiet) i deras valstugor, och helt enkelt fråga varför jag ska rösta på just dem.

Till att börja med tänker jag vara fullkomligt egoistisk. Jag förklarar min levnadssituation, och frågar varför en sådan som jag ska rösta på just dem. Därefter har jag ett par frågor som mer rör samhället i stort. De är som följer:

* Kärnkraften. Ska den vara kvar? Om inte, hur ska den ersättas?
* Fildelning/piratkopiering, var står ni?
* Buggning och andra integritetskränkande polisiära befogenheter. Ska sådant tillåtas i större utsträckning än i dag, och hur ska det i så fall i sin tur kontrolleras?

Det finns så klart fler frågor som kan vara av intresse, men det var de jag kom på så här på rak arm. Om ni, mina kära (två) läsare har fler frågor som ni tycker att jag ska överösa valarbetarna med, blir jag rent överlycklig om ni vill bidra. Jag ska i möjligaste mån försöka meddela resultatet av min lilla undersökning när den väl är gjord.

Lost in transition

2006-08-22T12:13:00.000+02:00

I brist på mer poetisk eller annorledes konstnärligt förknippad aktivitet (se till exempel snabbrecensionerna i föregående inlägg) tänkte jag delge er, mina två trogna läsare en kort anekdot från min förra sejour som arbetssökande (som det så fint heter på nyspråk). Detta skedde alltså på hösten för två år sedan, när jag nyss hade hoppat av lärarprogrammet:

Jag, och mina olyckskamrater som hamnat i ett åtgärdsprogram för ungdomar, satt på ännu ett av dessa meningslösa och menlösa möten, där en handläggare/arbetsförmedlare förklarade något AMS anser att man bör veta, men som i slutändan hjälper en väldigt lite när det gäller att faktiskt hitta ett jobb. Rätt vad det var dök ännu en anställd på Förnedringsverket upp i rummet, gav ett par papper till kvinnan som höll i mötet, och förklarade snabbt att det var nyinkomna praktikplatser listade på pappren.

Kvinnan som höll i mötet läste snabbt igenom dem, och berättade bland annat att ett företag sökte en receptionistpraktikant. Jag skrev ned telefonnumret man skulle ringa och namnet på mannen man skulle fråga efter, och dagen därpå ringde jag upp företaget, förklarade mitt ärende, att jag ämnade söka praktikplatsen som receptionist, och frågade efter den personalansvarige. Mannen i andra änden sade sig veta vad det gällde, men att personalansvarige inte var inne just då, så jag skulle försöka lite senare.

Lite Senare™ fick jag tag på personalansvarige, förklarade mitt ärende, att jag ämnade söka praktikplatsen som receptionist. Personalansvarige sade då att det inte alls var vad de sökte, men om jag var nyfiken på platsen kunde jag komma in på en intervju. Sagt och gjort bokade vi in en intervju några dagar senare, och jag började studera kartor över stadens industri- och kontorsområde.

Efter att med lite vänlig hjälp via telefon av en anställd på Företaget® (måhända en alldeles äkta receptionist) hittade jag företagets lokaler och letade mig in till rätt kontor i byggnaden. Där togs jag raskt emot av Mannen med Makten, han som skulle tillsätta tjänsten jag sökte utan att nu längre veta vad det var för tjänst.

Mannen med Makten förklarade att Företaget® sysslade med nätverks- och telefonitjänster åt andra företag, framförallt kontorsföretag. De beställde, levererade, installerade och konfigurerade telefonväxlar, datornätverk, mobiltelefonlösningar och dylikt tekniskt krimskrams till kontor, och den plats i sin egen organisation de nu behövde fylla, var den anställda som skulle hålla koll på alla de andra företag som Företaget® måste anställa för att leverera det deras kunder har beställt. Alltså någon sorts projektsamordnare som sitter och ringer runt till leverantörer, installatörer och montörer för Företagets® räkning och ser till att allt som beställts blir levererat, installerat och konfigurerat.

Denna tjänst hade Företaget® inte någon kort och koncis beskrivning eller titel på, och de visste inte riktigt vilka slags kvalifikationer de letade efter heller, men när de beskrev arbetsuppgifterna hade någon driftig människa på det Statliga verket för förnedring av de arbetsföra men icke önskvärda kommit på att de kunde anställa en praktikant, så att de kunde träna upp den nyanställde ”gratis”, för att sedan ge honom eller henne fullgod lön när han eller hon kunde yrket ordentligt.

Detta låter ju fint, och syftet med praktikantsystemet är väl i grunden gott, men hur i hela fridens namn fick någon på förnedringsverket för sig att kalla denna tämligen avancerade tjänst för en receptionistplats?

Tre filmer utan reklam

2006-08-17T13:49:00.000+02:00

Förra veckan visade SVT ett antal filmer av den franske regissören François Ozon, jag såg tre av dem:

Swimmingpool
En brittisk deckarförfattare lider av skrivkramp, och lånar sin förläggares semesterhus i Frankrike för att hitta inspiration och arbetsro. Högst oväntat dyker dock förläggarens unga dotter upp i huset, och författarinnan dras ofrivilligt med i den yngre kvinnans erotiskt utsvävande livsstil. Eller är det dottern som lika ofrivilligt dras med i författarinnans ständiga skapande och omskapande av verklighet och fiktion? Därom tvista de lärde i en film som enligt min mening mest är intressant för sina metakvaliteter. Fiktionen innehåller minst ett ytterligare lager fiktion, och var de (två) möts och överlappar är allt annat än solklart. Sevärt och fascinerande, men varning utfärdas till förmån för er som föredrar högt tempo.

Älskande på flykt
En ung kvinna lurar sin pojkvän att mörda en annan man i tron att den andre mannen har våldtagit henne. När de sedan ska gömma liket går de vilse i skogen, och en makaber, perverterad och kannibalistisk uppdatering av Hans och Greta tar vid, med instuckna återblickar till hur det hela egentligen började. Detta är definitivt inget för den med känsliga tarmar, även om filmen inte är så särdeles grafisk, är själva innehållet stundtals riktig äckligt, och stämningen oerhört påträngande, skrämmande och nervpåfrestande.

Personligen tyckte jag att det uppstyckade berättandet snarare stjälpte än hjälpte filmen, men jag reserverar mig för att filmen gick sent på kvällen och jag var väldigt trött, så en genomtittning i vaknare tillstånd skulle kunna ändra på den utsagan. Detta är dock en film man måste se för att ha en uppfattning om, så den rekommenderas trots denna halva invändning.

Åtta kvinnor
Fullkomligt hejdlös komisk deckargåta i formen av ett musikaliskt kammarspel. Åtta kvinnor som alla är släkt med eller anställda av herrn i huset sammanstrålar i en herrgård i bergen. Mannen hittas raskt mördad, och vädrets makter (och mördarens sabotage) isolerar de åtta misstänkta i huset. De börjar då genast fråga ut varandra, och alla har något att dölja, och en anledning att göra det i denna farsartade juvel. Hemlighållen homosexualitet, incest och olovliga graviditeter är bara en bråkdel av allt som ryms i denna minst sagt dysfunktionella och färgstarka familj, och även de som anser sig sitta inne med sanningen får till slut inse att de inte vet hälften så mycket som de tror, och upplösningen kommer som en tveeggad välsignelse. Förbises på egen risk.

Ett par öl senare

2006-08-16T03:37:00.000+02:00

Följande personer kan jag svära på mitt kårleg att jag såg på Snerikes i kväll: Henrik Zetterberg, Olof Mellberg och Jonas Inde.

Jag kan likaledes svära på att jag såg en kvinna vars bröst var formade som Orchids.

De hade världens vackraste kvinna i garderoben. Hon var av någon anledning väldigt lik en "promiskuös" tjej som våldsraggade på en kompis sist han var på Snerikes.

Ett stycke s.k. gudinna siktades också. Ni vet en sån där som nästan verkar sväva fram när hon rör sig. Höfterna liksom svajar lite lätt fram och tillbaka, förstärkt av en nästan fotsid rak kjol i lite hippieaktiga färger (fast dovare). Håret var i det dunkla ljuset kolsvart, halvlångt, tjockt och krulligt. Ansiktet påminde om en egyptisk drottning, fast vänligare.

Och är det bara som jag föreställer mig, eller luktar jag snus?